Jag har publicerat denna text tidigare men den måste, förstås, ingå i miniserien Äkta barndom. Texten är längre än de övriga – se det som helgläsning. Här är texten:
Barndomsjul. En sann berättelse.
Sten-Ove, det är kvällen före julafton. Mamma, pappa och vi sju syskon står på led. Lägenheten är julpyntad, granen intagen och klädd. På borden ligger juldukar och i fönstren hänger julgardiner. Girlander i kökstaket och i korridoren, klistermärken på fönstren, och på bänkar, byråer och fönsterbleck står ljusstakar o mgivna av blommande amaryllis.
Det doftar av bröd, nykokt skinka och tomtebloss. Allt är rent och städat. Nu står mamma på en stol i skrubben och tar från översta hyllan den första julklappen. Sedan de första höstdagarna har klapparna samlats där i väntan på den här stunden.
Langen går. Vi alla skall ta i varje julklapp. Mamma till pappa, Eva till Gun, hon till mig och jag till Örjan. Du Sten-Ove står närmast julgranen – vad den doftar gott! – och placerar klapparna under den. Under langningen tjuvtittar vi på etiketterna och blir generat förtjusta när vi hittar våra egna namn.
Högen under granen växer, och du håller reda på antalet paket; 21… 87… 100.. 120…, och när du lägger den sista klappen på den stora högen säger du: etthundratrettiofyra julklappar, nytt rekord!
När langningen av de färgglada julpaketen är klar är det dags för julens första skinksmörgås och att prov smaka bullar och saffranslimpor och, förstås, de sju kaksorterna.
Pappa Ove.
Några timmar före detta har vi syskon gått den halva kilometern till busshållplatsen för att åka till staden. Mamma skall få arbeta i fred med att städa ut vardagen, julpynta och göra allt annat färdigt till den stora helgen.
Snön ligger julevit, och vi är uppspelta, förväntansfulla. Vi går till Princess konditori på Trotzgatan där vi fikar i lugn och ro. Den här gången slår vi på stort: kaffe och wienerbröd till alla.
Servitrisen talar om vad det kostar, och tvillingsystern uttrycker häpnad inför lyxen genom att högt upprepa:
- Åtta och åttioåtta!
Så är det dags för promenaden hem. De sju kilometrarna tar sin tid att gå; snö, lek, prat och avsiktliga fördröjningar. Mamma skall få god tid på sig att göra allt i ordning hemma.
När vi kommer ned på Bruksgatan i Korsnä’s ser v i spända mot de tre fönster som vetter mot gården. Jodå, det glittrar jul! Så småspringer vi den sista sträckan hem och kliver in i ett sagolandskap.
Julafton är inne. Vi vaknar alla tidigt; mamma, pappa, Runa, du Sten-Ove, Torvald, Örjan, Gun, Eva och jag. När vi tagit på oss finkläderna går vi in i storarummet. Granens ljus, som är täckta med änglahår, lyser mjukt, radiogrammofonen spelar julmusik. Vi sätter oss på golvet och tittar på julklapparna, läser ett och annat julklappsrim och smakar på fikonen som är framsatta. Mamma stökar i köket och ropar att frukosten är klar.
Bordet dignar. Skinka, bröd och syltor. Risgrönsgröt, leverpastej och kalvsylta. Vörtbröd, sirapslimpa, julveteknäcke och hårt bröd från Vika. De små röda ljusstakarna i form av byttor har levande ljus och dekorerar bordet tillsammans med den fina julduken. Ovanför soffan sitter julbonader med tomtemotiv.
Vi äter under prat och skratt. Min tvillingsyster är så fin, det har jag alltid tyckt, och jag ser i hennes ansikte mina syskons, och hos er ser jag drag av både mamma och pappa. Jag känner att detta är familjen, en konklusion av vad det är. ”Åh, måtte dagen bli lång”, tänker jag.
Efter frukosten, som tagit en bra stund, spelar vi spel, skriver namn (Örjan vinner som vanligt – han har en fenomenal förmåga att hitta namn på alla bokstäver och kommer på långt flara namn än någon av oss andra) och sedan står det inte på förrän det är tid för stora julbordet.
Återigen dignar det, nu med dopp i grytan, grynkorv, pastejer och mer därtill. Vi äter och pratar, pratar och äter och fastän magen är full avslutar jag med lutfisk, min absoluta favorit på julbordet.
- Tänk vad mycket magen kan rymma, säger vi till varandra, och osökt kommer vi in på vad barnen i Kina äter.
Samtalet och skojandet fortsätter. Vissa av oss låter besticken vila emellanåt medan andra äter hela tiden. Pappa häller upp mera svagdricka från damejeannen till tillbringaren och serverar mamma ett glas.
-Uhh, säger hon. Jag blir så svag i armarna av drickan.
Julmusten är urdrucken så Gun går till skafferiet; där öpå nedersta hyllan, lagomt kalla, står hur många must som helst! Julmust kan mamma dricka utan att bli yr.
Snart, snart är det dags för julklappsutdelningen. Mamma vill plocka undan maten och diska innan tomten kommer. Pappa är på gott humör. Jag både noterar och tar till mig det. Han kavlar upp ärmarna på finskjortan och tar diskhandduken. I dag är vi ungar lediga från hushållsbestyren, dem sköter föräldrarna om.
-Ni vet väl att det blir sju sorters kakor och kaffe när vi är klara, säger mamma.
Vi går in i storarummet och sätter oss på golvet, i soffan eller i fåtöljerna. Julen känns härinne, det går liksom att ta på den. Örjan lägger en Arne Lambert-skiva på radiogrammofonens skivtallrik. Trumpeten ljuder ”Stilla Natt” medan jag bläddrar i ”Julstämning”. Gun knäcker några nötter medan Eva sitter intill julklappshögen och försiktigt känner på några paket.
Det är otänkbart att någon av oss skulle gå ut på julafton. Vi såg nyss några grannbarn tumla runt i snön; ingen av oss förstår hur man kan lämna julen på det viset.
-Jag har ett julklappsrim kvar att skriva, säger du Sten-Ove.
Det är viktigt med rimmen på klapparna, det har vi med oss alla. Jag frågar försynt vad det är du skall rimma på, och du svarar mig vaskande att det är mammas deckare.
-Menar du Maria Lang, säger jag, mer bekräftande än frågande.
Så länge jag kan minnas har mamma fått den senaste Maria Lang-deckaren i julklapp.
Du nickar och säger att titeln ”En främmande man” inbjuder till ett lite längre rim. Så tar du pennan, hittar ett papper och börjar skissa på rimmet.
Arne Lambert spelar vidare på sin trumpet.
På bilden syns Gun, Örjan, Eva (och mina ben).
I köket är all elektrisk belysning släckt. På köksbänken och på bordet brinner levande ljus. Överfulla kakfat och fyllda korgar med saffransbröd och bullar, rulltårtor och sockerkakor på sina fat är framställda på den röda duken. Kaffet doftar som aldrig förr.
Vi sätter oss alla vid bordet igen. Fastän ännu mätta efter all julmat fikar vi med aptit. Vi sneglar ut genom de dekorerade köksfönstren och undrar om tomten är på väg.
-Där, där! ropar Eva.
En tomte med lykta rör sig på grannhusets gårdsplan.
-Åh nej, fortätter hon suckande när tomten försvinner in i det huset.
Örjan säger att han skall gå upp till sitt vindsrum för att hämta sin trumpet, inspirerad som han har blivit av Arne Lambert. Han går medan vi andra fortsätter kalasandet. Jag älskar verkligen havrekakorna, de finska pinnarna är Guns favorit.
Just som jag ber mamma fylla på min kaffekopp bankar det på ytterdörren. Vi blir alla tysta. Vi hör hur dörrhandtaget trycks ned och så öppnas dörren.
-Finns det några snälla barn här, mullrar den bekanta rösten.
En pirrande skön känsla far igenom kroppen.
-Jaaa! ropar vi i kör.
Tomten kommer in i köket. Vi erbjuder honom bröd och kakor, men han tackar nej och säger att han inte hinner med något annat än att dela ut julklappar.
Vi lägger ifrån oss halvtuggade bullar och kakor och reser oss upp. Jag springer ut i korridoren och visar tomten vägen.
-Här, härinne i storarummet är det, säger jag ivrigt.
Så går vi alla in i rummet med julgranen och alla julklapparna. Höjdpunkten på en alldeles fantastisk dag har kommit.
Sten-Ove.
Tomten ger oss varsin julklapp innan han hastar vidare. Örjan dyker strax därpå upp, han har varit tvungen att leta reda på trumpetmunstycket som han förlagt. Du ger honom en julklapp, han läser upp rimmet på den högt innan du delar ut resten av julklapparna.
Högarna växer vid våra sidor, jag blir tvungen att lämna soffan och sätta mig på golvet för att få plats. När den sista julklappen är utdelad går vi allesammans till köket och tar en skinksmörgås. Timmarna har runnit iväg, det tar tid att läsa alla rimmen.
När vi fikat går vi till storarummet igen. En och en läser vi rimmen innan vi öppnar paketen. Alla väntar på den som står i tur att öppna. Mamma blir glad över både ditt rim och deckaren.
Så, efter en lång dag, nöjda med klapparna och fortfarande mätta, gör vi oss iordning för lite nattsömn. Några av oss skall upp för julotta, andra vaknar ändå tidigt för att pyssla med det som var i paketen.
Barndomens jular är barndomen. Minnena av dem ger mig bilden av hu det var: med oss syskon tillsammans, relationen till mamma och pappa, till hemmet och familjen som sådan.
Minnena av jularna tar inte bort andra minnen, de tråkiga dagarna eller de svåra stunderna. Sommardagarnas bad och lek finns kvar liksom höstens kulna innesittardagar. Gräl med mamma och pappa finns där liksom bråk och kiv oss syskon emellan. Födelsedagars besvikelser och glädjefulla överraskningar är kvar liksom förtvivlan och vanmakt, lek och skoj.
Minnena av jularna innefattar allt detta. Det gör det därför att då var vi tillsammans, alla vi sju syskon och våra föräldrar. Och det år som gått sedan den förra julen finns närvarande under den nya.
Dessa minnen beskriver min verklighet som den såg ut bortom lögnen. Mina syskon är mina ögonvittnen.
Ovanstående är ett utdrag ur boken “Thomas Quick är död”. I boken ställs dessa minnen mot terapins falska minnen.
