Min andra blogg.

8 januari, 2013

I den här bloggen har jag valt att samla längre inlägg med resningsansökningar etc. Min andra blogg uppdaterar jag betydligt oftare, vanligtvis ett nytt inlägg måndagar, onsdagar och fredagar. Bloggen finns här – välkommen att läsa!

Foto: Dubo Pivodic.

Foto: Dubo Pivodic.

PARENTES. Åklagarnas arbete.

25 september, 2012

MIN ANDRA BLOGG, MED BETYDLIGT KORTARE INLÄGG, FINNS HÄR.

Göran Lambertz och Christer van der Kwast säger att åklagarna i mina resningsärenden lagt sig platt. Det är både oförskämt och osant.

För att visa detta väljer jag att publicera dels åklagare Björn Ericsons förklaring (svaret på min resningsansökan)  och dels åklagare Jonas Almströms beslut (till vilken Sundsvalls Tingsrätt remitterat ärendet efter hovrättens beslut att bevilja resning) i Johan Asplundfallet.  Först åklagare Björn Ericsons förklaring, därefter åklagare Jonas Alströms beslut att inte åtala.

Förklaring i Hovrättens mål Ö 889-11, r 2:5

 Allmän inledning

Uppdraget

Thomas Quick, numera Sture Bergwall, dömdes för mord på Charles Zelmanovits av Piteå tingsrätt 1994-11-16, för mord på Janny och Marinus Stegehuis av Gällivare tingsrätt 1996-01-25, för mord på Yenon Levi av Hedemora tingsrätt 1997-05-28, för mord på Therese Johannessen av Hedemora tingsrätt 1998-06-02, för mord på Trine Jensen och Gry Storvik av Falu tingsrätt 2000-06-22 och slutligen för mord på Johan Asplund av Sundsvalls tingsrätt 2001-06-21. Under utredningarna och huvudförhandlingarna i de olika målen erkände Sture Bergwall de brott han dömts för. Han var också under denna tid föremål för psykiatrisk tvångsvård vid Säters sjukhus, på grund av tidigare brottslighet. Numera har han återtagit samtliga erkännanden. Förhör med Sture Bergwall, bilaga 1.

Den 16 februari 2009 fattade Riksåklagaren beslut att, på grund av anmälningar om ifrågasatt tjänstefel av åklagare och polis vid utredningar och rättegångar mot Sture Bergwall, inte inleda någon förundersökning eller inleda något tillsynsärende. I den del av ärendet hos Riksåklagaren som rörde begäran att Åklagarmyndigheten skulle granska handläggningen av förundersökningarna och rättegångarna mot Sture Bergwall och ta ställning till om det som kommit fram skulle ge anledning för myndigheten att initiera ett resningsförfarande –  överlämnades denna del av ärendet för handläggning till Riksenheten för polismål, bilaga 2 .

Arbetet vid Riksenheten har bedrivits på så sätt att olika åklagare fått ansvar för olika utredningar. Genom att samtliga ärenden handlagts vid Riksenheten har det funnits förutsättningar för åklagargruppen att vid behov samlas för att diskutera gemensamma frågeställningar. Under arbetets gång har Sture Bergwall ansökt om och beviljats resning av Svea Hovrätt avseende Hedemora tingsrätts domar 1997-05-28 och 1998-06-02. Sture Bergwall har sedermera frikänts från dessa mord. Sture Bergwall har också ansökt om resning avseende Falu tingsrätts dom 2000-06-22. Ansvarig i denna del, på  åklagarsidan, var tf chefsåklagaren Bo Lindgren som avgett förklaring till Svea Hovrätt i målet. Sture Bergwall har nu begärt resning även avseende Sundsvall tingsrätt dom. När det gäller ansvarsförhållandena i övrigt svarar tf chefsåklagare Bengt Landahl för granskningen av utredningen som låg till grund för Piteå tingsrätts dom 1994-11-16 och chefsåklagare Kristian Augustsson för granskningen av utredningen som låg till grund för Gällivare tingsrätts dom 1996-01-25. Under utredningarna har förundersökningen så här långt återupptagits i samtliga fall utom beträffande den utredning som låg till grund för Piteå tingsrätts dom. Åklagargruppen har vid arbetet biträtts av kommissarie Kjell-Åke Wendt vid RPS-IU, enheten i Malmö och beredningsjuristen Anna Palm.

Nedan redovisas, förutom en genomgång av den rättsliga regleringen, allmänna synpunkter på utredningarna som åklagargruppen kunnat iaktta. Svea Hovrätts beslut i de ovan nämnda resningsärendena bifogas också för att visa hur domstolen allmänt sett på några av de frågor som berörs nedan, bilagorna 3 och 4.

Rättslig reglering

Sture Bergwall har i allt väsentligt själv tagit initiativ till att erkänna de olika mord han dömts för. Under utredningarna, som pågått under avsevärd tid, har han hela tiden vidhållit sina erkännanden liksom vid huvudförhandlingarna i domstolarna. Sture Bergwall har emellertid nu återtagit sina erkännanden i samtliga mål som redovisats ovan. Av NJA 1995 s 187 framgår att enbart den omständigheten att någon som dömts för brott har tagit tillbaka sitt erkännande inte utgör skäl att bevilja honom resning, inte ens när domen väsentligen grundas på erkännandet. Sammanfattningsvis kan den omständigheten att Sture Bergwall idag återtagit sina erkännanden inte i sig utgöra grund för resning i något av målen.

I övrigt gäller beträffande resning att sedan en dom vunnit laga kraft kan enligt huvudregeln i 30 kap 9 § rättegångsbalken (RB) frågan om den tilltalades ansvar för den åtalade gärningen inte tas upp till ny prövning. Denna princip om lagakraftvunna domars orubblighet är av grundläggande betydelse för rättsordningens stabilitet och också för enskildas rätt till trygghet. Varken den dömde eller målsäganden skall behöva leva under hotet att den sak som slutligen prövats av domstol skall kunna tas upp på nytt. Huvudlinjen i svensk process – och europeisk rättstradition – är alltså  att en lagakraftvunnen dom skall stå fast.

Orubblighetsprincipens innebörd är att en lagakraftvunnen dom inte påverkas av omständigheter eller bevis som kommer fram därefter. Denna princip gäller dock inte undantagslöst utan en omprövning av ett lagakraftvunnet avgörande kan komma till stånd med tillämpning av de extraordinära rättsmedlen resning, återställande av försutten tid och klagan över domvilla.

Enligt huvudregeln i 58 kap 2 § RB får resning beviljas till förmån för den tilltalade bland annat om åklagaren har gjort sig skyldig till brottsligt förfarande eller tjänsteförseelse eller om ett vittne avgett en falsk utsaga och, i båda fallen, detta kan antas ha inverkat på målets utgång. Dessutom kan resning beviljas om någon omständighet eller något bevis, som inte tidigare förebringats, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle lett till att den tilltalade frikänts eller om det, med hänsyn till vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott för vilket han dömts (den s.k. tilläggsregeln).

När det gäller frågan om nya omständigheter eller nya bevis anför Welamsson att oriktig bevisvärdering i och för sig inte utgör resningsgrund. Det nya materialet måste alltså ha ett visst bevisvärde. Hur stort detta värde skall vara kan inte ens teoretiskt anges generellt. Det nya materialets värde måste sättas i relation till värdet av den tidigare bevisningen. Ju mer övertygande den tidigare bevisningen till stöd för domen ter sig desto större krav måste ställas på det nya materialet för att resning skall komma i fråga. Principiellt är det relevanta vid prövning av en resningsfråga inte hur resningsinstansen själv skulle vilja avgöra målet utan hur den domstol som avgjort det skulle ha dömt om den haft tillgång till det nya materialet. Praktiskt sett har man emellertid sällan haft någon grund för att anta annat än att denna hypotetiska bedömning sammanfaller med resningsinstansens egen bedömning av det samlade bevismaterialet. Den prövning av det nya bevismaterialets betydelse som skall ske i resningsärendet måste därför kunna involvera en omprövning av värdet av tidigare bevisning (se Welamsson, Rättegång VI, 1994 s 226).

Beträffande den ovan nämnda tilläggsregeln, att ansvarsfrågan kan prövas på nytt om det föreligger synnerliga skäl, kan enligt Welamsson inte ges en sådan tolkning att huvudregelns sannolikhetskrav nedsätts generellt. I stället måste tilläggsregelns rekvisit ”synnerliga skäl” och hänvisningen till vad ”i övrigt förekommer” ges tillämpningen att sannolikhetskravet nedsätts bara när särskilda omständigheter föreligger (se Welamsson a.a. s 228 f).

I praxis har Högsta Domstolen uttalat (NJA 1992 s 625, NJA 2004 N 47) att tilläggsregeln bör användas om den nya bevisningen till följd av särskilda omständigheter är ägnade att framkalla tvivelsmål om den tilltalades skuld till brottet.

Allmänt om brottsutredningarna

De nu aktuella utredningarna har pågått under lång tid och delvis också bedrivits parallellt. Under utredningstiden har Sture Bergwall inte haft några restriktioner utan haft fri tillgång till media och personliga kontakter, något som torde vara mycket ovanligt under mordutredningar.

Sture Bergwall har inte tidigare varit aktuell i någon av utredningarna och genomgående saknas teknisk bevisning eller vittnesbevisning som binder honom till brottsplatserna.

Det är inte bara så att Sture Bergwall erkänt de aktuella brotten utan han har också aktivt arbetat för att bli dömd och också ställt krav på resultat, bilaga 5. Under dessa förhållanden har brottsutredningarna blivit helt beroende av Sture Bergwalls vilja att berätta och det var då naturligtvis inte lätt för de som bedrev utredningarna att i alltför hög grad ifrågasätta Sture Bergwalls uppgifter eller mer ingående fördjupa sig i omständigheter som talade mot att han skulle vara gärningsman.

Ett allmänt intryck av de talrika förhör som hållits med Sture Bergwall i de olika ärendena är att han inledningsvis lämnat tämligen torftiga berättelser som sedan ändrats och anpassats till utredningsläget, utan att för den skull bli mer fullödiga. Ett problem med att bedriva utredningar parallellt, att Sture Bergwall saknat restriktioner och den nedan beskrivna situationen med ett parallellt terapiarbete, har varit att det under utredningarna kunde vara svårt att kontrollera informationsflödet.

Nedan, i beskrivningen av ärendet med de norska flyktingpojkarna, ges ett exempel på detta.

Förhållandet mellan brottsutredningarna och vården

Det framstår som uppenbart att de berättelser och erkännanden av mord som Sture Bergwall lämnat växt fram under den tämligen omfattande terapi som han genomgick under sin vistelse på Säters sjukhus. Det har framhållits att det varit ”vattentäta skott” mellan brottsutredningarna och terapiarbetet. I realiteten har detta inneburit att man under polisutredningarna helt saknat kunskap hur berättelserna vuxit fram och vilken eventuell information som varit tillgänglig. Detta har rent allmänt varit ägnat att försvåra bedömningen av de lämnade uppgifternas kvalitet. Företrädare för vården har också regelbundet varit med vid förhör och rekonstruktioner. Under terapiarbetet har Sture Bergwall erkänt ett stort antal mord, bilaga 6. Under terapiarbetet gjordes också en utflykt, bilaga 7.

I de ärenden där den försvunne personen inte anträffats har SB förklarat att kroppsdelar gömts undan i särskilda ”gömslen”. Ett omfattande arbete har lagts ned på att försöka hitta dessa gömslen och att i övrigt finna kroppsdelar på platser Sture Bergwall anvisat. Något resultat från dessa efterforskningar har inte kunnat erhållas i form av återfunna kroppsdelar, något som i sig bort stämma till eftertanke.

Förutom berättelserna om morden har Sture Bergwall under terapin berättat om upplevelser från sin barndom. I den första domen från Piteå tingsrätt beskrevs vad professor Lars Lidberg anförde vid huvudförhandlingen – att vad som är väsentligt i Sture Bergwalls fall var att han blivit utsatt för övergrepp av fadern och modern och att det uppstått en koppling mellan sexualitet och aggressivitet. Vidare att på något sätt iscensatte Sture Bergwall den kränkning han utsatts för och denna var sammankopplad med en sexuell laddning av lustkänslor. Detta stämde väl med att Sture Bergwall gömde bitar av dödade personer och behöll delar som någon form av talisman.

Den psykologiska förklaringsmodellen, som bygger på Sture Bergwalls egna uppgifter, blir föremål för viss utredning då förhör genomförs med Sture Bergwalls närmaste släktingar. Man kan sammanfattningsvis säga att den bild som tonar fram inte utan vidare sammanfaller med vad Sture Bergwall uppgett under terapin. Förhören som förvarats vid Polismyndigheten i Västernorrland redovisas, bilaga 8.

Tillförlitligheten av tidigare erkännanden

I de resningsansökningar som tidigare lämnats in av Sture Bergwall, och så även nu, har han åberopat en analys av docenten Anna Dåderman för att visa att risken för att han skulle lämna falska erkännanden varit förhöjd under utredningstiden på grund av en omfattande medicinering. Yttrandet finns redovisat i resningsansökan. Anna Dåderman har efter att ha granskat sjukhusjournalerna dragit slutsatsen att SB blivit vallad, konfronterad och förhörd på grund av det material som framkom under terapisessionerna vid Säters sjukhus. Enligt det material som Anna Dåderman granskat framgick det, enligt hennes bedömning, att Sture Bergwalls erkännanden skett medan han var kraftigt påverkad av bensodiazepiner och andra läkemedel. Hennes bedömning var att risken för falska erkännanden var förhöjd hos en person som i ett tillstånd påverkat av bensodiazepiner genomgick en psykoterapi vars syfte var att väcka bortträngda minnen.

Psykoterapi är ingen exakt vetenskap. Olika skolor och inriktningar har över tiden olika uppfattningar om skilda terapimetoders effektivitet. Syftet med terapi är att behandla en patient och inte utreda brott. I sak är det sannolikt så att de omständigheter som nämns ovan kan ha påverkat benägenheten att lämna felaktiga uppgifter men kan naturligtvis också bidragit till att Sture Bergwall lättare kunnat närma sig traumatiska upplevelser. Hur det förhåller sig med detta är naturligtvis mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att utreda i efterhand.

Vad som emellertid stämmer till eftertanke är bland annat en utredning avseende mord på två flyktingpojkar i Norge. Grundmaterialet i detta ärende finns redovisat som bilaga till SBs resningsansökan i det nu aktuella målet.

En rimlig tolkning av detta material är att Sture Bergwall efter att ha börjat erkänna ett mord i Norge, som inte matchade något känt försvinnande, fått och också aktivt sökt information och byggt upp en berättelse om mord på två flyktingpojkar. Under utredningen lämnade han oriktiga uppgifter om vilken information han haft tillgång till. Anmärkningsvärt nog hade Sture Bergwall tillgång till information som funnits i utredningen, att den ene pojken var längre än den andre, att den längre var cirka 185 cm lång, samt att de båda inte försvann samtidigt, utan fråga var om två separata händelser, med högst två veckors mellanrum. Dessa uppgifter hade, om de två flyktingpojkarna inte anträffats, precis som ritningen över flyktingförläggningen, kunnat utgöra unika detaljer som styrkt trovärdigheten i hans berättelse. När Sture Bergwall fick vetskap om att de två flyktingpojkarna var i livet anpassade han sin berättelse till det nya utgångsläget på ett märkligt sätt. Några uppgifter om försvunna personer eller påträffade döda kroppar som skulle matcha berättelsen i övrigt fanns inte i utredningen. Det mesta tyder med andra ord på att berättelsen saknade verklighetsförankring. Detta innebar då också att Sture Bergwall oriktigt uppgett att hans medgärningsman MA skulle begått ett av morden. I det här sammanhanget är det naturligtvis av intresse att Sture Bergwall också tillvitat MA delaktighet i morden på Yenon Levi och Therese Johannessen som omfattas av Hedemora tingsrätts två ovan redovisade domar, och i vilka mål Sture Bergwall numera frikänts.

Under utredningarna har Sture Bergwall, som nämnts ovan, erkänt ett stort antal mord för vilka åtal inte väckts. Även om Sture Bergwalls medverkan varit nödvändig i de ärenden i vilka han dömts finns det, som ovan redovisats, ingen teknisk bevisning eller vittnesbevisning som knyter Sture Bergwall till brottsplatserna. Det vore naturligtvis högst anmärkningsvärt om detta skulle vara förhållandet beträffande samtliga mord han erkänt. Någon sådan analys har, såvitt är känt, aldrig företagits. Under det nu genomförda arbetet har kontroll skett beträffande några av händelserna, bilaga 9. Resultatet har gett vid handen att det sannolikt är så att fler av de erkända morden, liksom historien om Norgepojkarna, förefaller sakna verklighetsanknytning.

Det är naturligtvis så att varje ärende måste behandlas på  sina egna meriter och man kan inte dra slutsatsen att ett ärende måste omprövas bara på grund av den omständigheten att Sture Bergwall i andra fall varit benägen att hitta på saker. Däremot är materialet sådant att det, om det presenterats för domstolarna, kan antas kunnat påverka värderingen av tillförlitligheten av Sture Bergwalls erkännanden i stort. Eller med andra ord att domstolarna skulle haft en annan utgångspunkt för sin prövning. Det kan här anmärkas att i båda de mål där Sture Bergwall beviljats resning har tingsrätten uttryckligen vid sina bedömningar utgått från att det inte förekommit något som tydde på att Sture Bergwall skulle haft skäl att avge oriktiga erkännanden. De redovisade förhållandena kan vara ägnade att minska den allmänna tilltron till Sture Bergwalls uppgifter.

Domarna

De domar som meddelats mot Sture Bergwall är genomgående välskrivna och de analyser som gjorts av domstolarna är noggranna och lätta att följa. En närmare granskning av utredningsmaterialet har emellertid många gånger, och så även i detta fall, gett vid handen att bevisvärdet av olika omständigheter inte varit sådant som domstolarna förutsatt.

Den omständigheten att Sture Bergwall genomgående erkände vad som lades honom till last, och att han också ville bli dömd, har med stor sannolikhet också inneburit begränsningar i hans försvarares möjligheter att föra fram omständigheter som talat mot att han skulle vara skyldig.

Vår processordning bygger på tanken att två parter med olika intressen belyser frågor och för fram fakta ur den bakomliggande utredningen på ett sätt som gör att domstolen får ett så  fullständigt material som möjligt att grunda sitt avgörande på. Om detta inte fungerar uppstår lätt en obalans i processen och materialet som domstolen grundar sitt avgörande på riskerar därmed att bli ofullständigt.

Sundsvalls Tingsrätt dom 2001-06-21, B 187-93.

I domen dömdes Sture Bergwall för mord på Johan Asplund den 7 november 1980. Tingsrätten fann vid en samlad bedömning av vad som förekommit i målet, att Sture Bergwalls erkännande vann stöd av den utredning som förebragts i sådan mån att det var ställt utom varje rimligt tvivel att han begått den gärning åklagaren påstått. Gärningen var med hänsyn till omständigheterna att bedöma som mord.

Nedan redovisar jag först den genomgång av de uppgifter SB lämnat som jag gjort inom ramen för det uppdrag som erhållits från Riksåklagaren. Uppgifterna redovisas sammanfattande och som jag uppfattat dem. Då  jag funnit skäl till det har jag efter respektive förhör gjort en egen kommentar. Sture Bergwall benämns SB och förhörsledaren benämns genomgående som F.

För att kunna hålla kompletterande förhör har förundersökningen i målet återupptagits. Utredningsåtgärderna redovisas löpande.

Vissa utredningsåtgärder kopplade dels till ett annat ärende och dels till ett påträffat underrättelseuppslag har också genomförts. Motparten är underrättad om detta material men detta redovisas inte här, då det enligt min mening saknar betydelse i resningsfrågan.

Efter min egen genomgång av materialet och med denna genomgång som underlag bemöter jag därefter den av Sture Bergwall ingivna resningsansökan i målet.

Kriminalkommissarie Kjell-Åke Wendt har på mitt uppdrag gått igenom den bakomliggande utredningen och hans redovisning av hållna förhör med SB redovisas som bilaga 10.

Innan jag för egen del redovisar mitt intryck av utredningen kan det vara lämpligt att erinra sig vad som i utredningen var känt om Johan Asplunds(JA) utseende och klädsel vid tidpunkten kring försvinnandet. Uppgifterna fanns redovisade under flik B i förundersökningsprotokollet.

När JA anmäldes försvunnen på eftermiddagen 80-11-07 angavs signalementet så att JA var ca 150 cm lång, hade ljust halvlångt nyklippt hår. Han var klädd i bruna allvädersstövlar, blå  jeans, blå täckjacka, rödaktig toppluva och bar en röd skolväska.

Ett par dagar senare kompletterades dessa uppgifter av Johans moder. Mössan var en röd skidluva med vit triangel fram med skidsymbol i ljusblått. På händerna hade han röda skidhandskar med ytterhölje av bävernylon. Troligen hade han den blå sidan av jackan utåt då han försvann. Han bar en mörkblå collegetröja med rött fält på axlarna, vit undertröja med cowboymotiv, långa och korta kalsonger samt en röd skolväska. Han hade mörkbruna fordrade gummistövlar med dragkedja på innersidan av skaften.

Ytterligare några dagar senare hölls ett formellt förhör med modern. Hon hade då konstaterat att långkalsongerna var blåvitmönstrade. JA hade vita eller blå strumpor. Han hade inte tagit den skjorta som lagts fram utan en blå långärmad tröja med rund hals som tillhörde en joggingdress. På tröjans framsida fanns en röd-gul-grön engelsk text ”Roling” samt någon ytterligare text samt ett rullskridskomotiv. Johan hade bruna allvädersstövlar och en blå-röd vändbar jacka. Skidmössan hade anträffats hemma men inte skidhandskarna (fu-prot, avsnitt B, sid 12).

I förhör 94-09-01 uppgav modern att den skolväska som JA medförde vid försvinnandet var en ”skrikigt röd” axelremsväska. JA var vältränad och hade ett födelsemärke på en plats nedanför midjan. Födelsemärket gick inte att förväxla med någon annan hudåkomma. Vid förhöret ville hon inte redogöra var på kroppen födelsemärket fanns. JA hade också ett bråck på pungen som yttrade sig som en svullnad på ena testikeln. JA hade inga operationsärr eller andra ärr på kroppen. JA var vältränad.

Då modern hördes på nytt 94-09-22 uppgav hon att födelsemärket fanns högt upp på höger skinka. Huden var inte upphöjd, skrovlig eller på annat sätt avvikande från normal hud utan utgjorde en pigmentförändring. Vid förhöret ritade hon en skiss över formen på födelsemärket.

I förhör 01-01-19 förklarade modern att JAs jacka var en dunjacka, att alla mössor hittats hemma och att JA därför troligen inte hade någon mössa på sig. JA ville ofta vara barhuvad då han var mån om sin frisyr. De kortkalsonger polisen en gång visat henne var fel modell, de var av herrmodell och inte barnkalsonger. JA var välbyggd och kraftig i kroppen men hade korta ben.

Förhör 1993-03-01

Detta är det första förhör som hölls med SB sedan denne under terapi på Säters sjukhus börjat berätta om mord. Av förhöret framgick att händelsen med JA inledningsvis var helt dold för SB varefter JAs namn dök upp som fantasier. Efter en lång process med terapeuten Kjell Persson (KP) hade spänningarna successivt släppt. Under terapin blev han till 80 % säker på att han dödat JA. SB och KP åkte till Sundsvall i november 1992. Efter den resan var SB helt säker på att han var gärningsman.

Det framgick att KP inför denna resa till Sundsvall visste var de skulle ta vägen och att han i förväg tagit reda på var JA bott samt att han fick hjälpa SB en del på traven. SB å sin sida uppgav att han aldrig tidigare berättat för någon om mordet, ”han har inte vetat att det var han”. Han hade heller aldrig varit tillbaka på den aktuella platsen och ändrat på kroppens placering eller letat upp några kläder. Ordväxlingen mellan KP och SB lydde enligt det utskrivna dialogförhöret:

KP- ”Du berättar om den resan vi gjorde…”

SB- ”Ja, ställer en fråga om den. Vi kommer till Sundsvall och jag vet inte riktigt var vi skall ta vägen”

KP- ”Det stämmer bra det”

SB- ”Men jag känner alltså så småningom igen det här stället”

KP- ”Jag kan inflika att jag visste vart vi skulle ta vägen”

SB- ”Ja, just ja”

KP- ”Men jag ville inte, jag ville låta dig leda oss. Jag hade ju tagit reda på i förväg var det här brottet begicks, eller var, nej inte var brottet begicks, det visste jag inte, men var JA bodde. Det var dit jag ville att du skulle leda oss och det lät jag dig göra i viss utsträckning och jag fick hjälpa till lite, märkte jag för det var någon vägskylt…”Jo”, sa du och så kände du igen dig”

I sak uppgav SB att han lånat en bil av en bekant, Thunstedt. Det var en Volvo, blå till färgen. Vid förhöret kom han inte ihåg Thunstedts förnamn eller var denne bodde. Han brukade träffa Thunstedt vid Lugnetbadet. Han påbörjade färden från Falun i kvällsmörkret och kom till Sundsvall när det fortfarande var mörkt. Det var en planlös färd utan mål, en irrfärd. Klockan kan ha varit 5 på morgonen när han kom till Sundsvall, den kan ha varit 7. Han åkte över Gävle och därefter E4 norrut till Sundsvall. Han hade varit i Sundsvall förut på bl.a. hundutställning. När han kom till Sundsvall hamnade han på norra sidan av staden i ett bostadsområde bredvid OBS-varuhuset.

I Sundsvall parkerade han intill ett bostadsområde med 3-våningshus och ett litet köpcentrum. Vid den ovan nämnda resan var han och KP också och tittade på denna plats. Vid tiden då han förde bort JA gick han ur bilen och upp till köpcentret. Han befann sig 50-100 meter från bilen och han letade efter en pojke. Det fanns en skola i närheten. Från sin position såg han två pojkar som kom gående samtidigt. Den ene pojken var mörkare. Han kom inte ihåg något om dennes klädsel annat än att kläderna var mörka. Pojkarna skildes åt. Den andre pojken kom emot honom. Denne hade en öppen täckjacka, möjligen blå, men SB var osäker. SB ropade åt pojken att han kört på en katt. SB öppnade dörren på passagerarsidan och tog in pojken i framsätet, slog hans huvud mot instrumentbrädan så att han förmodligen tuppade av. Han visste inte om detta skedde innan eller efter det att JA förts in i bilen. Därefter körde han till Stadsberget. Han visste inte att det hette så innan resan med KP.

Han kom inte ihåg något kring miljön där han parkerade bilen, men mindes skogen. Han såg inga byggnader på platsen. De gick ett bra stycke in i skogen. Han hasade ned JAs byxor. Han kunde inte uttala sig om några kalsonger, han hasade ned allt. JA stod med ryggen mot honom. SB böjde JA framåt och försökte tränga in i hans stjärt, vet inte om han lyckades. SB klämde samtidigt åt om pojkens hals, med tummarna på baksidan, och ströp honom. JA tömde sina kroppsvätskor och sölade ner sig själv och SB. JA hade en skada i pannan/näsan som blödde. SB tog av JA benkläder och skor. Kläderna rullades ihop och stoppades under några stenar. Han hämtade en filt i bilen och lade JA i denna. Han har inte senare varit tillbaka på Stadsberget annat än när han och KP besökte platsen. SB var säker på att kläderna gömdes på platsen.

Han åkte därefter, under samma förmiddag, norrut mot Härnösand och in på en mindre väg, där kroppen gömdes. Kroppen gömdes i ett stenparti under en större sten. Han placerade kroppen i en skyddad inbuktning där den doldes av stenar. Under färden till platsen låg JA i baksätet insvept i en filt. Filten var porös, plastig på baksidan och hade legat utlagd i bilens baksäte. Han hade inget minne av hur han själv var klädd vid tillfället. Han hade inget föremål, verktyg som användes mot kroppen.

Sedan åkte han tillbaka till Falun. På vägen besökte han en bensinmack med servering som var belägen på höger sida i körriktningen i höjd med Hudiksvall eller Söderhamn. Han hämtade papper och gjorde ren bilen. Det fanns blod på instrumentbrädan och golvet. Han ringde även till sin mor från macken.

Han kom till Falun på kvällen och åkte till Lugnet och lämnade tillbaka bilen till Thunstedt, som de hade kommit överens om tidigare. Det var enda gången han lånat någon bil av Thunstedt. Hans fars släkt bodde i Bergvik utanför Söderhamn. Han hade funderingar på att hälsa på dem men kom inte ihåg om han gjorde det eller inte.

Förhör 1993-03-08

SB berättade att han kom till Sundsvall på morgontimmarna medan det var mörkt. Han hade inget bestämt mål med resan. Han åkte i en ljusblå Volvo, en ganska ny bil. Han ställde bilen på  höger sida i en kurva nära köpcentret, nära posten. Han lämnade bilen och gick en promenad till ett öppet torg. Han anade en skola längre bort men kunde inte beskriva denna närmare.

Vid resan med KP i november var de upp till men inte in i köpcentret. Vid förhöret hade SB svårt att skilja på minnesbilder från själva händelsen och det senare besöket med KP. Det framgick också  att SB följt ärendet kring JAs försvinnande i media och även följt den tidigare processen i målet.

När han befann sig på det öppna området såg han två  pojkar som kom ut ur en port, eller kom tillsammans. Pojkarna skiljdes åt. Den mörke pojken gick mot skolan medan den ljuse gick mer mot köpcentret. SB gick fram mot den senare och berättade att han kört på en katt. Framme vid bilen öppnade SB bildörren, knuffade in pojken och slog hans huvud mot instrumentbrädan. JA satt ihopsjunken i framsätet. SB vände bilen och körde mot staden.

Därefter berättade SB detaljerat hur han stannade på Stadsberget och tog ut JA ur bilen. De gick 100-200 meter in i skogen. Sedan han strypt JA gömde han byxor, underkläder och skor under en sten och lade mossa över. Kläderna borde, enligt SB, kunna hittas vid en noggrann undersökning. JA hade en jacka på sig som var blå eller röd. SB kunde inte beskriva JAs skor eller byxor. JA hade en stickad mössa. SB kunde inte beskriva denna och han kom inte ihåg färgen. JA var ljushårig med håret mer långt än kort, han var spenslig eller av normal kroppsbyggnad. SB hade svårt att minnas om den täckjacka JA bar var röd eller blå.

Med JA insvept i en filt i baksätet körde han åter norrut. Efter att ha passerat Timrå, men innan Härnösand, tog han av åt höger. Han passerade hus och körde 10-15 minuter till. Han kom fram till ett stenröse liknande område, han anade att han var nära havet.

SB öppnade den bakre bildörren men lät JA ligga kvar. Genom att först rulla bort stenar skapade han ett utrymme ca 2 meter från bilen. Där gömdes JA bakom stenar. SB kontrollerade i bilen att allt följt med och inget blivit kvar.

Under förhöret ställde F en ledande fråga till SB då han frågade om JA hade någon väska med sig. SB svarade ”det vet jag inte”.

Därefter återvände SB till Falun. Han kunde nu erinra sig att han själv vid tillfället var klädd i en vit täckjacka som han kastade efteråt. Han trodde också att han nämnde något om bilpläden när han återlämnade bilen. Sammanlagt var han borta 1 ½ dygn, ungefär, och det dröjde ytterligare ett ½ dygn innan bilen återlämnades. Förhöret bifogas i sin helhet, bilaga 11.

Kommentar

JA försvann under dagen 1980-11-07, troligen på morgonen. Det hade således förflutit många år innan SB erkände att det var han som fört bort pojken. Detta var naturligtvis något som måste beaktas vid värderingen av de uppgifter han lämnade i polisförhör efter en sådan avsevärd tidsrymd. Det var med andra ord naturligt att det var svårt för honom att redogöra för detaljer vid de enskilda händelserna. Däremot var det viktigt att berättelsen i de centrala delarna var och förblev stabil. De två ovan redovisade förhören var de första viktiga polisförhören som hölls med SB i det nu aktuella ärendet och var också upptakten till de omfattande utredningar som kom att bedrivas mot SB. Förhören var omfattande och SB fick tillfälle att i detalj redogöra för händelseförloppet som han kom ihåg det. De båda förhören hölls med bara en veckas mellanrum. Förhören föregicks av ett omfattande terapiarbete och SB hade till och med besökt den plats där JA skulle ha rövats bort samt mordplatsen tillsammans med terapeuten KP. De uppgifter SB lämnade i de båda förhören framstod som stabila i de centrala delarna om än med vissa smärre oklarheter. Det var till exempel oklart om SB inledningsvis menade att han lämnade tillbaka bilen den 7 eller 8 november.

Från förhören kan man utläsa att SB hade svårt att närmare beskriva var mordplatsen på Norra Stadsberget var belägen. Av en av KP senare upprättad promemoria (fu-prot flik D, sid 48) framgick att då han besökte platsen tillsammans med SB, så parkerades bilen på parkeringsplatsen vid slutet av bilvägen på Norra Stadsberget. Sannolikt var denna omständighet bekant för F som på sidan 21 i förhöret från 1993-03-08 sade ”När du kommit fram till den här parkeringsplatsen och din avsikt var så att ta ut pojken ur bilen, kan du berätta hur det här då gick till då sedan?”.

Det är också så att F sannolikt kände till att JA vid försvinnandet var iklädd bruna allvädersstövlar. Den uppgift SB lämnade, att JA hade skor på fötterna, var följaktligen fel. På sidan 28 i förhöret nämnt ovan sade F ”Ja Sture, nu var vi uppe på Stadsberget här och JA låg på marken och du hade klätt av honom byxorna och du hade tagit av fotbeklädnaden också”. Något längre ned i förhöret anpassade sig SB och svarade ”Jag stoppar undan fotbeklädnaden och byxorna”.

Båda förhören ovan är hållna och utskrivna i dialogform. På  sidan 40 i det senare av de båda förhören, efter ett byte av band, sammanfattade F SBs berättelse. SB bekräftade att uppgifterna var korrekta. I sin sammanfattning redogjorde F för detaljer som det inte går att utläsa att SB tidigare sagt. Bland annat att SB under färden mot Åvike tagit av åt höger och att sista minnesbilden av fastigheter var att det på vänster sida skulle finnas en fastighet för en familj som var ljusgrön till färgen. Uppgiften var viktig för att kunna identifiera den väg SB körde in på. När och hur SB lämnade denna uppgift framgår inte av utredningen. Uppgiften kom att ha betydelse redan vid vallningen några dagar senare.

Det kan noteras att under de två inledande förhören nämndes inget om någon styckning av kroppen och på direkt fråga förnekade SB att något verktyg kommit till användning mot kroppen.

Sedan tidigare var det känt att en pojke som var bosatt på  våningen ovanför JA, då han var på väg till skolan, sett JA stå påklädd i hallen i sin bostad klockan 07.55 samt att några småflickor klockan 08.00 ringde på hos JA för att lämna tillbaka familjens katt, utan att någon öppnade(domen sid 5). Då  JAs katt inte var hemma var det lätt att föreställa sig att om någon kom fram till honom och berättade att en katt blivit överkörd, så borde han bli både orolig och intresserad. Berättelsen om den överkörda katten passade mycket väl in i det tidigare kända händelseförloppet och naturligtvis fanns det, åtminstone en teoretisk möjlighet, att en tillrest mördare från Sundsvall skulle, av en slump, välja just en sådan historia för att locka JA till bilen.

Som jag uppfattar det är det också så att från den position SB inledningsvis beskrev att han befann sig då han såg de båda pojkarna, är det inte möjligt att se den fastighet där JA bodde.

Vallningspromemoria 1993-03-13

Efter de två inledande förhören vallades SB på Stadsberget i Sundsvall och i det s.k. Åvikeområdet där kroppen skulle ha gömts.

Vallningen påbörjades genom att SB kom i sällskap med sin läkare och annan vårdpersonal i personbil från Säters sjukhus. De sammanstrålade med polisen vid Myre i Njurunda. F fungerade därefter som chaufför i den bil i vilken SB färdades. På SBs anvisningar om färdväg fortsatte vallningen. Det hade tidigare överenskommits, efter uppgifter som framkommit i förhör, att den egentliga vallningen skulle ske med utgångspunkt från Norra Stadsberget i Sundsvall.

Vallningen fortsatte med att fordonen parkerades på parkeringsplatsen på Stadsberget varefter SB förevisade, på ett ungefär, var JA dödats och SB visade också ett område inom vilket kläderna gömts, med fotbeklädnaden. Kläderna hade gömts i en naturlig skreva och SB hade lagt mossa över. Efter mordet bar SB JA till bilen och det var först där han doldes i filten.

Vid vidare färd norrut reagerade SB på färgen på ett ljusgrönt hus. De svängde av höger från E4 och kom så småningom in på ett öppet område. SB bekräftade att det var rätt plats. Enligt SB var det ingen tvekan om att platsen var den rätta.

KP berättade att han just fått veta av SB att bara huvudet gömts på platsen.

Kommentar

SB lämnade i förhören en detaljerad beskrivning var han befann sig när han förde bort JA och hur han sett denne tillsammans med ytterligare en jämnårig. Det hade varit naturligt att så snart som möjligt försöka låsa SBs uppgifter genom en vallning i Bosvedjan, innan han ytterligare bekantat sig med området. För att bedöma trovärdigheten hade sedan uppgifterna kunnat stämmas av mot vittnesiakttagelser i den grundutredning som gjordes i samband med JAs försvinnande. Något besök i Bosvedjan fanns emellertid inte redovisat i promemorian. Den förklaring som gavs angående skälet till att vallningen begränsades är svår att förstå. Det fanns inte heller någon dokumentation eller beskrivning av på vilket sätt SB anvisade vägen till Norra Stadsberget. Av förundersökningsprotokollet(fu-prot flik G, sid 4) framgick att platsundersökning gjordes såväl på Norra Stadsberget som i Åvike. Det framgick att undersökningarna skedde efter SBs anvisningar 93-03-13. Utöver att undersökningen i Åvike avsåg ett skogsparti finns ingen närmare redogörelse för vilka platser som anvisades. Vid genomsökningen togs hjälp av ordningspolisen och man hade också hundhjälp. Av redovisningen framgick inte att det var fråga om likhundar, som görs gällande i resningsansökan. Undersökningen pågick fram till 93-03-16.

Den berättelse SB lämnade innebar att JA lämnat sin bostad och vikt av mot centrum. Alltså en betydligt längre sträcka än den SB senare skulle komma att ange. Den mörke pojken vek å sin sida av mot skolan. Den position SB beskrev att han befann sig i gjorde, som nämnts ovan, det inte möjligt att se JA komma ut ur sin port. Under en stund hade JA dessutom gått tillsammans med en jämnårig. Då sådana iakttagelser, vad jag känner till, saknades i grundutredningen kunde berättelsen inte vara korrekt.

Förhör 93-03-16

SB berättade att när han var i Bosvedjan med KP så körde de runt hela området. Förhöret fortsatte med att F frågade ”Fick du klart för dig var JA bodde någonstans, i vilken fastighet han bodde när KP och du var där?” SB svarade ”Ja jag visade på  ett ungefär varifrån JA kom då och sedan när vi lämnade området så berättade KP var han bodde”. F frågade vidare ”Åkte ni förbi den platsen då, där fastigheten var?”. SB svarade ”Ja det gjorde vi, det stämmer”.

Dagen då han förde bort JA parkerade han bilen ca 25 meter från köpcentret. Han promenerade iväg och fick syn på de båda pojkarna som gick bredvid varandra. Han hade ögonen på den mörkare av de två. Vid förhöret kom han inte ihåg om JAs jacka var öppen eller inte, och han mindes inte heller vad för slags plagg JA hade under jackan.

Under förhöret ritade SB en skiss över sin egen och de båda pojkarnas positioner.

Vidare uppgav SB att han tog körkort först 1987, men han hade ändå  inga problem med körningen till Sundsvall. Han träffade Thunstedt vid middagstid vid badhuset på Lugnet. Bilen han lånade var en ljusblå Volvo. Han hade träffat Thunstedt där 25-50 gånger tidigare. De bestämde tiden för återlämnandet av bilen. Pläden han talat om var en ordinär bilklädsel med skumgummibotten. JA lades i baksätet på Stadsberget, på rygg med kroppen utsträckt. JA lades in i bilen från vänster sida. SB lade en papperskasse mot JAs huvud, då han blödde. Papperskassen fanns i bilen.

Kommentar

SB berättade att det var KP som visade var JA bott i Bosvedjan, vilket väl stämde med vad KP uppgav i det inledande förhöret.

SB vidhöll att han parkerade vid köpcentrumet och i dess närhet fått syn på pojkarna som gick bredvid varandra, och således inte fått syn på dem i närheten av JAs bostad. SB hade ännu inte uppgivit att parkeringen skett på den parkeringsplats där parkeringen skedde då SB och KP besökte platsen.

I en skrivelse upprättad 93-03-22 (fu prot, flik D, sid 47-48) beskrev KP det tidigare besöket så att de parkerade bilen på parkeringsplatsen mitt emot köpcentret och promenerade 10-20 meter upp i backen på vänster sida om detta. Huruvida de exakt kom till den plats där SB tilltalade JA första gången eller inte, var inte säkert, eftersom de inte berörde detta i detalj. De promenerade inte ytterligare i området. KP var osäker på vem av dem som pekade ut det hus där JA bott.

I ett förhör som hölls med KP 00-12-19(fu-prot. Flik D, sid 49) bekräftade denne att de vid ovan angivet besök inte promenerade upp till skolan. På fråga vem som pekade ut det hus där JA bott svarade KP att han för egen del i dagsläget inte kunde erinra sig var den aktuella fastigheten var belägen inom bostadsområdet. Han drog därför slutsatsen att det bör ha varit SB som gjorde utpekandet. Skulle det ha varit han själv, borde han i så fall i ett tidigare skede ha skaffat sig upplysningar om detta, men han sade sig inte ha något minne av att ha gjort detta.

Ytterligare ett förhör hölls med KP 01-05-09 som redovisades i ett tilläggsprotokoll.

Intrycket, enligt min mening, är att SB inledningsvis hade svårt att beskriva bostadsområdet på annat sätt än utifrån vad han måste ha kunnat uppfatta vid den korta promenaden han tidigare gjort med KP. SB påstod inte att de båda pojkarna kom ut ur den fastighet där JA bodde, utan han påträffade dem på en helt annan plats.

Den skiss som omnämns och upprättades vid förhöret där SB låste fast sin egen och de båda pojkarnas position, har inte kunnat återfinnas i utredningen, bilaga 12.

Förhör 93-03-17

SB uppgav att han såg de två pojkarna samtidigt tillsammans. SB kunde inte beskriva hur den mörke pojken var klädd. SB tillfrågades åter om JAs kläder och om han hade någon väska. SB mindes inte att JA skulle haft en sådan och han kunde inte säga något mer om JAs kläder.

SB tillade att han trädde papperspåsen över JAs huvud, denne hade gjort sig illa mot marken där han dödades.

Det ljusgröna huset diskuterades och om platsen som pekats ut var den rätta.

Det framkom att det förekommit diskussioner tidigare. F sade ”Det är ju de här frågorna som du i princip bett att vi måste ställa till dig”. SB tillfrågades om verktyg som använts mot kroppen, men han gav inget svar. SB börjar uttrycka sig i ”vi”-form, men ville inte utveckla detta.

F återvände till att SB sagt att han gömt huvudet på den plats de besökt. SB ville i det läget att KP skulle berätta vidare och han själv bekräfta KPs uppgifter. KP berättade då att SB sagt att han inte gömt undan huvudet särskilt väl, utan lämnat det delvis synligt. Således ingen total övertäckning.

SB tillfrågades åter om vad han använt för att ta bort huvudet. Han fick en fråga om det låg vid Sandöbron. I vattnet där svarade SB. SB visste inte klart var resten av kroppen tagit vägen.

SB underrättades om att Thunstedt i förhör förnekat att han lånat ut någon bil till SB. SB ändrade sin tidigare uppgift och sade att han lånat bil av Thunstedt vid flera tillfällen, 3-4 gånger. F påpekade också att det fanns uppgifter om att det var skralt med SBs förmåga att köra bil innan han tog körkort 1987.

SB tillade att han körde bilen genom en tvättautomat innan den lämnades tillbaka. På fråga förnekade SB att Thunstedt skulle ha varit med till Sundvall. SB kom inte ihåg om den lånade bilen var manuellt eller automatiskt växlad.

Kommentar

SB bekräftade åter att han såg de två pojkarna samtidigt och tillsammans.

SB fick återigen en fråga om JA hade någon väska. Det var känt för polisen att JA sannolikt hade en tämligen iögonfallande röd väska med sig när han försvann.

När det gällde hur JAs huvud gömts ville SB att KP skulle utveckla detta vid förhöret. KP upplyste att SB berättat att huvudet inte gömts särskilt väl. SB förklarade tidigare, som redovisats ovan, att hela kroppen gömts i Åvike. När någon kropp inte anträffades inskränktes berättelsen till att enbart huvudet gömts på platsen. När inget huvud anträffades förklarades detta med att huvudet inte gömts särskilt väl. Detta öppnade naturligt för möjligheten att huvudet forslats bort av t.ex. djur.

Vid förhör hade Thunstedt förnekat att han lånat någon bil till SB. Det hade också till polisen inkommit uppgifter, oklart vilka, att SBs förmåga att köra bil före det han tog körkort 1987 var skral. Uppgifterna tycks ha varit så konkreta att det ledde till att F frågade om inte Thunstedt varit med till Sundsvall. Just SBs bristande förmåga att köra bil bekräftades sedermera vid förhör med anhöriga, bilaga 8, ovan. Dessa förhör borde lämpligen ha redovisats i förundersökningsprotokollet.

Förhör 93-03-18

SB förevisades en färgkarta för att peka ut vilken blå nyans den Volvo hade som han lånat. Han pekade på en relativt ljusblå  färg. SB upplystes om att Thunstedt uppgett att han inte ägt någon Volvo i den färgen. SB tillfrågades om han lånat bil av någon annan vid tillfället, vilket han förnekade. F förklarade att det just då var osannolikt att SB skulle ha använt sig av Thunstedts bil och frågade SB om han hyrt eller lånat någon bil. SB sade att så inte skett under aktuell tid.

Beträffande föremål av intresse i Åvikeområdet föreslog KP under en paus, efter det att SB under förhöret inte kunnat lämna uppgifter om något verktyg, att föremålet kunde vara en såg, vilket SB skulle ha bekräftat. KP hade frågat SB om det var en bågsåg vilket även det skulle ha bekräftats av SB. Under det fortsatta förhöret mindes SB att bågsågen var ljusblå. Han visste inte var sågen blev av. Det var något annat han kastade från Sandöbron.

SB uppgav att det bara var de två platser han visat som det gick att göra konkreta fynd på. SB tillfrågades varför fynd inte kunde göras någon annanstans, han måste väl ha gjort sig av med kroppen någonstans.

SB uppgav att han efter besöket i Åvike, där JAs huvud lämnats, åkte vidare mot Sandöbron. Där vände han och fortsatte söder om Sundsvall. Efter frågor blev en plats med ett berg i höjd med Kvissleby av intresse.

Efter en paus i förhöret berättade KP att SB under pausen berättat för honom att han varit uppe på det aktuella berget. En kropp föll ut från berget. SB skulle därefter ha gått ned för branten och på något vis täckt över kroppen. KP tillade att när JA kastades utför berget så var det hela kroppen utan huvud.

Kommentar

SB angav åter en färg på den lånade bilen som inte kunde överensstämma med verkliga förhållanden.

Så långt under utredningen hade inte SB kunnat redogöra för vilken sorts verktyg han använde då han skiljde JAs huvud från kroppen. Under en paus föreslog KP för SB att det skulle vara en såg, en bågsåg, vilket SB accepterade. Anmärkningsvärt nog kom han under det vidare förhöret att erinra sig att bågsågen var ljusblå. En uppgift som för övrigt skulle komma att ändras redan vid nästa förhör.

Av förhöret framgick också att SB inte hade någon färdig berättelse avseende vad han gjort av resten av kroppen sedan berättelsen ändrats så att bara huvudet lämnats i Åvike. KP upplyste efter en paus i förhöret att SB berättat att han i höjd med Kvissleby kastat hela kroppen, utan huvudet, utför ett berg, varefter den täcktes över. Ett problem med denna berättelse var, liksom beträffande den tidigare, att den var kontrollerbar. Var berättelsen sann borde fynd kunnat göras på platsen. När SB hördes en månad senare förändrades emellertid hans berättelse så i väsentliga delar att denna fråga knappast längre var aktuell.

Förhör 93-04-21

SB uppgav sig vara säker på att de besökt rätt plats i Åvike och det fanns därför inte skäl att besöka platsen igen. Han vidhöll också att han lånat en bil av Thunstedt. F upplyste SB om att man konstaterat att Thunstedt inte ägt någon blå Volvo vid den här tidpunkten. SB förklarade att det var farligt att nämna den exakta färgen på bilen och att han därför valt ett sidospår, men kunde inte ange något alternativ till den blå färgen.

F frågade om det skett ytterligare saker med JAs kropp som SB inte nämnt tidigare, vilket SB besvarade jakande.

SB berättade att när de kom till Åvikeområdet satt JA i framsätet och var vid liv och vid medvetande. JA var omtöcknad men svarade på tilltal. Utanför bilen tog SB av de kläder JA hade på överkroppen. Han var osäker på om JA hade med sin jacka till Åvikeområdet. SB kunde inte beskriva de kläder JA hade på sig. Efter frågor fastnade JA för att det var ett tjockare plagg över ett tunnare. Jag uppfattar det så att SB gissade att JA var klädd i en skjorta med krage och knappar och en tröja utanpå denna. F frågade om tröjan var en collegetröja eller en stickad tröja vilket SB besvarade med ”ja, precis” Benkläder och skor fanns på Stadsberget.

Därefter lades JA ned på marken, våldtogs och ströps. SB misshandlade JA i ansiktet med hjälp av ett par ganska stora stenar, stora som handbollar.

När JA var död använde SB sågen till att skilja huvudet från kroppen. Han sågade från framsidan och använde inget annat redskap. Huvudet lämnades intakt kvar på platsen. Han körde över resten av kroppen med bilen. När det gäller sågen är det möjligt att den hittades på platsen. Det var en mindre bågsåg, ljusgrön, färgfläckig eventuellt med mörkblå färg längst ner mot sågbladet, den såg använd ut. Det fanns även en kniv med i bilden, men den användes inte då.

F sade ”Du har ju tidigare sagt då att det sker ytterligare saker här på den här platsen med kroppen innebär det konkret att det sker mer uppdelning av kroppen?” Detta bekräftades av SB.

I bilen medförde SB en kartong med snöre. Bålen och benen knöts in i bilklädseln och lades tillsammans med kniven och sågen i kartongen som placerades i bagageutrymmet. Händerna lades i papper och placerades inne i bilen. Att händerna avskiljts togs först upp av F under förhöret. Det var tidig förmiddag när SB befann sig i Åvike där han stannade drygt en timme.

SB åkte sedan med bilen mot Härnösand. Spontant sade SB att han inte gjorde något stopp utmed vägen men efter en direkt fråga från F om han stannade på Sandöbron, bekräftade SB detta. SB berättade också att de stora stenarna fanns med i kartongen. F sade ”jag förmodar att du gör något speciellt då när du stiger ur bilen där då, din avsikt var ju naturligtvis att dumpa av det här”. SB bekräftade, som det får förstås, att kartongen med innehåll dumpades på platsen.

Färden gick sedan vidare fram till infarten till Kramfors där SB svängde och körde tillbaka mot Sundsvall. Han var då påtagligt nedsölad av det han hållit på med. I höjd med Kvissleby körde han fram till och gick upp på berget Gumsekullen. Under förhöret hade han svårt att beskriva platsen och förklara avsikten med besöket.

Förhöret avslutades med att F ville att SB närmare skulle beskriva JA. Det gick trögt för SB och förhöret avslutades kort därefter, då SB ville samråda med KP.

Kommentar

SB ändrade nu i grunden sin berättelse. Mordplatsen förflyttades från Stadsberget till Åvikeområdet och själva tillvägagångssättet vid mordet förändrades också. Fortfarande vidhöll SB att benkläder och skor fanns kvar på Stadsberget.

Den aktuella sågen var en mindre bågsåg, ljusgrön, färgfläckig och såg använd ut. Under rättegången berättade SB att han sedan han lånat bilen av Thunstedt så åkte han till Falu motor och inhandlade verktyg, en såg och en spade.

En ny berättelse var kroppen blev av presenterades och nya uppgifter om särhantering av händerna presenterades också. Någon närmare utredning var den stora kartongen kom ifrån har, vad jag kan uppfatta, inte gjorts. Inte heller har det ordentligt utretts hur och vid vilken tid SB tog sig från bostaden till Lugnet i Falun

Intrycket av förhöret är, enligt min mening, att F informerats innan förhöret att en berättelse om styckning av kroppen skulle presenteras

Spaningsuppslag 93-04-22

I samband med förhör med SB 93-04-21 överlämnade denne ett par röda kalsonger till F. Dessa kunde komma från JA. Eventuellt skulle SB vid ett senare tillfälle kunna redogöra för hur han fått tag på dem.

Kommentar

Kalsongerna togs i beslag och förevisades för JAs moder 93-05-12. Hon uppgav att det sannolikt inte var JAs kalsonger. De föreföll för stora och var av fel modell. Det framgick också av förhöret att kalsongerna varit föremål för teknisk undersökning, bilaga 13.

Förhöret har återfunnits i slasken, resultatet av den tekniska undersökningen har inte återfunnits. Några ytterligare frågor ställdes inte  till SB i denna del.

Som framgår ovan berörde modern även kalsongerna i förhör 01-01-19.

Förhör 93-04-25

F förklarade för SB att polisen talat med markägaren och denne hade sagt att det sannolikt fanns något ytterligare på platsen i Åvike. SB tillfrågades om han hade några problem att förflytta sig när han gömde huvudet. SB svarade nekande. F frågade rent ut om det fanns något hinder i form av gärdesgård, staket eller taggtråd. SB kunde inte minnas detta.

F påpekade att SB varit förberedd på att han skulle få  de här frågorna, ”det var ju den här frågeställningen som du var villig att ställa upp på”.

SB bekräftade att hans tidigare berättelse om mord på Stadsberget inte var korrekt och han bekräftade också att han dumpade allt utom händerna i Ångermanälven från Sandöbron. Det var besvärligt att ta ut kartongen både på grund av tyngden och på grund av trafiken. Botten på kartongen var uppblöt och han var rädd att botten skulle ramla ur. Han berättade också att efter besöket på Stadsberget sade han till JA att han skulle köra denne hem. Han körde runt en del men hittade inte tillbaka till Bosvedjan.

F sade ”jag har för mig att du förra gången nämnde någonting om att du stoppade någonting i en väska”, något som SB ställde sig frågande till. F fortsatte ”Ja det är det som jag inte riktigt har klart för mig hur du menade då för det var ju alldeles i slutet av förhöret så nämnde du någonting om att du hade hanterat vissa klädesplagg och en väska, jag är inte heller säker på  att det finns med i förhöret eller om det var en diskussion vi förde på sidan om sedan vi hade slagit av bandspelaren”. SB svarade ”Ja. Nej det ligger ingenting i någon väska i det skedet”. F fortsatte ”Nej, men har du ett minne av den här väskan? Av hur den ser ut? Du har ju nämnt att den är av viss färg och det som du inte har sagt någonting om det är storleken på väskan och vad den är gjord utav och så vidare, kan du minnas det?. SB svarade ”Nej”. Något senare frågar F i vilket skede SB lade något i väskan och fick svaret att det var i ett långt senare skede och SB bekräftade att det var så.

Beträffande den ena handen slängde han den i närheten av Bergvik, och han visste bara på ett ungefär var den fanns. På vägen till Falun grävde han ner den andra handen i Ryggenområdet.

Kommentar

Den 26 april 1993 hölls ett förhör med Per-Gunnar Holm som berättade att han höll det för sannolikt att den aktuella marken under 1980 användes som beteshage för ungtjurar. Området var inhägnat med taggtråd som var uppsatt på trästolpar. Rester av detta fanns fortfarande i terrängen (fu-prot, flik G, sid 28). Tydligen hade man, enligt Fs egna uppgifter, före förhöret varit i kontakt med markägaren vars uppgifter därefter dokumenterats i ett formellt förhör dagen efter förhöret med SB. Ett nytt förhör genomfördes med Per-Gunnar Holm den 13 mars 2001. Denne berättade då att en kvigkalv dumpats i det aktuella området i mitten av 80-talet och att rävar och lodjur dragit iväg med benrester från kadavret och dessa spritts i området(fu-prot som ovan, sid 29). Per-Gunnar Holms bror Lars Holm hördes den 23 juni 1999 och berättade då att gärdesgården hade en grind som stängde av vägen för att förhindra att obehöriga parkerade på inägan, vilket var vanligt vid tjuvfiske av kräftor. Han kunde inte säga om grinden var stängd eller öppen i november 1980(fu prot som ovan, sid 26-27).

Om området var inhägnat med taggtråd borde det ha försvårat för SB att röra sig fritt på sätt han berättat. Hur det förhöll sig med den saken var emellertid oklart. Ser man på en skiss över området(fu-prot flik G, sid 10) fanns rester av en gärdesgård markerad samt delar av en hel gärdesgård. Av vad markägarna uppgav i förhör kunde man möjligen dra slutsatsen att undersökningsområdet låg innanför inhägnaden medan den upprättade skissen gav intryck av att undersökningsområdet låg utanför inhägnaden. Intrycket är också att F uppfattat markägarens uppgifter som ett bekymmer för SB.

Ett kompletterande förhör har verkställts med Per-Gunnar Holm under den nu återupptagna förundersökningen, bilaga 14.

Ibland kan det naturligtvis vara svårt att hindra någon att prata efter att ett förhör har avslutats. Lämnas det nya uppgifter bör dessa dokumenteras. Detta görs lämpligen genom att förhöret återupptas. Skulle detta inte vara möjligt till exempel på grund av att försvararen avlägsnat sig, kan uppgifterna dokumenteras i en promemoria. I försvararens frånvaro bör diskussioner i sak inte förekomma.

Mot bakgrund av att ledande frågor tidigare ställts om den iögonfallande väskan får sättet som denna fördes in i utredningen närmast motsatt effekt vad avser trovärdigheten av de uppgifter SB lämnade i den delen.

Vallning 93-05-26

Vallningen skedde i Ryggenområdet. Vallningen inleddes med att SB och KP tog en promenad på 1 timme i området. SB ville samtala med läkaren och lokalisera sig i området.

I ett gömsle hade SB gömt JAs ena hand under hemfärden från Sundsvall. Han hade täckt över gömslet med stenar från banvallen. När han var där var det mörkt och han behövde ficklampa.

Samma dag han skulle återlämna bilen till Thunstedt gömde han morakniven på en plats utanför Falun. Vallningen avslutades med ett besök på denna plats.

Kommentar

Att SB tilläts vandra omkring i området under en timmes tid tillsammans med KP framstår, enligt min mening, som anmärkningsvärt.

Några fynd gjordes inte vid vallningen.

Förhör 93-05-28

SB beskrev att han, i samband med att JAs hand gömdes, grävde en grop i vattenlinjen vid dikeskanten. Gropen var 3-4 decimeter djup. När han placerat handen i gropen täckte han för den med knytnävsstora stenar.

Enligt SB var det en märklig omständighet att i inledningsskedet föreslog han för KP att han önskade advokat Per Olof Sylwan som försvarare i Johanärendet. Sylwan hade sin sommarstuga på den plats han gömt handen.

Promemoria över samtal med KP

KP uppgav för F på telefon att han upplevde SBs berättelse om en händelse i Växjö som ”oerhört äkta”. KP uttryckte även med viss skärpa att ”om det tidigare från hans sida fanns tvivel om riktigheten i SBs uppgifter, så var dessa nu helt undanröjda, både vad gäller Växjö-delen och mordet på Johan”.

Kommentar

Promemorian, som inte fanns redovisad i förundersökningsprotokollet, vittnar enligt min uppfattning om att terapeuten kan ha tagit ställning i skuldfrågan, bilaga 15. I ett sådant läge var det naturligtvis ännu mer bekymmersamt att man under polisutredningen inte hade någon inblick i hur de olika berättelserna vuxit fram och hur eventuell information hanterades.

Spaningsuppslag 93-09-27

I samband med ett annat förhör berättade KP att SB hade nya uppgifter att lämna om var kroppen efter JA tagit vägen. Uppgifterna hade framkommit vid terapisamtal. På Sandöbron kastade SB kartongen med stenar, kläder och bågsåg i älven. När han lyfte ur kartongen från bilen var denna så blöt i botten av blod, så botten ramlade ur. Kroppen, benen och armarna blev därför kvar i bilens bagageutrymme under färden söderut. Kroppsdelarna hade sedan gömts i närheten av Ryggen nära den plats där JAs ena hand var gömd. Kroppen gömdes invid järnvägen i Ryggen, i eller vid ett skjul. SB var inte mogen att i förhör själv berätta om detta. SB eller KP skulle höra av sig när tiden var mogen för ett förhör kring dessa uppgifter.

Kommentar

KP lämnade helt nya uppgifter till polisen. Kroppen var inte längre dumpad från Sandöbron. Terapiarbetet kom att fortgå i fyra månader innan något nytt förhör hölls med SB. Polisutredningen hade, enligt min mening, ingen som helst kontroll på hur de olika berättelserna vuxit fram.

Förhör 94-01-26 (transumt)

SB ville visa terapimaterial om 13 sidor han hade på sin ordbehandlare, vilket också genomgicks. Materialet i sig ingår vad jag kan se inte i utredningen. De första 21 sidorna av förhöret och sidorna 30-51, som inte finns i förundersökningsprotokollet, redovisas i bilaga 16.

F förklarade att det var fråga om terapianteckningar. F förklarade också att SB hade betonat att urskiljningsförmågan under terapisamtalen mellan verkliga händelser och det som till viss del kunde vara fantasier hade blivit något bättre under senare delen av terapin. SB uppgav att Johanhändelsen och Alvarhändelsen var väldigt lika varandra i innehåll.

I sak uppgav SB att den aktuella brödkartongen dumpades vid Sandöbron med JAs ben. Han kunde inte skiljas från bålen så den följde med i bilen. Vid Ryggen bar han bålen någon kilometer in i skogen och gömde den. Vid förhöret upprättade SB en skiss över Ryggenområdet.

Kommentar

De helt nya uppgifter som KP tidigare vidarebefordrat till polisen hade nu ytterligare förändrats. Det var nu bara bålen, av själva kroppen, som gömts i Ryggen. Just den fråga som aktualiserades vid förhöret nämligen vad som var verklighet och vad som var fantasi kom att bli av intresse även ur ett medicinskt perspektiv då  företrädare för Säters sjukhus, på eget bevåg och utan kontakt med polisutredningen, började söka bevis för att SBs uppgifter var korrekta. Det material som förevisades vid förhöret visade, enligt min mening, med tydlighet behovet av att känna till hur berättelserna vuxit fram under terapin. Bland annat är det intressant att läsa hur ”den mörke pojken” hade en framträdande roll under terapin. En sådan pojke fanns med i den inledande berättelsen SB lämnade i det här fallet. Det var långt senare i utredningen denne började få konturer och blev en bevisperson.

Förhör 94-04-14

SB berättade att han, KP och ytterligare en läkare från sjukhuset besökte Ryggenområdet i oktober förra året för att leta efter kroppsdelar. Han såg då den exakta platsen där han gömt bålen. Vid tillfället då bålen gömdes var det dagsljus och han arbetade med händerna när han gömde kroppen. Tanken var att bearbeta detta i terapin under vintermånaderna varefter de skulle göra en ny resa under våren.

De besökte även platsen där han gömt handen. Platsen pekades ut för KP och den andre medföljande. De gjorde också konkreta fynd. SB ville lämna förhöret och överlät till chefspsykologen Birgitta Ståhle, som var närvarande, att redogöra för vad som inträffat.

Birgitta Ståhle berättade att SB för henne uppgivit att han på  platsen hittat benbitar från handen vilka han visade för KP och den andre läkaren. Därefter åt SB upp benbitarna, så de fanns inte tillgängliga längre.

Kommentar

KP bekräftade i förhör 94-04-15(fu-prot, flik D sid 50-51) att den aktuella resan ägt rum. När de kom fram till platsen uppehöll sig SB under ca 30 minuter i anslutning till den mindre bäck som tidigare varit aktuell i ärendet. Inte vid något tillfälle under vistelsen på den här platsen sade SB att han gjort något fynd av något slag. Inte heller såg KP att SB stoppade något i munnen. Under bilresan tillbaka till Säter sade SB att han hittat benbitar på den plats där han gömt handen. Dessa benbitar hade han stoppat i munnen och svalt. I anledning av att KP och den andre medföljande läkaren inte satte någon tilltro till uppgifterna gjordes ingen ytterligare undersökning via röntgen eller dylikt( fu-prot, flik D, sid 50ff).

Under förhöret förklarade KP att ytterligare en promenad företogs för att SB skulle visa var bålen gömts. SB promenerade mycket fort in i ett skogsområde, vilket skedde i ett psykotiskt tillstånd. Under promenaden sade SB ingenting. Plötsligt vände han och förklarade att han inte klarade att gå längre.

KP redovisade också i förhöret vilka ytterligare utflykter han gjort tillsammans med SB. Bland annat hade de besökt en vindsvåning i en fastighet i Korsnäs där SB tidigare haft sin bostad.

Promemoria avseende uppgifter från 94-08-21

Under vallning i annat ärende berättade SB att JA hade ett ärr. Vid tillfället kunde han inte förmå sig att berätta mer om detta. Promemorian över uppgiften upprättades först 96-07-24.

Kommentar

Ett yttrande från Rättsmedicinalverket var redovisat i utredningen(fu-prot flik F, sid 1-2). Yttrandet grundar sig på en muntlig förfrågan om sammanställning av kända medicinska data rörande JA. I yttrandet redovisades olika data som sammanställts från journalhandlingar. I yttrandet anfördes, enligt mitt intryck, som svar på ställda frågor, att pungbråcket med svullnad av pungens högra sida, mycket väl kunde ha förelegat även vid försvinnandet samt att det ingenstans av handlingarna framgick att JA skulle genomgått någon operation, varför han inte bort haft något operationsärr. Yttrandet var daterat 94-08-08.

Av en promemoria upprättad 96-07-24(fu-prot flik F, sid 3) framgick att dateringen av yttrandet ifrågasatts. Samma dag upprättades den promemoria med uppgift om ärr som redovisats ovan. Alltså två år efter att uppgiften lämnats vid vallning och efter det att en muntlig förfrågan gjorts till rättsläkare.

I ett yttrande 96-07-31 från Rättsmedicinalverket gjordes försök att reda ut diarieföringsproblemen i ärendet. Av yttrandet framgick att ansvarig chefsöverläkare, som signerat det ursprungliga yttrandet, påbörjade sin semester 94-09-01.

Som redovisats ovan hördes JAs moder 94-09-01, på förmiddagen. I förhöret berättade hon om pungbråcket och födelsemärket samt att JA saknade operationsärr. Det förhör 94-08-30 i vilket SB redovisade dessa förhållanden redovisas nedan.

Förhör 94-08-30

Det ärr SB tidigare talat om var beläget på magen under naveln, diagonalt. SB bedömde det som ett operationsärr, möjligen 5 cm långt. F frågade om det var uteslutet att det var ett födelsemärke eller något i den riktningen. F frågade också om det kunde finnas någon förväxling med någon annan person som gjorde att SB sade att JA hade den här ärrbildningen.

SB nämnde också JAs pung. Hela pungen var indragen och han trodde inte detta berodde på rädsla eller kyla. Med frågor ledde F in resonemanget på om det var någon storleksskillnad på testiklarna.

SB uppgav att anledningen till att den senare minnesbilden dök upp trodde han, utan att veta bestämt, var fråga eller påstående från F när de båda träffades senast. F hade då träffat JAs mamma och F hade nämnt något till SB om utseendet.

Beträffande JAs kläder uppgav SB att han slängt det mesta, dels utmed vägen och dels när han kom hem. Kläderna slängdes i en vanlig kommunal soptunna. SB uppgav att det bl. a. var fråga om stövlar och byxor. F påminde om att SB tidigare sagt att han gömt byxorna och stövlarna på Stadsberget. SB svarade, som det får förstås, att byxorna gömts men att stövlarna gömdes när de stannade utmed vägen.

På fråga om SB mindes väskan JA hade, svarade SB jakande men kunde inte, efter en del spekulerande, beskriva denna.

SB berättade också om en fastighet där han gömt föremål från olika offer. Han ville emellertid inte berätta var denna var belägen. För detta krävdes först ett antal genomgångar med terapeuten.

Kommentar

Varför SB berättade om ett ärr efter en operation på magen var oklart. Uppgiften var felaktig. Det framgick av förhöret att F var tveksam till uppgiften om ärret och F gav också ett förslag till SB vad det annars kunde vara, nämligen ett födelsemärke

När det gällde SBs information om JAs pung, något som SB inte tidigare kommit ihåg, tycks orsaken till att detta nämndes, som SB uppfattade det, vara information han fått från F efter att denne talat med JAs moder. Den information SB lämnade spontant var att pungen var indragen vilket var felaktigt. Den åkomma JA haft tog sig, enligt förhör med JAs moder, uttryck i att ena testikeln svullnade och dess omfång ökade med en tredjedel, vilket var så pass markant att det var synligt för ögat. Frågan om storleksskillnad på testiklarna väcktes av F under förhöret.

De omständigheterna att F i förhöret ställde sig frågande till uppgiften om operationsärr och i stället frågade om det kunde vara ett födelsemärke och att det var F som förde in diskussionen på frågan om storleksskillnad på testiklarna medförde, som jag ser det, att det uppkom frågetecken kring tidpunkten när dessa särtecken på JA blev kända inom utredningen. I förhör med JAs moder 01-01-19(fu-prot Flik B, sid 50) anförde F ”Vi har varit inne tidigare på, när du och jag haft samtal eller i förhör då, så har vi pratat om andra kroppsliga egenheter…”. Några andra kontakter än sådana som redovisats i förhörsprotokoll fanns, vad jag kunnat se, inte dokumenterade i utredningen.

Det förhör i vilket JAs moder berättade om födelsemärket nedanför midjan och pungbråcket var som redovisats ovan, daterat först 94-09-01 (fu-prot, flik B, sid 6), alltså två dagar efter förhöret med SB.

När det gällde kläderna ändrade SB sina uppgifter så tillvida att han fortfarande gjorde gällande att byxorna gömts på Stadsberget medan stövlarna gömts utmed vägen. Övriga kläder slängdes utmed vägen och sedan han kommit hem. Några kontrollfrågor ställdes inte till SB varför han ändrat sina tidigare, felaktiga, uppgifter om att JA var iklädd skor och inte heller beskrev han vilken typ av stövlar det var fråga om.

Förhör 94-09-20

SB berättade att han i Bosvedjan uppfattade det som att han såg två pojkar som kom ut ur ett bostadshus, möjligen från samma ingång, på ett avstånd av 25 meter från varandra. Den mörke pojken gick först. SB ritade en skiss som visade hans placering i förhållande till de båda pojkarna.

När han lockat JA till bilen öppnades dörren av en person som satt vid ratten. Efter slaget mot instrumentbrädan placerades JA i baksätet tillsammans med SB.

De beslöt åka till Stadsberget, som de kände sedan tidigare. Under färden kände SB på JAs könsorgan. JA hade en blå eller röd täckjacka på sig och en tunnare, brunröd luva.

På Stadsberget genomförde SB ett analt samlag med JA. Under tiden gömde sannolikt den andre personen JAs byxor och stövlar.

När de kommit till Åvikeområdet togs JA ut ur bilen och SB ströp honom nästan omedelbart, stående framför honom. När JA var död lades han ned på rygg på en bilpläd. JA kläddes av. SB mindes att JA hade en troligen enfärgad collegetröja under jackan. JAs kropp styckades. SB använde en större bågsåg som han sannolikt hade medfört själv. Han började med att avskilja huvudet genom att såga framifrån strupen mot halskotorna. Huvudet bars in i skogen. Därefter avskildes armar ben och händer. Bålen, armarna, benen, sågen och pläden placerades i en medhavd kartong. Händerna placerades i en mindre kartong med papper i inne i bilen. Vid Sandöbron lyftes bålen ur kartongen och placerades i bilens baksäte insvept i JAs jacka, medan kartongen med sitt övriga innehåll slängdes i älven.

Under hemresan stannade de vid en bensinstation. SB tog på sig en ren jacka och tvättade av sig.

På morgonen kom de till Ryggen och parkerade vid järnvägen. Han begravde bålen i en ca 10 cm djup grop som han grävde med händerna, han täckte över med jord och mossa. Omkring 1989-1990 besökte SB platsen i sällskap med en annan person. Vad SB menade med det senare framgår eventuellt av en promemoria från 94-11-16, sid 2, andra stycket,bilaga 17, som förvarats i ”slasken”. Sista stycket i promemorian utgör för övrigt upptakten till utredningen avseende morden i Appojaure.

Efter att bålen begravts åkte de till SBs bostad, där han släpptes av. SB tog med sig en hand hem, den andra gömde han i en bäck i Ryggen. Handen han tog hem samt en hand från en annan person kunde finnas i ett hus i Falun/Borlängetrakten, åtminstone fanns den där omkring 1985.

SB försökte beskriva JAs pungs speciella utseende. Några närmare detaljer framkom inte.

SB ritade också en skiss över ärret/hudåkomman som han placerade på framsidan av kroppen och på dennas vänstra sida.

Kommentar

Efter ungefär ett och ett halvt års utredning började nu SB förändra sin berättelse om hur han träffade på JA. Som tidigare nämnts kunde hans ursprungliga berättelse inte vara korrekt. De båda pojkarna kom nu ut ur ett bostadshus och den mörke kom först. Fram till det här förhöret hade pojkarna kommit tillsammans men nu började det uppkomma ett avstånd dem emellan. Fortfarande hade emellertid inte SB knutit kontakten med de båda pojkarna till det bostadshus där JA bodde, och som han fått utpekat för sig.

En ytterligare person presenterades som medgärningsman och därmed förändrades berättelsen även beträffande tillvägagångssättet vid mordet och hanteringen av kroppen.

JA och SB befann sig nu i baksätet vid färden från Bosvedjan. SB höll fortfarande fast vid att JA hade en mössa på huvudet. Uppgiften i föregående förhör att stövlarna gömdes utmed vägen ändrades igen till att det var medgärningsmannen som gömde både stövlar och byxor på Stadsberget. Bågsågen blev nu en större bågsåg han medfört själv och ytterligare en kartong dök upp i handlingen. En ny uppgift var också att SB tog en av händerna med sig hem vilket i sig skulle betyda att vad han tidigare berättat om hanteringen av denna hand varit osant. Vid förhöret hade SB svårt att berätta vad som var speciellt med JAs könsorgan. Intrycket är att själva mordet och styckandet av kroppen sker i direkt anslutning till bilen, medan huvudet bärs upp i skogen.

Förhör 94-10-12 (transumt)

F bad SB närmare beskriva den hudåkomma SB tidigare pratat om. SB uppgav att han lade märke till denna redan innan han började stycka kroppen. F ville att SB skulle placera detta på kroppen med lite mer exakthet. SB ville ha det som han tidigare beskrivit. När F uppgav att SB tidigare placerat denna på en viss sida av kroppens mittlinje och ett par gånger frågat om det fanns någon möjlighet att den fanns på andra sidan kroppen, svarade SB att man måste ha med i beräkningen att det kunde vara spegelvänt förhållande också. SB kunde inte utveckla detta ytterligare.

F hänvisade till att SB tidigare sagt att det förelåg någon form av asymmetri med JAs pung och att SB i ett sammanhang använt en svordom ”djävla spetälsk”.

SB uppgav att ordet spetälsk refererade till ”flammighet”, huden var inte ren, som om det skulle varit någon åverkan på huden på pungen, som inte SB åstadkommit. SB ville inte rita någon skiss.

Med hänvisning till uppgifter om JAs pung frågade F om det var någon skillnad i proportioner mellan delarna av JAs pung. SB bekräftade detta och sade att skillnaderna var så stora att där kan inte vara två pungkulor.

F frågade också vem SB haft med sig vid tillfället. SB uppgav att han berättat vem det var för Birgitta Ståhle under terapin, men han ville inte avslöja det vid förhöret.

På fråga om han gömt kroppsdelar efter JA i en fastighet svarade SB att han och KP hade besökt denna fastighet. De hade sammanlagt besökt tre fastigheter. Vid förhöret ville SB inte berätta var detta var någonstans.

Kommentar

SB kunde inte beskriva vad det var för speciellt med JAs könsorgan i föregående förhör. I det här förhöret hänvisade SB till någon flammighet, åverkan på pungen. Intrycket är att han inte helt ville släppa berättelsen om ett ärr. Det krävdes en ledande fråga för att SB skulle bekräfta att det var en storleksskillnad på testiklarna.

Som framgår ovan berättade JAs moder vid förhör 94-09-22 att det aktuella födelsemärket var placerat på baksidan av kroppen, vilket tidigare varit okänt för utredningen. Genom ledande frågor förflyttade SB nu hudåkomman till ryggsidan. Det sätt på vilket förhören genomfördes förringar i inte obetydlig utsträckning bevisvärdet av de uppgifter SB lämnade beträffande såväl födelsemärket som avvikelsen på pungen.

Förhör 94-11-09

Den aktuella dagen ringde F till SB. Samtalet var av social natur i avsikt att kontrollera SBs hälsotillstånd och förutsättningar för fortsatta förhör. Under samtalet önskade SB göra ett förtydligande om den hudåkomma på JAs kropp han tidigare berättat om. Anledningen till att han tidigare sagt att det rörde sig om en ”ärrliknande skada” var att han egentligen skurit bort ett födelsemärke på JAs kropp. SB förtydligade sig nu om detta och berättade att just omständigheten att han skar bort födelsemärket med kniv, i sig utgjort ett hinder att nämna den riktiga omständigheten.

Kommentar

Vid telefonsamtalet angav SB, som F föreslog redan 94-09-30, att det var fråga om ett födelsemärke. Den förklaring SB lämnade till att han tidigare felaktigt talat om ett ärr framstod, enligt min mening, närmast som underlig. Någon kontroll vad som låg bakom samtalet gjordes inte utan det tog ungefär fem månader innan nästa förhör hölls med SB. Då togs detta inte upp och efter det förhöret gjordes ett treårigt uppehåll i utredningen. I de redovisade förhören var detta den enda gång SB nämnde ordet födelsemärke och det är också denna berättelse han, efter att ha tagit del av utredningen, presenterade i domstolen.

Förhör 95-04-10

SB ville göra vissa klarlägganden beträffande brodern Sten-Oves delaktighet vid mordet.

När de var på Stadsberget var han inte säker på att Sten-Ove följde med in i skogen. Hans minnesbild var att Sten-Ove kom honom till mötes ca 10 meter in i skogen, när SB själv var på  väg tillbaka med JA.

När de svängde in på den plats där tidigare vallning skett, ströp han JA utanför bilen som han tidigare redogjort för. Sten-Ove deltog inte aktivt i själva strypningen. Sten-Ove visste att de sökte en pojke. Han hetsade SB genom att säga ”visa att du vågar ta livet av en pojke”. På mordplatsen uppträdde Sten-Ove överlägset och sade ”döda honom nu då”.

När huvudet avskiljdes från kroppen befann sig Sten-Ove 3-4 meter från platsen och onanerade. De båda tog därefter huvudet ett stycke upp på en berghäll.

När de lämnade platsen tog Sten-Ove med sig huvudet. De åkte till Sten-Oves bostad i Uppsala. SB gjorde här koppling till tidsutdräkten han tidigare redovisat. De kom till Ryggenområdet på morgontimmarna. SB gömde kroppsdelar medan Sten-Ove satt kvar i bilen. Huvudet tog Sten-Ove hand om, SB visste inte vad han gjorde med detta. De åkte därefter till Falun där SB blev avsläppt vid norra infarten. Sten-Ove körde därefter och parkerade bilen vid Lugnet som de kommit överens med Thunstedt om. Sten-Ove hade när utredningen satte igång på telefon uppmanat SB att hålla tyst om sin delaktighet. Sten-Ove var egentligen ute efter en pojke som var något äldre än JA.

Kommentar

SB ändrade nu återigen händelseförloppet och namngav sin bror Sten-Ove som medgärningsman. Det var också denne som tog hand om JAs huvud och SB visste inte var detta blev av.

Några direkta utredningsåtgärder i anledning av de nya, och får man säga, sensationella uppgifterna SB lämnade vidtogs inte vad jag kunnat se. Istället gjordes ett uppehåll på drygt tre år i utredningsarbetet.

Tio dagar efter det ovan redovisade förhöret, 95-04-20, hördes Sten-Ove Bergwall. Förhöret uppgavs ingå ibland annat utredningen kring JAs försvinnande. Förhöret behandlade allmänna frågor om familjeförhållanden. Ytterligare ett förhör av samma karaktär hölls 97-09-03. Förhören finns inte i förundersökningsprotokollet. Förhören behandlar inte heller de anklagelser SB framfört. Förhören redovisas ovan, bilaga 8.

Förhör 96-05-11 (transumt)

Under ett förhör i annat ärende frågade SB om en anteckningen i sin dagbok som varit hos SKL för analys. Han trodde att han markerade med ett litet kors vid aktuellt datum.

Kommentar

En hos SB beslagtagen dagbok hade varit på SKL för analys både beträffande en markering den 7 november och för bedömning av frågan om ändringar gjorts på uppslaget för november. SKLs slutsats var att det var meningslöst att försöka göra åldersbestämning av markeringen samt att det inte fanns något tecken på att raderingar eller ändringar gjorts på uppslaget för november månad(fu-prot, flik E sid 11-15).

För att förstå dagboksanteckningarna för den aktuella tiden måste man först gå till de anteckningar som framgick av en skrivelse från Falu lasarett 01-01-17(fu-prot, flik D sid 57). Av skrivelsen framgick att SBs moder vårdades på lasarettet, avdelning 53, under tiden 25.10 – 7.11 1980. Med säkerhet kunde sjukhuset säga att patienten var kvar klockan 7 på morgonen och sannolikt gick hem någon gång efter klockan 10, efter ronden. Några uppgifter hur hon tog sig hem och om någon hämtade henne fanns inte i journalerna.

I dagboken(fu-prot, flik E sid 15) hade SB antecknat följande ”M hem från 53an trött men glad över att vara hemma”. Påföljande dag fanns antecknat ”Lisbet Lindström hälsar på med sockerkaka”. För den 9 november fanns antecknat ”M fortfarande trött……tänder ljus på kyrkogården”.

Anteckningarna innehåller inledningsvis den korrekta uppgiften att modern kom hem från avdelning 53 den 7 november. Uppgiften att hon var glad att vara hemma men trött kunde antingen reflektera något hon sagt eller vara en slutsats SB drog efter iakttagelser. Dagen därpå hälsade någon på som hade med sig sockerkaka och ytterligare en dag senare var modern fortfarande trött. Anteckningarna var sammanhängande och framstod som naturliga mot bakgrund om vad som var känt om moderns sjukhusvistelse. Enligt min mening framstod dagboksanteckningarna närmast som oförenliga med SBs berättelse om hur han befann sig på annan ort och mördade JA. Intrycket var snarare att han befann sig i Falun vid tiden för JAs försvinnande.

Några utredningsåtgärder för att nå klarhet har vad jag kunnat se inte företagits. Man har inte en gång ställt några frågor till SB om dessa omständigheter.

Förhör 98-06-03

F redovisade översiktligt tidigare utredning i form av förhör och nämnde att det företagits vallningsresor vid ett tillfälle till Bosvedjeområdet i centrala Sundsvall, Norra Stadsberget och Åvikeområdet samt två vallningar i Ryggenområdet 1993 och 1994.

SB berättade att han påbörjade resan från Korsnäs en sen höstdag. Han hade lånat en röd Volvo av Thunstedt. Han parkerade i en kurva nedanför skolan och bostadsområdet efter att först ha parkerat vid köpcentret och varit upp och tittat på detta. Ur en port kom en mörkhårig pojke som vek av. Strax därefter kom en ljushårig pojke ut ur en annan port. SB frågade pojken om han kände någon katt i området, SB hade kört på en. JA följde med till bilen, SB tog honom kring nacken, slog honom mot instrumentbrädan så han förlorade medvetandet och åkte därefter mot Stadsberget och parkerade vid ett vattentorn/utsiktstorn/radiomast. I skogsområdet våldförde sig SB sexuellt på JA. Sade därefter till JA att de skulle tillbaka till Bosvedjan men han fortsatte till Timrå.

SB ritade i samband med förhöret en skiss över bland annat Bosvedjeområdet.

JA hade en röd mössa på sig, blå täckjacka, bruna stövlar, blå jeans och någon sorts väska, som en Kånken. Under jackan hade han en T-tröja, kunde inte minnas någon annan tröja. JA hade kortkalsonger, SB kom inte ihåg några långkalsonger. Kom inte heller ihåg några handskar. JA hade ett relativt nyopererat pungbråck. Förändringarna på ryggen fick honom att tänka på bältros. En rodnad, mjällighet, fnöskighet. I förhöret kallade F det hudåkomma.

I Åvike dödades JA genom strypning. Huvudet avlägsnades och händerna togs bort. Bålen lades i en kartong, händerna i bilen. Närmare beträffande platsen sade SB att när han kom till området fanns det en glänta och de gick in på vänster sidan på gläntan där det stod en arbetarbod och på den platsen dödades JA genom strypning och på den platsen skedde också ett visst styckningsförfarande. SB åkte därefter vidare, stannade vid Sandöbrons hitfäste, åkte över bron och vände och åkte mot Falun. I Norrala, på väg mot Bergvik, kastade han den vänstra handen. Han lade några löv och en träkvist över handen. Han stannade vid ett långtradarfik och tvättade av sig. Åkte sedan vidare mot Ryggenområdet, det var nattfrost och klockan var mellan 6-9 på kvällen. Han gömde andra handen i bäcken. Han hämtade JAs bål och placerade den i skogen. SB var inte nöjd utan hämtade en såg och mejsel. Tog loss en bit av bäckenbenet som gömdes på plats. Resten togs med i bilen och han åkte mot Hovsjö/Korsnäs. I närheten av ett rött hus begravdes resten av JA. Sedan åkte han hem till Korsnäs. Bilen skulle lämnas tillbaka på morgonen eller förmiddagen. Hemma gjorde han sig själv ren, bytte kläder och gjorde ren bilen. Han hade med sig ett antal kroppsdelar hem som gömdes i huset varefter de slutligen hamnade på Jungfruberget. Det hade skett en senare bearbetning av kroppsdelarna. SB ville inte beskriva detta vid förhöret. Han skulle träffa Sven-Åke dagen därpå och han tänkte då ta upp det här materialet med honom. Vid tillfälle brändes någon del av JA.

När han slängde kartongen vid Sandöbron innehöll den något klädesplagg och verktyg, inga kroppsdelar. SB tillfrågades om det var problem att avyttra kroppsdelarna på den s.k. bakvägen. SB förklarade att det bara var fråga om ett ställe där. Tillfrågad hur det hela gått till ville han först ha hjälp av Sven-Åke. Det skedde en eldning av JA på Jungfruberget.

F återkom med frågor kring ”hudåkomman”. SB hade inget minne av att ha ritat en teckning vid förhör. F anknöt till att SB nämnt ordet bältros. SB sade sig ha beskrivit mjälligheten, fnöskigheten, en viss grad av lätt hudrodnad. På fråga svarade SB att det var ett mer sammanhängande bälte av hudrodnad än fragmentariskt.

När han påbörjade sin resa visste han att han skulle till Sundsvall, det var målet för resan. Sundsvall låg relativt långt borta men han hade en viss kännedom om staden. Däremot var det en slump att han hamnade i Bosvedjan. Sammanlagt var han borta 1 ½ dygn. Hans mamma tog hand om hans hund under tiden han var borta.

Under vallningsresan med KP var det han själv som dirigerade dem till Bosvedjan och det var också SB som pekade ut fastigheten där JA bott. De parkerade vid området, men SB fick en mycket kraftig ångestreaktion.

SB såg det genomförda förhöret som ett rejält avstamp och SB hade en klar målsättning att komma vidare i JA-utredningen. SB ritade en skiss över Bosvedjeområdet.

Vid förhöret ritade SB en skiss över områdena i Bosvedjan och Åvike.

Kommentar

Efter det långvariga uppehållet i förhören ändrade sig SB angående färgen på den bil han lånat av Thunstedt och angav denna till röd. Detta överensstämde med färgen på den bil Thunstedt ägde vid den aktuella tidpunkten.

Även beträffande vad som utspelat sig i Bosvedjan ändrades berättelsen. Efter att först ha parkerat vid köpcentret och varit uppe och tittat på detta parkerade han i en kurva nedanför skolan och bostadsområdet. Han parkerade på samma sida som bostadsområdet. Ur en port kom en mörk pojke ut och strax därefter en ljus pojke ur en annan port. De två pojkarna som tidigare kommit tillsammans och sedan med ett visst avstånd från en och samma port, kom nu var för sig ur två olika portar, nära husets gavlar. Den skiss som SB ritade för nu händelsen vid bortrövandet till, som det får förstås, en annan plats än vid det öppna torget vid köpcentret. Bilen parkerades på samma sida av vägen som bostadsområdet var beläget. Den skiss SB ritade var oklar till sitt innehåll då man nu inte längre visste var inom bostadsområdet han påstod sig ha påträffat pojkarna. När SB sedermera förlade bortrövandet till en plats utanför JAs bostad kunde den mörke pojken få ett ansikte, Stefan Lövgren. Vid huvudförhandlingen i tingsrätten(domen sid 9) uppgav Stefan Lövgren att han inte mindes vid vilken tid han gick till bussen, men som han mindes det var han ofta sent ute.

Stefan Lövgren hördes första gången 80-11-12, alltså bara några dagar efter JAs försvinnande och uppgav då att han var kompis med JA och att han den aktuella dagen gick till skolan 07.40. Han såg inte JA eller någon annan person eller några bilar i anslutning till fastigheten. Stefan Lövgren hördes på nytt 80-11-20 och uppgav att när han gick till skolan gick han 07.40. Han höll själv reda på tiden och vet att han gick just 07.40. Han gick normalt över gården till ICA-backen och ner till centrum där han tog 08.00-bussen. Beträffande sin klädsel trodde han att han hade en mörk jacka, blå manchesterbyxor och blå och vita tennisskor. Han bar inte på någon väska(fu-prot flik D, sid 36-37). Den tid Stefan Lövgren uppgav sig lämnat sin bostad i anslutning till JAs försvinnande och den sista vittnesiakttagelsen av JA, innebar ett tidsgap på 15-20 minuter mellan dem båda, vilket inte var förenligt med SBs berättelse. Som framgår av redovisningen nedan hade Stefan Lövgren en något annorlunda uppfattning då han hördes vid senare tillfälle och i tingsrätten.

Av SBs beskrivning av JAs kroppsliga särdrag framgick, enligt min mening, att han egentligen inte hade några klarare minnesbilder av desamma.

Om SB gömt bålen på det sätt som tidigare beskrivits borde rester kunnat återfinnas i Ryggenområdet. I denna del ändrades berättelsen på nytt på så sätt att det bara var en bit av bäckenbenet som gömdes där. För resten av kroppen presenterades en helt ny gravplats. Ett antal kroppsdelar togs dessutom hem till bostaden varefter de slutligen hamnade på Jungfruberget.  Vid huvudförhandlingen i tingsrätten återvände han till berättelsen att bålen gömts i skogen i Ryggen.

SB uppgav att hans mamma tog hand om hans hund under tiden han var borta. En uppgift som SB sedermera skulle ändra då uppgift inkommit till polisen från Falu sjukhus att modern vistats där till fram till dess hon skrevs ut på förmiddagen 80-11-07.

Av förundersökningsprotokollet(flik G, sid 59) framgick att det genomfördes ett sök med hunden Zampo i Åvike 99-05-28. Hunden visade då ett särskilt intresse för ett område nedanför en mindre brant. Denna plats borde därför vara av intresse för vidare undersökning. En sådan undersökning kom till stånd 99-07-26(sid 8). Av förutsättningarna för undersökningen angavs att hunden Sampo sökt på platsen och markerat inom det aktuella området samt att SB vid förhör pekat ut aktuell plats. Undersökningsområdet redovisades i protokollet(s 9). Den närmare platsen som undersöktes markerades på en skiss. Denna markering var gjord av F i samband med hundsöket(sid 10 och 12). På platsen uppmättes ett kraftigt förhöjt fosfatvärde. Av utredningen framgick att fosfathalten kunde höjas om t.ex. ett dött djur deponerades på platsen. Det var däremot osäkrare om sådana fosfatvärden kunde uppnås genom att en kropp tömdes på sitt innehåll(sid 23). Av förhören med markägarna framgick att en död kalv deponerats i området och att djur spridit delar av kalven omkring. I anslutning just till den plats där den högsta fosfathalten uppmättes påträffades rester av en underkäke och en bit av ett strålben från ett framben av nöt(sid 25).

Vallningspromemoria 98-06-08

Vid vallning i Ryggenområdet förklarade SB att han 1980 gjort vissa markeringar för att lätt kunna hitta till aktuell plats. Vidare berättade han att han bar kroppen från bilen och lade den öppet i området utan att döljas. Han hämtade en såg och ett stämjärn. Sågade av en bit av höftbenet som gömdes i området. Resten av kroppen togs med till bilen igen.

Förhör 98-09-15

Förhöret behandlar gömslen i områden som är aktualiserats vid de senaste vallningarna vid Ryggenområdet, Jungfruberget, Stensjöområdet, Valsamområdet och Sågmyraområdet.

När det gäller Ryggenområdet var åtminstone ett fingerben gömt i bäcken samt ett intakt höftben i sänkan i skogen.

Kommentar

Det var nu inte bara en bit av höftbenet som lämnats i Ryggenområdet. Uppehåll i förhören kom nu att ske i drygt ett och ett halvt år.

Promemoria 00-06-21

Diskussion om möjligheter att visa gömslen. Enligt SB fanns i JA-fallet klara DNA-möjligheter.

Förhör 00-08-18

I inledningen av förhöret diskuterades taktiska frågor, hur man skulle kunna komma vidare i utredningen. På fråga från F i vilka delar det var som berättelsen, den verkliga berättelsen, skilde sig från vad SB sagt tidigare svarade denne att det kanske inte skilde sig så mycket utan vad han utelämnat var helt enkelt var pojken mördats och var han sedan lämnats. SB föreslog någon form av rekonstruktion för att hitta tillbaka till känsla och tanke.

SB sade att det fanns avstämningsmöjligheter i Åvike och fynd att göras i Ryggenområdet och på en annan plats i Falun. Under årens lopp hade SB gjort kontroller att det fanns intakta skelettdelar kvar.

I Sundsvall kunde fynd göras av kraniet. Gömslet i Faluntrakten kunde innehålla kvarlevor efter flera offer, inklusive JA, och var därför svårare att avyttra.

Kommentar

Förhöret kunde tolkas så att inte bara hanteringen av kroppen utan också själva mordplatsen kunde vara en annan än som tidigare uppgivits.

Promemoria 00-08-24

SB framförde önskemål inför kommande rekonstruktion.

Enligt SB var det onödigt att ödsla tid på ett besök på  Stadsberget, där fanns inga fyndmöjligheter.

Det var också tveksamt om man behövde besöka Åvikeområdet. Det fanns inga fyndmöjligheter där heller. Ett besök kunde ändå vara motiverat med hänsyn till faktorer av psykologisk natur. Möjligen kunde man åka in på en väg som ledde till höger i ett vägkors, där de var under vallningen 1993. Efter denna vägsträcka var kraniet gömt, i en sluttning nära vägen.

Skulle han inte finna platsen skulle han vilja åka till Faluntrakten där det fanns ett säkrare gömsle. Fynd kunde göras i Ryggen, även om det var så litet att det kunde ha förstörts.

Vallning 00-09-09

Vallningen redovisades vid fastigheten 39 A-C. SB berättade att den mörke pojken först kom ut från en av portarna. SB gick emot denne men hann inte upp honom. JA kom ut från en annan port. SB sade att han kört på en katt och frågade om JA kände någon som ägde en katt som bodde i området. JA blev ivrig och kom springande. Framme vid bilen lyfte SB in pojken och stängde dörren.

På Stadsberget drog han ner JAs byxor och våldförde sig på honom analt. Han har för sig att han gömde JAs kalsonger på plats. JA hängde med huvudet och han sade till JA att inget mer skulle hända, de skulle åka hem till Bosvedjan.

I Åvike togs JA ur bilen och slogs ned, förlorade inte medvetandet. SB tog en presenning ur bilen som lades ut efter det de gått upp i skogen. JA slets upp, hölls i nacken varpå han lades ned på presenningen. SB satte sig på honom, tog fram en kniv, slog JA med kniven, sprättade upp tröjan och öppnade byxorna. Tog av JA byxorna och stövlarna. Upptäckte då ett nyopererat pungbråck på JA. Agerade mot JAs könsorgan, skar. JA var nu helt avklädd. SB vände på honom, onanerade själv, tog stryptag på JA.

SB gick till bilen och hämtade sågen, en stor bågsåg. Kände efter halskotpelaren. Sågade bakifrån. Kniven kom till användning i slutskedet då han skilde huvudet från kroppen. Ur bilen hämtade han en brödkartong och en plastsäckspåse. Därefter lade han strumpor, byxor, tröjor i jackan och lade sedan kläderna tillsammans med verktygen i kartongen. Huvudet lades i påsen. Kroppen tömdes på blod och kroppsvätskor. Resten av kroppen knöts därefter in i presenningen med snöre/rep och de åkte till nästa ställe, vid en sjö. Allt var med.

På vägen tillbaka visade han på en höjd som skulle vara av intresse.

Kommentar

Detta var den första vallningen i Bosvedjan där SB skulle berätta hur han förde bort JA. Den genomfördes mer än sju år efter det att utredningen påbörjades och efter det att SB förändrat sin berättelse och efter ett nära tre år långt uppehåll i förhören. Av redovisningen nedan framgår att SB uppgivit att besöket i Sundsvall bekräftade att han kunde lokalisera sig i området(förhör 00-10-04) samt att han inledningsvis parkerade bilen på en annan plats än just utanför fastigheterna 35 och 39(förhör 00-10-24). Av förundersökningsprotokollet framgår(avsnitt 1, bil A1 sid 2) att ytterligare vallning företogs vid tillfället utan att det redovisades i promemorian. Det framgick med andra ord inte av utredningen att det var SB som placerade bilen utanför fastigheterna. Av promemorian framgick inte under vilken tid vallningen ägde rum, hur man anlände till Bosvedjan och vem som anvisade vad, utom det korta avsnitt som avsåg händelsen utanför fastigheten. Den redigerade film som iordningställdes kom inte att omfatta de inledande uppgifterna SB lämnade om den mörke pojken. Intrycket är att SB inledningsvis hade svårt att ange de rätta portarna som pojkarna kom ut ifrån. Avsnittet som berörde händelserna i Bosvedjan avslutades på filmen och i promemorian(sidan 4) med att F sade åt SB att sätta sig i bilen för att F skulle ställa några frågor.

Även själva tillvägagångssättet vid mordet förändrades från tidigare berättelser. Innan SB ströp JA upptäckte han ett nyopererat pungbråck på JA. Hur ett nyopererat pungbråck skiljde sig från ett obehandlat sådant framgick inte av förhöret. JA hade nu alla sina kläder med sig till Åvike. Vad jag kunnat se är detta också första tillfället SB uppgav att han tömt kroppen på innehåll på den plats hunden tidigare markerat.

Förhör 00-09-10

Inledningsvis beskrev SB hur han efter att ha avskilt huvudet på  JA och börjat färden tillbaka så stannade han och tog ut huvudet ur bagageutrymmet där det förvarades i en liten säck. Han gick upp på den höjd han förevisade vid vallningen och kastade ner huvudet för branten och lämnade det i öppen dager.

I Ryggenområdet borde det finnas en liten del av kroppen kvar, men de större fynden kunde göras vid Främby udde och i Sågmyra. Dessa platser, gömslen, hade han varit tillbaka till. Resten av JA kunde ligga sammanblandat med andra offer, fem stycken. Kvarlevor efter JA fanns i flera gömslen. Det nuvarande gömslet var från 1989.

SB hade ett antal gömslen med kvarlevor. Det fanns gömslen som enbart innehöll bränt material. Gömslena var gjorda av stenar och annat material, samt ventilerade och tillgängliga såväl sommar som vinter. Han hade dock inte besökt gömslen och hanterat kvarlevor under vintertid på grund av risken att innehållet skulle kunna bli fuktigt eller förstört i samband med detta.

Promemoria över samtal med SB 00-09-14

SB förklarade att han hade behov av att besöka tre separata platser. Dels en stig i Grycksbo, en gammal järnvägsbank i Sågmyra samt ett område på Främby udde. Steg två skulle sedan bli att successivt närma sig två av de nämnda platserna och steg tre skulle bli ett utpekande av gömsle.

Promemoria över vallning vid Främby udde 00-09-27

SB vallades på plats och uppgav sig haft kontakt med gömslet, samt att han genom promenaden ”ringat in området där gömslet låg”.

Förhör 00-10-04

SB förklarade att besöket i Sundsvall bekräftade att han kunde lokalisera sig geografiskt. Han visste att det fanns kvarlevor i Grycksbo, Sågmyra och Främby. I nuläget kunde han inte peka ut något gömsle trots att han visste var de var. Psykologiska orsaker hindrade honom att komma vidare.

Kommentar

Inga psykologiska orsaker hindrade SB att berätta detaljrikt om mord och styckning av offer. Styckningsritualer har främst förekommit i de ärenden där offrets kropp inte kunnat återfinnas. Styckningen förändrades i detta ärende liksom i ärendet rörande mordet på  den norska flickan Therese Johannesen och blev en sorts förklaring till varför inget kunde återfinnas. I de fall kroppar återfunnits har SBs intresse för styckningsritualer inte infunnit sig.

SB förklarade att besöket i Sundsvall bekräftade att han kunde lokalisera sig geografiskt. Hur detta skedde framgår, som redovisats ovan, inte klart av utredningen.

Förhör 00-10-04

Förhöret inleddes med att F ställde en direkt fråga till SB angående den bil som kom till användning då SB tidigare beskrivit den med viss variation. SB svarade att det var en ganska ny röd Volvo han lånade av Thunstedt.

F övergick till det förhållandet att SB tidigare sagt att brodern Sten-Ove medverkat vid gärningen. SB förklarade att han inte mindes att han hade sagt detta men sade att Sten-Ove vid den här tidpunkten inte var omedveten om att han dödat pojken. Sten-Ove var chaufför från Bosvedjan ut till Åvike och tillbaka till Falun. De var SB själv som stod för gärningen. Sten-Ove var inte med när han fick tillgång till bilen. Sten-Ove körde bilen men medverkade inte i dödandet eller gömmandet av kroppsdelar. Sten-Ove var dock medveten om att detta skedde.

SB berättade att relationen mellan honom och bröderna var komplicerad. Brodern Örjan nämnde han inte i samband med JA-utredningen men han kunde vara aktuell i andra fall. Det var då fråga om fall under sent 70-tal och i mitten på 80-talet som berörde någon flick- och kvinnodel, men inte Trine och Gry.

Kommentar

Som framgår ovan gjordes ett långt uppehåll i utredningen sedan SB uppgav att brodern Sten-Ove var medgärningsman. När förhören återupptogs innehöll berättelserna inte längre någon medgärningsman. SB förklarade detta nu med att han inte kom ihåg att han tidigare presenterat brodern som medgärningsman. Når F förde frågan på tal började SB nu backa när det gäller broderns medverkan i gärningen, men han fanns fortfarande kvar som chaufför.

Promemoria 00-10-17

SB hade tidigare vallats vid Främby udde. SB förevisades nu ett foto över hur hund markerat på platsen. SB ville åka till platsen för att göra ytterligare preciseringar av gömslet.

På plats förklarade SB att det som skulle finnas var en 4,3 cm lång del av ett underarmsben. I närheten skulle det också  finnas en ländryggkota. Uppe på stranden hade han hanterat delar av bålben och bröstben och täljt i dessa med kniv så flisor uppstått.

Gömslet på platsen iordningsställdes 1990. Därefter hade gömslet inte öppnats. Bendelen var intakt, inte bränd.

Vidare uppgav SB att JA hade ovanligt kraftig befjuning, och pekade på området nedanför nacken mot skulderbladen. Han kopplade också ordet ”diabetes” till JA.

Kommentar

SBs uppgifter om ytterligare kännetecken på JAs kropp föranledde inga ytterligare frågor till SB. JAs moder hade i förhör uppgett att JA saknade behåring på kroppen(fu-prot flik B, sid 40) och hur SB kopplade ordet ”diabetes” till JA förblev en gåta.

Förhör 00-10-18

SB upplystes om att man sökt i område där SB tidigare angett att kvarlevor skulle finnas. Åklagaren som var närvarande vid förhöret sade att åtalen i de tidigare fallen hade byggt på ett antal omständigheter som kunnat stämmas av. Problemet i JA-fallet var att det inte fanns så många sådana omständigheter att det ur åklagarens synpunkt räckte för att föra målet till domstol. Det var därför de med viss envishet koncentrerat sig på problematiken kring möjliga fynd.

Promemoria 00-10-20

SB informerades på telefon om att sökarbetet vid Främby udde inte gett något resultat.

Fax från advokat Larsson 00-10-23

Markeringarna i handlingen var gjorda i det exemplar som tillhandahållits av polismyndigheten.

Kommentar

Vid förhöret 00-10-18 förklarade åklagaren för SB, som det får förstås, att bevisningen i målet inte räckte för åtal. Närmast som på beställning inkom SB till utredningen med det fax som redovisats ovan. Handlingen innehöll en rad detaljer och omständigheter som inte tidigare redovisats i målet. Många av detaljerna var svåra att kontrollera i efterhand och rent allmänt kan man fråga sig hur processen sett ut då dessa minnesbilder väcktes till liv. Något som inte sju års utredning lyckats åstadkomma.

På vägen upp från E4 till Bosvedjan stod en tankbil parkerad, SB associerade till en slamsugare. Var han närmare såg denna tankbil framgick inte men SB hade uppfattningen att det var från E4 han körde upp till Bosvedjan.

Han stannade bilen bakom skolan och gick till skolbyggnadens vägg. Han hörde där ett buller som från ett diselaggregat. När han skulle återvända till bilen tvingades han vänta på att en moped skulle passera.  På en skiss angav han sin position i förhållande till skolbyggnaden och mopeden. Om man jämför hans skiss med en karta(jfr sista sidan i förklaringen)blir man inte helt på det klara hur han rörde sig, men det han anförde var något helt nytt i utredningen.

SB kunde nu beskriva den mörke pojken. Denne hade en mörkgrå stickad tröja med ett bredare svart band nedtill och vid ärmsluten. Pojken bar ingen jacka men hade en väska som liknade en väska från fjällräven, som han bar över vänstra armen tillsammans med någon form av klädesplagg. Pojken hade vidare mörka jeans och ljusa joggingskor.

När Stefan Lövgren hördes i grundutredningen 80-11-20(fu-prot flik D, sid 36) var han något osäker hur han var klädd vid tillfället men ville minnas att han hade en mörk jacka, blå manchesterbyxor och blå och vita tennisskor. Han bar inte på någon väska.

Dagen efter det att faxet anlänt till polisen hölls ett förhör med Margit Lövgren(fu-prot flik D, sid 38). Hon bekräftade att Stefan Lövgren haft en stickad grå tröja med ett svart mönster vid ärmsluten och ett svart mönster runt hals och axlar. Margit Lövgren ritade vid förhöret en skiss över tröjan och uppgav också att någon väska från Fjällräven eller liknande inte förekommit i familjen.

Förhör 00-10-24

När SB kom till Sundsvall åkte han in till staden då han inte visste var han skulle ta vägen. Han åkte därefter ut på E4 igen, den stora vägen, och vidare norrut. I höjd med varuhuset såg han en sopmaskin. Han kommer ihåg denna då det var så sent på året att det inte bort finnas löv att sopa upp. F inflikade ”den stora vägen som går det är ju motorvägen och E4-an den som går norrut och sedan går det en parallell väg som vi har pratat om”. SB svarar då ”JA, då är det parallellvägen jag åker antagligen”. F ”Den som vi åkte vid vallningen”, vilket SB bekräftade.

SB svängde upp mot Bosvedjan, förbi köpcentret och upp emot skolan. Där vände han och åkte ner till parkeringen nedanför köpcentrat på andra sidan gatan. Han parkerade bilen i en rad där det stod en lätt lastbil, en Ford Transit med flak. Han såg också en brunröd tankbil. Associationen till ett slamsugningsfordon grundade sig på bilens färg. Han gick från parkeringen upp mot torget och gick på östra sidan av köpcentret. Det kom en dam i 50-årsåldern, prydlig och finare klädd. En annan yngre kvinna omkring 30 år klädd i långbyxor ropade ”Lisa” eller möjligen ”Elisabeth” åt damen. De båda kvinnorna gick mot köpcentret. Klockan var då omkring tjugo över sju.

Därefter körde SB från parkeringen Bäckebovägen upp mot skolan, parkerade bilen och gick mot skolan. Han parkerade bilen på andra sidan vägen, inte i körriktningen. Vid förhöret tyckte han sig ha ett minne av att det var ett kortare avstånd till skolan än vad han uppfattade på den skiss han hade tillgänglig vid förhöret, men det kunde vara ett minnesfel. SB säger ”Och då, då stämmer avståndet bättre än fram dit, minnesmässigt”. F svarade ”Jag måste ju säga det också, när du fått den där skissen, så det framgår ju kanske utav skissen också, att det är ju, det är ju ett fragment av själva bostadsområdet du fått där.. med den här skolan då och fastigheterna där kring det område där JA…bodde då. Men vi har ju varit där på platsen så har du ju en bild utav området hur det ser ut”. SB ställde sig mot en lång vägg vid skolan och hörde ett brummande ljud, som från ett dieselaggregat. SB var oklar över om han gick till skolan efter att ha parkerat bilen där eller om han gick från köpcentret. Hans minnesbild var att han parkerade bilen och gick upp till skolan men han kunde inte utesluta att han gick upp till skolan från köpcentret. En diskussion uppstod under förhöret om SBs placering vid byggnaden. SB uppgav att han kom ihåg att han stod med ryggen mot väggen och då kunde se mopeden som körde nedför mot Bäckebovägen. SB trodde inte att han stod mellan två byggnader. SB ritade en skiss över sin placering på platsen. Efter det att mopedkillen åkt förbi så gick han till bilen och åkte ner mot köpcentret igen, följde Bäckebovägen.

SB körde därefter och parkerade bilen utmed Bågevägen i höjd med fastigheterna 35 och 39. Klockan närmade sig då åtta. Det framgick av förhöret att SB vid den tidigare vallningen inledningsvis parkerat bilen på en annan plats, lite längre ner mot grönområdet. Tanken var från början att han skulle åka runt hela området igen för att närma sig skolgården men det började komma för mycket folk i rörelse. När han befann sig på parkeringen så kom folk och åkte iväg. När han först kom till Bosvedjan hade han först åkt runt och sett skolan och hela området

När han stod placerad ungefär utanför fastigheten 35 A, mellan fastigheterna, kom den mörke pojken ut från en port märkt D. Han var cirka 12 år och klädd i grå tröja. Pojken bar en väska, eventuellt med ett klädesplagg på, samt jeans. Först gick SB emot den mörke pojken. När denne vek av funderade SB på att runda fastigheterna. SB förflyttade sig mot vägen och kort därefter hade han kommit till krysset han markerade på skissen. SBs tanke var att runda fastigheten och genskjuta den mörke pojken. När SB hunnit förflytta sig till den position han angivit kom JA ut ur sin port och gick rakt emot honom. SB vände sig om och ropade på honom. Det tog sedan mindre än en minut innan de var vid bilen och åkte iväg.

När det gäller tröjan föll orden så att F sade ”och i det här faxet så säger du att det var något bredare svart band. Har du någon ytterligare kommentar kring just dom här bilderna, hur dom här svarta banden, i förhållande till det gråa tyget då, om du ser någonting mer när du återskapar den här minnesbilden?”. SB uppgav ”Jag vill minnas.., alltså jag minns ju att det här bandet också finns här uppe, men, men jag har utelämnat det därför att jag minns inte det med samma skärpa som jag minns att, att tröjan.., att det var ett svart band nedtill på tröjan”. SB hänvisade till en reflexion han gjort på morgonen tillsammans med Birgitta.

När han och JA kom till bilen var klockan 08.02. Han hade bilen parkerad på platsen högst fem minuter.

När han skulle låna bilen av Thunstedt hotade SB att avslöja att Thunstedt utnyttjat sina barn, både son och dotter, sexuellt. Något som Thunstedt berättat för SB tidigare.

Under förhöret ritade SB, som angivits ovan, en skiss över aktuell tröja och en skiss över sina rörelser i Bosvedjan.

Kommentar

SB hade haft svårt att under utredningen beskriva hur han körde av från motorvägen och nådde Bosvedjan. Berättelsen ändrades nu till att avse den parallella väg som man nådde området på vid vallningen. Under huvudförhandlingen i tingsrätten(domen sid 6) beskrev han det så att han inte körde in i staden utan körde E4 norrut och passerade OBS-varuhuset. Då han kom fram till ett område med villor insåg han att han kommit för långt från centrum för att hitta några skolor varpå han vände och kom till slut fram till Bosvedjan.

Ett foto av den aktuella tröjan fanns redovisat i förundersökningsprotokollet(flik E, sid 17).

Berättelsen om de två kvinnorna från faxet bekräftades vid förhöret. Berättelsen påminde om den ursprungliga berättelsen om hur han först fick syn på de båda pojkarna. Berättelsen, som var helt ny, vittnade om ett anmärkningsvärt minne för detaljer som inte tidigare visats upp. Det säger sig självt att uppgifter av det här slaget, efter sådan avsevärd tid, var mycket svåra att kontrollera. Under utredningen kunde man identifiera en person Liisa Liljedahl som vid tidpunkten arbetade på ICA i Bosvedjan. Ett bekymmer var att Liisa vid den aktuella tidpunkten bara var 24 år gammal. SB anpassade då sin berättelse till utredningsläget och berättade att det var den äldre kvinnan som ropade Liisa till den yngre(domen sid 6).

När det gäller hans färd till skolan framstod denna som oklar, kanske delvis på grund av att den karta SB hade till sitt förfogande var ofullständig. Någon ytterligare vallning företogs inte för att få klarhet i vad SB avsåg. Intrycket är, enligt min mening, att SB körde en bit upp längst Bäckebovägen, vände bilen och parkerade på andra sidan, varefter han gick upp till skolan. Detta stämmer emellertid dåligt med verkliga förhållanden på platsen.

Från vallningen 00-09-09 har antecknats. ”SB besökte området i samband med vallning 2000-09-09. Uppehöll sig då i bil på  Bågevägen, Bäckebovägen, samt parkeringen nedanför centrumhuset. Körde på västra sidan av centrumhuset ett kort stycke mot skolhuset, vände, parkerade vid gaveln till Bågevägen 35. Till fots utanför Bågevägen 35-39. Körde runt området via Bäckebovägen- Bågevägen( fu-prot, avsnitt 1, bilaga A1, sid 2). I domen antecknades att han åkte upp till skolan och ställde bilen till vänster om skolbyggnaden där han gick ur bilen och gick och ställde sig intill gaveln på en byggnad där han hörde ett brummande ljud, vilket verkade komma från något aggregat. Då han inte såg något han var intresserad av gick han tillbaka till bilen och körde ut på Bäckebovägen och vidare runt Bågevägen(domen sid 6-7). Dessa uppgifter tydde på att SB kört till skolan på någon av de mindre vägarna i området. Det är en brist att inte någon ytterligare vallning ägde rum.  Av förhör under huvudförhandlingen framgick att det fanns en stor fläkt i hörnet av huvudbyggnaden fram till 1995/96 varefter denna byttes ut mot fläktar i alla skolbyggnader. Det var möjligt att höra även dessa fläktar men dessa hördes betydligt mindre än det gamla fläktsystemet(domen sid 10).

SB berättade att klockan var 08.02 när han var vid bilen och att det bara tagit en minut att föra JA dit. Han stod parkerad på  platsen i högst fem minuter. Det var en till två minuter mellanrum mellan pojkarna. Detta innebar mycket små marginaler för den mörke pojken att hinna till bussen. I tingsrätten berättade SB att han faktiskt försökte genskjuta pojken men lyckades inte få  syn på honom igen. Han återvände då till den plats han stått tidigare. Därifrån såg han JA komma ut ur sin port. Ju mer SB företog sig innan JA kom ut ju större avstånd skapades mellan pojkarna och därmed också mer tid för den mörke pojken att hinna med bussen.

SB upprepade vilka hotelser han uttalat mot Thunstedt för att få låna dennes bil. Som framgår av domen ändrades även berättelsen i denna del då SB vid huvudförhandlingen endast uppgav att han hotat berätta för Thunstedts hustru att denne var intresserad av pojkar(domen sid 6).

Fotokonfrontation 00-11-15

SB konfronterades med ett antal foton för att se om han kunde identifiera den ”mörke pojken”. SB pekade ut en men det framgår inte av handlingarna vem denne var.

Kommentar

Kompletterande förhör har hållits med Stefan Lövgren. Av detta framgår att SB pekat ut fel person vid konfrontationen, bilaga 18.

Förfrågan till SB

F ställde per fax en fråga till SB om denne hade ytterligare upplysningar avseende JAs fysiska status.

Promemoria 01-01-16

Inga ytterligare uppgifter fanns att lämna från SBs sida enligt hans försvarare.

Förhör 01-02-07

SB uppgav att hans bror Sten-Ove inte hade något med mordet att göra. Enligt SB förtydligade detta honom själv vid händelseförloppet. SB gav in en terapianteckning, bilaga 19, och ett psykologutlåtande som ett underlag för polisen att bättre förstå mekanismerna(redovisat i fu-prot).

Kommentar

Brodern avfördes här från utredningen på ett anmärkningsvärt sätt. Den detaljerade berättelsen om broderns medverkan framstod nu som påhittad. Det kan anmärkas att brodern hördes strax innan, 01-01-11(fu-prot, flik D sid 119ff), utan att han delgavs misstanke om brott. Det långa utredningsuppehållet och hanteringen av brodern som medgärningsman tydde inte på att SBs uppgifter i den delen vunnit någon större tilltro.

Förhör 01-03-21

SBs hund, en skotsk hjorthund, var hos brodern Örjan Bergwall, troligast, alternativt på hundpensionat i Smedsbotrakten, under resan till Sundsvall.

Kommentar

Tidigare uppgift att SBs moder tagit hand om hunden korrigerades nu. Modern befann sig ju på sjukhus då SB lämnade Falun. Uppgift om detta inkom till polisen och var daterat 01-01-17(fu-prot flik D, sid 57). I förhör 99-02-18, sid 5, hade brodern Örjan Bergwall beskrivit när han haft hand om SBs hund, dock inte vid detta tillfälle, bilaga 8. Jag har inte kunnat iaktta några kontroller mot hundpensionat i utredningen. Det är möjligt att man bedömde att för lång tid förflutit.

Sture Bergwalls ansökan om resning i målet

Den aktuella händelsen i målet rör ett mord som idag skulle ägt rum för mer än 30 år sedan. Den förundersökning som genomfördes var tämligen omfattande. Tingsrätten prövade målet efter en muntlig förhandling och möjligheten att efteråt, inom ramen för ett resningsförfarande, bedöma trovärdigheten av muntliga utsagor som låg till grund för domen, är naturligtvis begränsad. Samtidigt är det så, som redovisats ovan, att ju mer övertygande den ursprungliga bevisningen framstår, desto mer krävs för att resning skall beviljas. På motsatt sätt gäller att ju svagare den ursprungliga bevisningen framstår, desto mindre av nya omständigheter fordras för att resning skall beviljas. Man måste också hålla i minnet att redan när målet prövades i tingsrätten hade avsevärd tid förflutit sedan gärningen begicks. Muntliga utsagor som togs upp rörde förhållanden långt tillbaka i tiden.

SB erkände gärningen vid huvudförhandlingen. Hans uppgifter var avgörande för att tingsrätten skulle döma honom till ansvar. Emellertid var hans erkännande inte tillräckligt utan tingsrätten fäste avseende vid en rad omständigheter som framkommit under utredningen och analyserade dessa till grund för sitt avgörande. Under utredningen gick det inte att klart fastslå vad som hänt JA. Det saknades också i utredningen stödbevisning för SBs erkännande i form av vittnesiakttagelser eller teknisk bevisning som band SB till brottet eller till brottsplatsen. Den omständigheten att SB erkände brottet kan ha påverkat hur utredningsmaterialet presenterades för tingsrätten och därmed också allmänt tilltron till de uppgifter SB lämnade.

Enligt resningsansökan grundar denna sig ytterst på att SB numera återtagit sitt erkännande. I ansökan förklarar SB att han inser att värdet av återtagandet är begränsat. Som jag redovisat ovan är det min uppfattning att återtagandet av erkännandet i sig inte utgör grund för resning.

I resningsansökan framförs synpunkter på tillförlitligheten av SBs uppgifter i stort och särskilt beträffande erkännanden i andra ärenden där riktigheten ifrågasätts. För egen del vill jag anföra följande:

De ovan redovisade berättelsen om de båda flyktingpojkarna i Norge och andra berättelser om mord där sanningshalten kan ifrågasättas, är enligt min mening sådana omständigheter som allmänt kunnat påverka tingsrättens utgångspunkt när det gäller tilltron till de uppgifter SB lämnade, men utgör enligt min mening inte en självständig grund för resning.

Det kan vara svårt att dra några säkra slutsatser i efterhand vilken inverkan de omständigheterna haft att SB varit föremål för en kraftig medicinering, terapi och psykiatrisk vård i allmänhet. Att SB varit föremål för vård var känt för tingsrätten. Som jag ser det har dessa allmänna synpunkter i slutändan en begränsad betydelse för hur man skall se på resningsfrågan. Det viktiga är att domen grundas på en utredning av hög kvalitet, i just det här fallet, och att utredningen visat på unika omständigheter i sak, som håller att granskas över tiden.

I resningsansökan har SB anfört att det av polisförhören framgick att han under förundersökningen lämnat ett flertal felaktiga och sinsemellan motstridiga uppgifter rörande centrala förhållanden i händelseförloppet, och att han även vid ett stort antal tillfällen ändrat väsentliga uppgifter i sin redogörelse. Särskilt gällde detta uppgifterna rörande färden till Sundsvall, hur mordet utfördes och vad som senare skedde med kroppen. Genom att dessa förhållanden inte redovisades för tingsrätten bibringades denna en missvisande uppfattning om tilltron till SBs minnesbilder.

Av domen i målet framgår att åklagaren under utvecklandet av sin talan anförde att SBs berättelse i de centrala delarna, hur han bortfört och förgripit sig på JA och slutligen dödat denne, varit densamma under hela utredningen. Utredningsmannen som hördes i tingsrätten uppgav att SB under utredningens gång ändrat olika uppgifter han lämnat. Beträffande de centrala delarna av hans berättelse hade han dock skarpa minnesbilder och i dessa delar hade han hållit fast vid sina uppgifter.

Min uppfattning är, som framgår av vad som redovisats ovan, att det som framförs i resningsansökan ligger betydligt närmare min egen bedömning av materialet, än de uppfattningar som framfördes i tingsrätten. Det framgår som jag ser det inte av tingsrättens dom att SBs olika uppgifter redovisades för tingsrätten i en sådan utsträckning att tingsrätten, vid bedömningen av tillförlitligheten av hans uppgifter, fullt ut hade möjlighet att beakta hur dessa uppgifter, beträffande det centrala händelseförloppet, utvecklades och förändrades under utredningens gång.

I resningsansökan framförs också omständigheter som påstås vara nya avseende SBs förmåga att köra bil. Det är naturligtvis så att frågan hur SB tog sig till Sundsvall vid den aktuella tidpunkten var av central betydelse i målet. SB hävdade genomgående att han lånat en bil av en person vid namn Thunstedt. Denne förnekade lika konsekvent att så varit fallet. Tingsrätten fann vid sin bedömning att det inte var utrett att SB lånat bilen av Thunstedt. Tingsrätten fann emellertid att denna fråga inte var av någon avgörande betydelse då det av tidigare domar framgått att SB färdats långa sträckor i bil.

Av domen framgår inte att de vittnesmål angående SBs bristande förmåga att köra bil var kända för tingsrätten och inte heller tidpunkten då han tog körkort. Hade dessa omständigheter varit kända kan det inte uteslutas att uppgifterna kring billånet kunde fått en större betydelse. Det är fortfarande oklart hur SB kunde ta sig från Falun till Sundsvall.

Vad som i resningsansökan anförs beträffande tingsrättens hänvisning till andra domar i denna del har, enligt min mening, fog för sig.

Av tingsrättens dom(sid 5) framgår att åklagaren framfört att SBs uppgifter varierat beträffande vissa detaljer. SB hade bland annat i något skede berättat om en medgärningsman, vilken uppgift inte kunnat styrkas. Som jag ser det var denna beskrivning i knapphändigaste laget. I själva verket hade brodern förts in och också förts ut ur utredningen på ett anmärkningsvärt sätt. Presentationen av honom som medgärningsman innebar också att själva berättelsen om tillvägagångssättet vid mordet förändrades. Brodern uppgavs inte bara vara chaufför utan också delaktig i själva gärningen. Vid en analys av materialet framstår inte berättelsen i denna del som verklighetsförankrad. Om helheten varit känd för tingsrätten kan det inte uteslutas att detta, på ett särskilt sätt, kunnat påverka tingsrättens bedömning av tillförlitligheten av de uppgifter SB lämnade.

I resningsansökan behandlas också frågor om JAs klädsel och särskilda kännetecken. När det först gäller klädseln delar jag, som framgår av min redovisning ovan, den uppfattningen att SB egentligen inte under utredningen redovisat några säkra uppgifter om JAs klädsel. I det här sammanhanget måste man hålla i minnet att uppgifterna lämnats 13-20 år efter själva händelsen. Det är därför inte konstigt att den typen av uppgifter framstår som vaga. Den här omständigheten saknar som jag ser det betydelse i resningsfrågan.

När det däremot gäller uppgifterna om ett födelsemärke och hydrocele är dessa uppgifter, enligt min mening, av särskild vikt. Som jag ser det är de kanske de allra viktigaste uppgifterna i målet. Unika, korrekta uppgifter om detaljer på JAs kropp som inte kunde vara kända för andra än de närmast anhöriga och personer inom vården, kunde vara helt avgörande i ett mål som detta. Tingsrätten har i denna del, som grund för värderingen av uppgifterna, betonat att avvikelserna på JAs kropp inte varit kända för utredningen innan SB berättade om dem.

I resningsansökan görs gällande att denna uppgift var felaktig. För min del framstår problematiken som mer komplicerad än vad som utvecklats i ansökan. Jag inskränker mig till att göra den bedömningen att underlaget ger upphov till frågor oavsett vad som är rätt eller fel i detta avseende. Som jag ser det går det inte att nå ytterligare klarhet i denna fråga.

På sidan 19, andra stycket, i domen utvecklar tingsrätten sin bedömning beträffande födelsemärket och hydrocelet. Om jag gör en jämförelse med vad tingsrätten anför och den bild som träder fram vid en genomgång av utredningen, som redovisats ovan, uppkommer betydande tveksamheter. Detta både med avseende på vad SB i realiteten sagt och det sätt som utredningen förts framåt, med delvis ledande frågor. I den här delen delar jag den uppfattning som framförts i resningsansökan, att bevisvärdet av de uppgifter SB lämnade i realiteten varit betydligt lägre än vad tingsrätten måste anses ha förutsatt. Enligt min mening bör hovrätten överväga om inte dessa omständigheter i sig utgör grund för att tillräckliga tvivel i skuldfrågan skall anses föreligga.

När det gäller händelserna och tidsangivelserna i direkt anknytning till bortförandet av JA uppgav Rickard Nyström, som bodde i samma trappuppgång som JA, vid förhör 80-11-07, att han på morgonen gick utför trappan vid 08-tiden och då såg JA utanför dennes lägenhetsdörr. Vid ett nytt förhör 80-11-13 uppgav Rickard att han gick hemifrån ungefär klockan 07.55. JA var klädd i en ljusblå täckjacka/dunjacka, jeans och han var barhuvad. JA verkade tveksam-tänkande-om han skulle stänga dörren eller gå in igen, kanske hade han glömt något. Vid förhör 80-11-19 uppgav Rickard att han brukade lämna hemmet 5-6 minuter före klockan åtta för att hinna med 08.00 bussen från Bosvedjans centrum. Det brukar ta honom 2-3 minuter att ta sig till bussen, han sprang ofta sista biten. Den aktuella morgonen hämtade han Lars Lundberg som bodde i 43B. Denne var klar så de begav sig genast till busshållplatsen, sista biten springande. Lars Lundberg bekräftade Rickards uppgifter vid förhör 80-11-13. Lars hade uppfattningen att klockan var 07.55 när Rickard hämtade honom.

Ulf Johansson hördes 80-12-10 och berättade att när han den aktuella morgonen vid 07.45 eller 07.50 skulle åka från sin bostad Bågevägen 45D, startade inte bilen. Han försökte då starta bilen genom att rulla den över parkeringsplatsen. Han lät bilen rulla till i höjd med Bågevägen 39. Från denna fastighet kom en Volvo utkörande. Han hejdade föraren och fick hjälp att starta sin bil. När bilen startats körde mannen i Volvon in vid nästa fastighet. Kent Jonsson berättade i förhör 80-11-18 att han delade ut tidningar i området. Den aktuella morgonen hjälpte han ett par att starta deras bil. Bilen var uppställd intill Bågevägen 35 och händelsen inträffade vid 07.50 tiden. Kent Jonsson lämnade området vid åttatiden.

Torsten Lundberg som vid tiden var fastighetsskötare inom området uppgav vid förhör 00-11-09(fu-prot flik C, sid 6) att bussarna från Bosvedjans centrum körde Bäckebovägen medsols mot Bågevägen. Det tog 5-7 minuter till hållplatsen vid Bågevägen 39-45. Den aktuella morgonen avgick tre bussar från centrum klockan 07.50 som passerade Bågevägen. Busschaufförerna hördes i den ursprungliga utredningen. Ingen av dem hade gjort några särskilda iakttagelser under färden. Förhören redovisas samlat, bilaga 20.

Som redovisats ovan uppgav Stefan Lövgren då han hördes i samband med JAs försvinnande att han lämnade bostaden 07.40. I ett förhör 20 år senare sade han att detta inte föreföll troligt. Hans minnesbild var att han ofta hade bråttom till bussen, men kunde inte säga hur det var just den aktuella dagen(fu-prot flik D sid 32-36).

Som jag ser det är det mycket svårt att dra några säkra slutsatser av materialet. Tidsangivelserna är alltför vaga. SBs uppgift om att klockan var 08.02 när han var vid bilen tillkom sent i utredningen och man måste ställa sig frågan om rimligheten i den minnesbilden. Det är oklart hur lång tid det tog för Kent Jonsson att hjälpa Ulf Johansson att starta bilen. Kanske var detta avklarat vid 07.55-07.57 när bussarna passerade. Enligt Ulf Johansson åkte Kent Jonsson därefter in på nästa gård och enligt Kent Jonsson lämnade han området vid 8-tiden. Teoretiskt är det möjligt att SB anlände just efter det att bussarna passerat, låt oss säga 07.57. Om han stannade i högst fem minuter, som han uppgett under utredningen, stämmer detta bra med tiden 08.02, som den tid då han lämnade platsen. Tidsangivelserna är osäkra men med en liten förskjutning finns möjlighet även för Stefan Lövgren att nå bussen. Enligt min uppfattning är det inte möjligt att verkställa ytterligare utredning i denna del i dag. I själva verket var detta för sent redan under den tid förundersökningen mot SB bedrevs. Vad som anförts i resningsansökan i denna del har, enligt min mening inte tillräcklig stadga för att självständigt utgöra skäl för resning.

I resningsansökan anförs att SBs anteckningar i sin kalender talar för att han befann sig i Falun den aktuella dagen. Ovan har jag redogjort för att jag gjort samma reflexion och det är, enligt min mening, en brist i utredningen att man inte försökte följa upp anteckningarna och utredde alibifrågan på ett bättre sätt. Jämför här med vad Svea Hovrätt anfört beträffande motsvarande problem vad gäller utredningen kring Therese Johannessens försvinnande.

I den del av utredningen som berör markundersökningar i Åvike har i resningsansökan åberopats förhör med professor Lars Bergström vid Statens Lantbruksuniversitet och Per-Erik Karlsson vid Rikskriminalpolisen. Båda dessa har hörts bilagorna 21 och 22. Som framgår av redovisningen i förundersökningsprotokollet, som delvis berörts ovan, återupptogs förhören med SB 98-06-03. Tre förhör hölls fram till 98-09-15. Därefter blev det åter ett uppehåll i förhören fram till 00-06-21, alltså på över ett och ett halvt år. Under 1999 vidtogs utredningsåtgärder i Åvike som redovisats under fliken G i förundersökningsprotokollet. Vid ett sök i slutet av maj markerade hunden för ett särskilt område nedanför en slänt. Markägaren Holm hördes 99-06-23(sid 26). Vid förhöret angav Holm att det område som aktualiserats var inringat av en gärdesgård med en grind över vägen. Någon utredning beträffande gärdesgårdens närmare sträckning gjordes inte men ändå är det min uppfattning att den skiss som upprättats i viss mån talar för att gärdesgården löpte parallellt med vägen. Uppgifterna i resningsansökan om förhöjda fosfatansamlingar på grund av avföring skulle då vara av mindre intresse.

Av domen(sid 16) framgår att geologen Kjell Persson uppgett att förhöjda fosfathalter i jorden visar att organiskt material förmultnat på platsen. De utredningsåtgärder som vidtagits nu visar att en höjd fosfathalt även kan ha andra förklaringar. Kjell Persson berättade också att på platsen där de högsta värdena uppmättes fanns rester av ett kreatur. Av förundersökningen framgick(fu-prot flik G, sid 24) att de anträffade benen gick sönder i samband med att de hittades. Som svar på frågor under utredningen angav Kjell Persson(sid 23) 01-03-20 att det mesta av fosfor som var bundet i kroppen fanns i skelettet och han visste inte säkert om det skulle vara möjligt att via fosfatanalys av jorden med deras metod detektera ifall en människas hela blodmängd skulle deponerats. Om en kropp tömts på sitt tarminnehåll och urin ökade deponeringen men han visste inte säkert om det skulle vara möjligt att detektera detta med deras metod. Några tester hade inte gjorts. Vad jag har kunnat se har SB berättat om deponering på platsen först vid vallningen 00-09-09, alltså långt efter det att hunden markerat platsen, platsundersökning genomförts och fosfatprover tagits och analyserats.

Vad som anförts i resningsansökan i denna del kan enligt min mening inte självständigt utgöra grund för resning även om intrycket av utredningen är att det inte kan uteslutas att den höga fosfathalten på den aktuella platsen orsakats av förmultning av delar av ett dött djur och att värdet av den erbjudna bevisningen i denna del rent allmänt  kan ifrågasättas.

Jag finner inte skäl att bemöta vad som anförs angående hunden Sampos egenskaper. Jag nöjer mig med att konstatera att under den långa utredningen har ingenting av värde hittats på de platser hunden markerat.

Jag motsätter mig att muntliga förhör hålls i resningsärendet.

Sammantaget är det min uppfattning att en genomgång av utredningsmaterialet och de omständigheter jag anfört ovan, sedda i ljuset av bevisläget i målet, reser sådana tvivel i skuldfrågan att det enligt min mening föreligger synnerliga skäl att på nytt pröva ansvarsfrågan i målet.

Vice överåklagare Eva Nilsson har deltagit i beredningen av ärendet och upprättandet av beslutet.

Björn Ericson

YTTRANDE och BESLUT Sida 1 (15) Jonas Almström

BESLUT
Väckt åtal vid Sundsvalls tingsrätt nedläggs.
YTTRANDE
Undertecknad lämnar härmed, utöver beslut, detta yttrande i målet.
1. Bakgrund
SB, tidigare TQ, som under förundersökning såväl som vid huvudförhandling inför Sundsvalls tingsrätt erkände mord på JA den 7 november 1980, dömdes av tingsrätten den 21 juni 2001 i mål B187-93 för denna gärning och förpliktades att betala skadestånd till målsägarna – JAs föräldrar – med i domen angivna belopp.
Domen vann laga kraft.

SB har numera återtagit sitt erkännande och gjort gällande att han är oskyldig till den gärning han dömts för. Sedan han vid hovrätten för Nedre Norrland ansökt om och den 18 januari 2012 i målet – Mål Ö 889-1 – beviljats resning har ärendet av åklagarmyndigheten tilldelats mig för handläggning.
Jag har gått igenom förundersökningen, domen, samt annat tillkommande material, i målet mot SB. Vidare har jag även tagit del av domar och förundersökningsmaterial avseende JAs försvinnande som avser annan person i anledning av det enskilda åtal som drevs av föräldrarna till JA vid Sundsvalls tingsrätt och hovrätten för Nedre Norrland under åren 1985 – 1986.
Även visst annat material som förekommer i media har gåtts igenom.

Jag har därutöver gått igenom resningsansökan liksom den skriftliga förklaring som, efter viss komplettering av den tidigare förundersökningen, avgivits av överåklagare BE vid Riksenheten för polismål, båda innehållande en omfattande och djupgående analys av förundersökningen och målet, där den sistnämnda handlingen innefattade att man inte motsatte sig SB:s resningsansökan.

Vidare har jag tagit del av visst annat material som har med övriga mord som SB erkänt att göra för att kunna bilda mig en uppfattning om hans trovärdighet och tillförlitligheten i lämnade uppgifter och erkännanden. Jag har även gått
igenom den omfattande anmälan som advokat PS ingav till JK 2006 och JK:s beslut.
Slutligen har jag gått igenom och förhörsledaren SP yttrande till hovrätten i resningsmålet avseende J-målet samt f.d. överåklagaren C v d K JO-anmälan av överåklagare BE för dennes arbete i resningsärendet.

Närmast har jag att pröva huruvida det år 2001väckta åtalet ska vidhållas, d.v.s. granska om processmaterialet är av den kvalitén att man kan förutse att en ny prövning leder fram till fällande dom, samt om så är fallet föra denna process. I annat fall ska åtalet läggas ned.

2. Processmaterialet, dess bevisvärde och allmänna utgångspunkter

Allmänna utgångspunkter.

Allmänt kan noteras att SB under utredningarna av de sammanlagt åtta mord han ursprungligen fällts för varit placerad på rättspsykiatrisk klinik, att han under denna tid inte varit häktad och belagd med s.k. restriktioner utan haft fri
tillgång till uppgifter i media och att han, enligt egen uppgift, under permission bl.a. uppsökt bibliotek för att närmare tillgodogöra sig massmediauppgifter som lett fram till erkännanden av ett mycket stort antal mord, av vilka flertalet
inte lett till åtal, därav några mord som senare visat sig inte vara brott överhuvudtaget då personerna befunnit sig i liv och aldrig utsatts för våldsbrott av SB.

Denna allmänna bild leder med självklarhet fram till att SB:s tidigare lämnade uppgifter och erkännanden måste hanteras med stor försiktighet och att åtalet inte kan vidhållas utan mycket klar och stark stödbevisning. Det antecknas att SB under utredningen, i förhör mm, varit föremål för kraftig medicinering av narkotikaklassade bensodiazepiner och andra läkemedel. Detta medför att uppgifter som lämnats av honom under sådan påverkan måste utnyttjas med stor försiktighet.
Härutöver måste värderas att SB genomgått behandling och under terapi ska ha återkallat minnen som beskrivs som förträngda. Således har uppgifter om begångna mord och detaljer kring dessa initialt kommit fram i sådan terapi och i huvudsak inte i förhör inom ramen för förundersökningen. Det har förekommit att SB inom ramen för terapibehandlingen av sjukvårdspersonal tagits med ut till platser där mord skulle ha förövats, platser där SB uppgivit sig ha gjort sig av med kvarlevor efter sådana offer m.m. – däribland Bosvedjan och Stadsberget i Sundsvall, d.v.s. platsen för det påstådda bortrövandet av JA och den plats där SB ursprungligen berättade att han tog livet av JA. Vidare har SB med sjukvårdspersonal rest samma väg som han berättat om att han färdades vid händelsen.

Förfarandena har föregått polisförhören med SB. Oavsett om detta utifrån behandlingssynpunkt kan anses vara motiverat eller inte, vilket jag inte har någon uppfattning om, är sådana förfaranden, enligt min uppfattning, rent allmänt ägnade att riskera minska eller helt förta bevisvärdet av därefter lämnade uppgifter och beskrivningar bl.a. av det skälet att den misstänkte kunnat göra iakttagelser under sådana resor och utflykter som kan beskriva korrekt i kommande förhör. Uppgifterna framstår då inte som unika, vilka de skulle ha kunnat göra i annat fall.

Omständigheten att SB ska ha återkallat förträngda minnen som grund för det tidigare lämnade erkännandet och uppgifter i målet ställer i sig särskilda krav på försiktighet och vållar speciella svårigheter.

Sammantaget innebär nämnda omständigheter att tilltron till SB och tillförlitligheten till hans uppgifter redan som utgångspunkt är mindre än de skulle ha kunnat vara om dessa omständigheter inte hade varit för handen.

Utredningen mm.

Det kan konstateras att det inte finns någon teknisk bevisning i materialet som binder SB vid gärningen. Inte heller finns några vittnesuppgifter som ger stöd för att SB var i Bosvedjan på morgonen den 7 november 1980, den dag då JA
försvann. Avgörande för frågeställningen blir då SB trovärdighet och tillförlitligheten i tidigare lämnade uppgifter samt förekomsten av stödbevisning och dess hållbarhet.
SB har under förhör kommit att tillvita andra personer delaktighet i händelsen kring JA. Således har han i förhör bl.a. förklarat att en broder till honom skulle ha varit med och kört bilen till Sundsvall, att brodern varit medveten om att
resans syfte skulle ha varit att röva bort en pojke som, i vart fall SB, skulle förgripa sig sexuellt på, att brodern skulle ha stått intill SB när pojken ströps på Statsberget mm. Dessa uppgifter har SB mycket sent i utredningen helt tagit
tillbaka i den slutliga versionen av polisförhör och inför domstolen. Alldeles självklart påverkar även dessa omständigheter tilltron och tillförlitligheten till SB på ett rent generellt plan.

Nedan pekas på några omständigheter som tycks ha haft betydelse för den tidigare åklagarens ställningstagande och domstolens avgörande. Fler finns och jag gör här inte anspråk på att vara fullständig i alla delar men det belyser mitt sätt
att se på utredningen och bevisningen liksom värdet av uppgifterna i materialet.

Några kvarlevor efter den försvunne JA har aldrig påträffats. SB har pekat ut mer än 10 olika sådana platser där rester av JAs kropp ska ha placerats eller lämnats i terrängen. SB har under utredningens gång ändrat sig ett mycket stort
antal gånger avseende på dessa platser, flera gånger efter det att man resultatlöst undersökt platserna och därefter kommit med nya påståenden om helt andra platser. Samtliga de platser SB över tid angivit som sådana platser där
kvarlevor lämnats eller gömts undan har blivit föremål för undersökningar utan att några mänskliga kvarlevor har påträffats, trots att vissa av dessa platser, enligt SB, skulle vara gömmor för döljande av kvarlevor även från andra av
hans offer. Inte heller har några av JAs persedlar kunnat påträffas trots uppgifter från SB.

Dessa omständigheter, avsaknaden av fynd av såväl kvarlevor som persedlar, är ur bevissynpunkt ytterst anmärkningsvärda med hänsyn till att uppgifterna lämnats av SB vid en tid då han önskade ta på sig gärningen och, får man utgå ifrån, hade en vilja att leda polis och åklagare rätt. Förhållandet talar, enligt mitt förmenande, mer för att SB inte har med bortrövandet, det förmodade dödandet och efterföljande hantering av kvarlevor efter JA att göra än tvärt om.

SBs uppgifter ger i dessa ytterligt centrala delar, enligt min uppfattning, inget som helst stöd för att driva mordåtalet mot honom vidare.

Den personbil som SB berättat om som det fordon som skulle ha nyttjats av honom vid den påstådda resan till Sundsvall, bortförandet och dödandet av JA, har tekniskt undersökts. Bilen togs i beslag och genomgick en undersökning.
Inga spår har säkrats som kan knytas till av SB påstådda händelser, även om man kunnat konstatera en viss mindre inbuktning i instrumentpanelen. Även detta är anmärkningsvärt i förhållande till de uppgifter som SB lämnat om hur
han i bilen bl.a. transporterade styckade kroppsdelar. Ett sådant förförfarande borde normalt lämna spår efter sig som kunnat upptäckas även efter avsevärd tid. SB har visserligen uppgivit att han, såsom det antecknats i domen, efter
viss styckning av kroppen lagt kroppsdelar efter JA i två olika plastsäckar. För övrigt kan här omnämnas att SB lämnat flera olika uppgifter om hur han förpackade kroppen där han talat om att han använt en filt som fanns i bilen att
packa kroppsdelarna i. Slutligen han har uppgivit att han nyttjat en presenning som fanns i bilen. I ett förhör den 25 april 1993 då SB frångår uppgiften att mordet skulle ha skett på Stadsberget i Sundsvall och förlagt detta till Åvike berättar han att han placerade styckade vissa kroppsdelar från JA i en kartong som han hade med sig. SB beskriver att kartongen och dess innehåll kastades i Ångermanälven från Sandöbron. SB berättar att hanteringen av kartongen inte
var helt lätt, dels p.g.a. trafiken, dels då kartongens botten var uppblöt och han var rädd att botten skulle ramla ur. Kartongen, som ska ha innehållit benen skulle ha funnits i bakluckan på bilen. Händerna skulle ha placerats i sådant
tunt papper som används i skokartonger och lagts i bilens främre del av kupén.
Resterande delar, bålen och armarna, ska ha lagts i ett knyte av överdragsklädsel till bilen. Ett stort antal olika versioner har således lämnats av SB.

Hanteringen med styckning av en kropp och transport av kroppsdelar, oavsett var detta skulle ha skett, måste ha varit sölig och kraftfullt nedsmutsande av kroppsvätskor. Då det hela, enligt SBs samtliga olika versioner, ska ha skett ute
i terrängen under primitiva förhållanden, framstår det som i det närmaste orimligt att anta sådana vätskor inte även spritts till SB själv och hans kläder, något som borde ha lämnat upptäckbara spår i bilen. SB har själv uppgivit att kartongen var uppblött. Blod och andra organiska mänskliga vätskor borde då ha runnit igenom kartongen och avsatt sådana spår att, även om SB skulle ha tvättat ur bilen efteråt, dessa kunnat påträffas vid den undersökningen.

Omständigheten att inga spår kunnat påvisas i bilen talar, enligt mitt förmenande, närmast för att det fordon som SB uppgivit inte har använts i samband med hanteringen av JA. Den person som ägde fordonet har helt förnekat att bilen skulle ha lånats ut till SB, ett påstående som vinner visst stöd i förhörsuppgifter från ägarens hustru.

Det antecknas att SB vid inledande förhör, då bilfrågan berördes, uppgivit helt fel färg på fordonet. Här liksom på andra ställen i utredningen har SB erhållit en svårförklarlig hjälp av förhörsledaren som efterhand kände till att den på-
stådda bilutlånaren vid tidpunkten för JAs försvinnande inte hade en ljusblå bil,som SB sade, utan en vinröd. Hjälpen leder fram till att SB till slut kan lämna uppgifter som mer överensstämmer med faktiska förhållanden. Självfallet på-
verkar tillkomsten eller uppkomsten av uppgifterna värderingen av dessa negativt utifrån straffprocessuella synpunkter.
Vid tidpunkten för JAs försvinnande saknade SB körkort. Utomstående vittnesuppgifter omtalar att SB vid denna tidpunkt inte kunde köra bil överhuvudtaget. Då frågan om SBs förmåga att köra bil kommit upp har SB under ett
skede i utredningen påstått att han hade en chaufför, se vidare nedan. Uppgifter som SB sedan tagit tillbaka. SBs oförmåga att köra bil vid den aktuella tidpunkten har även bekräftats i förhör med anhöriga, vilka förhör inte i alla delar
tagits med i förundersökningen. Det finns således skäl att ifrågasätta om han skulle ha kunnat köra bil om han haft tillgång till sådan. Inte heller torde hans bristande förmåga i dessa avseenden redovisats för rätten.

De saknade förhören har samlats ihop såsom bilaga 8 till överåklagare BE förklaring till hovrätten i
resningsmålet.

Jag finner efter genomgång att de samlade uppgifterna närmast talar för att SB vid tidpunkten för JAs försvinnande inte kunnat hantera en bils grundläggande funktioner såsom koppling och växel, vilket i sin tur, rent generellt minskar tilltron till SBs uppgifter i utredningen. Därtill minskar den även i övrigt styrkan av bevisningen för att han skulle vara den aktuelle gärningsmannen.

Tingsrätten har fäst särskilt stor vikt vid omständigheten att SB lämnat uppgifter om att JA haft ett födelsemärke ett pungbråck till stöd för att SBs erkännande av mord var korrekt. Uppgifter har enligt min bedömning varit avgö-
rande för åklagaren att väcka åtalet liksom för rätten att fälla SB. Jag går därför igenom dessa delar förhållandevis utförligt.

Operationsärret – födelsemärket
SB lämnade uppgifter om JA kropp under utredningen. Det framstår som om de första uppgifterna om ett ärr varit helt spontana från SB och nedtecknade i samband med utredningen av ett annat mord, en vallning den 21 augusti 1994.
SB uppgav därefter i ett förhör den 30 augusti 1994 att JA hade ett ärr som han liknade vid ett operationsärr. Ärret skulle ha gått diagonalt. SB uppgav att han var säker på denna uppgift. Han beskrev även detta ärr ytterligare. Ärret skulle varit ca 5 cm långt, gått diagonalt längs kroppen och varit lite drygt två tändstickor brett. Uppgiften om operationsärr på JAs buk är emellertid direkt felaktigt. JAs medicinjournaler hade inhämtats och granskats av läkarna AE och CE vid Rättsmedicinalverket. Dessa läkare redovisade ett skriftligt utlåtande daterat den 8 augusti 1994 där det även framgår att uppdraget var lämnat till dem muntligen av förhörsledaren. En viss utredning har skett beträffande dateringen kring utlåtandet som leder fram till att det framstår som troligt att utlåtandet avgivits först i början av september 1994 och inte 8 augusti. Av utlåtandet framgår indirekt att JA inte hade blivit föremål för operation på magen och att han därmed inte kunde ha ett operationsärr på denna plats. Även om det sålunda inte kan konstateras att förhörsledaren vid förhöret den 30 augusti 1994 haft denna information, måste man ställa sig frågande och skeptisk till
den förhörsteknik som användes. Det noteras att förhörsledaren frågar SB efter det att SB varit säker på uppgiften om ärret på magen. ”Det är uteslutet att det ska va ett födelsemärke eller nånting i den riktningen? För mig personligen så
är ett födelsemärke det är ju inte hudfärgat utan det är brunt … ” Efter denna fråga eller egentligen påstående från förhörsledaren om bland annat färgen på hudmärket som SB överhuvudtaget inte berört innan är SB med på att märket
är mörkare än övriga delar av kroppen och tycks även vara med på att detta är ett födelsemärke och inte ett operationsärr. Således förändras ärret till ett födelsemärke och det får annan färg. Jag bedömer att denna förändring aldrig kommit till stånd utan denna styrning i förhöret. Att så sker måste tillskrivas förhörsledaren och inte SB och detta är självfallet olyckligt och får uppenbar betydelse för värderingen av SBs justerade uppgifter.

JAs moder hördes därefter den 1 september 1994 och i detta förhör berättar hon om att JA haft ett pungbråck och ett födelsemärke som satt bak, lite ovanför skinkan. Hon beskrev det som mer av en skugga än ett födelsemärke. Vid ett
förhör den 22 september 1994 ritade hon även en skiss av födelsemärket och berättade det var beläget högt upp på höger skinka och betecknade det som en hudåkomma. SB hördes sedan den 12 oktober 1994 och frågan om märke på
hudkostymen kom upp på nytt. Förhörsledaren, som då haft helt klart för sig att JA inte hade ärr på magen men ett födelsemärke på annat ställe än där SB beskrivit detta uttrycker sig i förhöret med SB på följande sätt när märket är uppe
till genomgång. ”Finns det någon möjlighet att det är på andra sidan av kroppen. Du har sagt att det är på en bestämd sida om kroppens mittlinje som du tog upp då… Finns det någon möjlighet att det är på andra sidan kroppen?…
Är det så att det kan vara skillnad på höger och vänster och fram och bak eller”. Efter denna fråga vandrar sedan märket i SBs fortsatta berättelse till andra sidan kroppen och hamnar på en skinka där förhörsledaren således redan vet att
märket funnits. Det är självfallet på det viset att SB borde, om han var den gärningsman han själv utgav sig för, kunnat lämna korrekta uppgifter om denna hudförändring och dess placering redan från första början men har inte klarat
detta. Genom att de slutliga uppgifterna från SB kommit fram på detta olämpliga sätt minskas bevisvärdet avsevärt och raderas i princip helt ut för att SB skulle ha sett JAs hudkostym och att han därmed skulle vara den antagne gärningsmannen. Starka skäl finns för att, enligt min uppfattning, anta att SB inte haft en aning om JAs hudkostym utan gissat samt att han varit en nogsam lyssnare och tillrättalagt sina uppgifter vartefter förhören skred framåt.

Från huvudförhandlingen har SBs berättelse återgivits och antecknats i domen på följande sätt. ”Han letade efter fler felaktigheter och fann då ett smalt födelsemärke bak på J”. I domen står vidare antecknat från vittnesförhöret med förhörsledaren SP, ”Vid en vallning av” TQ ” i en annan mordutredning berättade denne spontant att Johan hade haft ett ärr”. TQ ”beskrev detta så, att det varit mörkare än övrig hud”. Vidare anförde tingsrätten i domskälen under
rubriken Tingsrättens överväganden och bedömning, sid 19, att TQ”har beträffande” JAs ”kropp omtalat att denne haft ett födelsemärke”…..”Han har inledningsvis då han berättade om detta uppgivit att märket funnits på framsidan
av” JAs ”kropp, men efterhand ändrat sig och sagt att det var placerat på ryggen”.

Med hänsyn till dessa tingsrättens anteckningar i domen kan jag inte göra annat än att utgå från rätten inte fick hela bakgrunden till uppgifternas uppkomst redovisad. Hade domstolen fått en sådan redovisning vid huvudförhandlingen,
d.v.s. att SB talat om ett operationsärr och att resterande uppgifter kommit till på så sätt att det övriga uppgifter i princip lagts i munnen på SB av förhörsledaren så hade, enligt min bedömning, med stor sannolikhet rätten värderat SBs
uppgifter på ett annat sätt. Bevisvärdet är därmed djupt urholkat på denna punkt.

Pungbråcket
En annan central omständighet som även berörs i domen är pojkens pungbråck eller hydrocele. I domen har antecknats följande från vittnesförhöret med SP.
”Efterhand har” TQ ”lämnat upplysningar beträffande pojkens kropp varvid han nämnt att” JAs ”könsorgan skiljt sig från de andra pojkarnas. Det fanns dessförinnan ingen information om” JAs ”hydrocele”. Uppgiften i sig framstår som korrekt och riktig men inte fullständig.
Vid förhöret den 30 augusti 1994, som jag redan berört avseende ärret, uppgav SB även att pojkens pungstenar var ”väldigt hopdragna” och några rader ned, märkvärdig hopdragna. Därefter, i samma förhör, på frågor från förhörsledaren, om det var någon skillnad på testiklarna, lämnar SB uppgift om att åtminstone ena pungstenen är uppdragen men att han trots allt vill minnas att hela pungen är indragen. Förhörsledaren frågar: ”Är det någon skillnad på – på testiklarna så att..”. SB svarar: ”Ja det kan det vara, då m-men då är jag lite öh…mera
osäker…öh…det är som om-om” (TQ ”är tyst en stund) ja, som om ena, åtminstone ena pungstenen är… är uppdragen… – ohörbart – förstår – ohörbart- .” Förhörsledaren: ”Ja du menar att själva pungen bara skulle innehålla en
testikel eller… är det så du menar?” SB svarar: ”Ja, – men jag har mera en bild av att – att hela pungen är indragen men det kan också handla om att det bara är en testikel då som är… framträder”. Förhörsledaren: ”Framträder den
ena mer än den andra?”. SB svarar: ”Ja, precis”. Förhörsledaren: ”Har du en känsla av att du ser båda… eller känna båda” (båda testiklarna får antas åsyftas, min anmärkning) och SB svarar ”Nej, det har jag inte” Förhörsledaren:
”Är det så att säga i en reaktion av rädsla eller kyla eller nåt sånt där som gjort att pungen har dragit ihop sig eller tror du att det ska vara så att pungen är så även i normaltillstånd?” SB svarar: ”Jag tror att den är så i….Det är det
jag menar med märkvärdigt ihopdragen”. Förhörsledaren: ”Hm”. SB: ”Vid kyla skulle ju pungstenarna kännas så att säga. Så är det inte. Det är det jag menar med märkvärdigt”. Slutligen måste antecknas att SB uppgav att han skar av pungen från JAs kropp.

Enligt min uppfattning är det stor skillnad på en i princip icke existerande pung med avsaknad av testiklar, vilket jag uppfattar är det SB berättar i förhöret, och den slutliga versionen. Av tingsrättens dom och referatet av SBs uppgifter står antecknat följande: ”När han hade klätt av” JA” upptäckte han att dennes kropp inte var symmetrisk. Han uppfattade att” JAs ”ena testikel satt högt uppe på vänster sida medan den andra var stor som på en vuxen man.”
Det kan i sammanhanget synas oskyldigt att på omnämnt sätt ställa frågor, men ett mönster framträder i förhören med SB som, enligt min uppfattning, tyder på eller rent av visar att SB sökt information genom förhörsledaren och dennes
frågor för att sedan tillrättalägga svaren så att de bättre stämmer överens med det som SB tycks uppfatta att förhörsledaren önskar höra. Vidare så tar även fortsatta frågor ofta slut efter att sådana svar lämnats av SB. Det är uppenbart att sådana förhör är ägnade att minska bevisvärdet av de svar som lämnas efter justeringar och att bästa bevisvärde erhålls genom helt spontana uppgifter där ingen information – dold eller öppen – till den hörde förekommer. I resningsansökan, sid 44 och 45, antyds och uttalas direkt att förhörsledaren redan skulle ha känt till att JA led av hydrocele vid tidpunkten för förhöret med SB den 30 augusti 1994. Skulle så vara fallet är det sätt på vilket frågorna
framställdes klart olämpliga och ledande. Jag kan emellertid inte hitta stöd för att förhörsledaren skulle ha haft sådan kännedom. Även om förhörsledaren inte känt till omständigheten kan man ha synpunkter på det sätt som frågorna ställdes och detta påverkar även bevisvärdet av de svar som lämnas.
Det står emellertid för mig klart att den beskrivning SB lämnat om JA och hans pung i förhör skiljer sig avsevärt från den slutliga version han själv presenterade i rätten. Det framstår därför som uppenbart att SB, som vid förhandlingen
slutdelgetts utredningen och då måste ha känt till JAs åkomma liksom tänkbara effekter av en sådan åkomma vid strypning – material om detta fanns med i förundersökningen – tillrättalagt och anpassat sina uppgifter så att de skulle
stämma in med pungbråcksförekomsten.

Jag kan, mot bakgrund av vad som förevarit förundersökningsvis, inte komma fram till annat än att, om SBs uppgifter i förundersökningen redovisats tydligt för rätten, SBs uppgifter även på denna punkt skulle ha tillmätts väsentligt
mindre bevisvärde än som nu är fallet.

Sammanfattningsvis finner jag, när det gäller den bevisning som binder SB mer direkt till JA såsom specifika uppgifter om dennes kropp, som rimligen endast en gärningsman borde ha känt till, födelsemärket och dess placering liksom
uppgiften hur JAs pung tett sig för SB, har ett långt mindre bevisvärde än tingsrätten funnit vid den förra prövningen.

Stödbevisningen
Tingsrätten har i sin dom kommit fram till att SB (TQ) lämnat ett flertal uppgifter som ger stöd för att han skulle ha befunnit sig i Bosvedjan vid tidpunkten för JAs försvinnande och angivit dessa till följande:

1. TQ skulle ha hört ett aggregat starta upp då han befann sig i närheten skolbyggnaden i Bosvedjeområdet,

2. TQ skulle ha sett två kvinnliga personer av vilka den ene ska ha kallat den andre för Lisa,

3. TQ skulle ha sett ett slamsugningsfordon i området,

4. TQ skulle ha lämnat detaljerade uppgifter om en annan pojke som först fångade hans intresse och att det kunnat konstateras att en person SL bott på den av TQ uppgivna adressen och att han stämde väl överens med TQs
uppgifter samt

5. TQ har kunnat beskriva SL tröja.

Närmare kontroll av nämnda fem punkter.
Vid en genomgång av förundersökningsuppgifterna avseende dessa av tingsrätten bedömda vitala punkter framkommer följande. Merparten av uppgifterna lämnades inte av SB till utredningen i förhörsutsaga initialt utan till hans offentliga försvarare som tecknade ned dessa vid ett besök på Säters sjukhus den 22 oktober 2000 och faxade dagen efter uppgifterna till utredningen. Nytt förhör hölls sedan med SB den 24 oktober 2000 vid vilket SB lämnade en skiss över området och även en teckning på hur tröjan skulle ha sett ut. Uppgifterna i telefaxet måste betecknas som mycket detaljrika i jämförelse med de uppgifter som SB i polisförhör dittills lämnat. Det bör här även noteras att åklagaren, som deltagit vid ett förhör med SB den 18 oktober 2000, låtit meddela SB att det fanns för få detaljer i SBs berättelse för att väcka åtal och att materialet inte räckte för en domstolsprövning. Åklagarens ställningstagande kom att ingå i protokollet från förhöret.

Redan omständigheten att SB just vid det aktuella tillfället med sin försvarare skulle ha återkallat ett detaljrikt minne som faxets innehåll omtalar stämmer till eftertanke, inte minst med hänsyn till att SB några få dagar dessförinnan av åklagaren fått besked att det inte blir något åtal för att detaljerna var för få. Varför fanns inte SBs minne kring alla dessa detaljer vid tidpunkten då han började erkänna och varför hade de inte kommit tillbaka till honom tidigare under den nära sju år långa utredning pågått. SBs försvarare var inte terapeut för att framkalla förträngda minnen. Oavsett denna bakgrund har uppenbarligen nämnda telefax och bekräftelser i uppföljande förhör haft en helt avgörande
betydelse för beslutet att väcka det åtal som nu prövas i målet.

1. I det nämnda faxet står antecknat att SB stannade bakom skolan och gick längs skolbyggnadens vägg. När han stod där hörde han ”ett buller som lät som ett dieselaggregat”. Under utredningen inhämtades uppgifter om skolans fläktsystem som skulle ge ifrån sig ljud. Vittnet LÅ beskrev i ett polisförhör hur detta system lät vid uppstart. Två personer hördes i rätten om detta – LÅ och TE. Uppenbarligen gav skolans fläktsystem ifrån sig ett särskilt och inte helt ringa ljud vid uppstart. Därvidlag kan SBs uppgifter vara korrekta, trots att SB själv beskrivit ljudet som från ett dieselaggregat och inte från ett fläktsystem. Uppgiften från honom skulle kunna vara en sådan unik iakttagelse som, tillsammans med andra, skulle kunna utgöra ett mer handfast stödbevis för att SB var på platsen och att rätten därmed dragit rätt slutsats om JAs bortrövande. Det hela grusas och fördunklas emellertid av att SB vid fler tillfällen efter händelsen besökt området, dels
inom ramen för terapin dels vid vallning i området. Det går därför inte att utesluta att SB skulle ha kunnat göra iakttagelser om fläktsystemet och dess ljud, och uppfattat detta som ett dieselaggregat, vid helt annat tillfälle än just den 7 november 1980. Slutligen behöver SBs påstående om ljud från ett dieselaggregat inte ha avsett just skolans fläktsystem. SB har inte preciserat sig så. När han hördes den 24 oktober Huruvida SB kan ha åsyftat ett dieselaggregat monterat på t.ex. en lastbil eller liknande får man inte
reda på. Inga följdfrågor ställdes under utredningen som t.ex. från vilket vädersträck ljudet hördes eller likande. Här bringas jag närmast det intrycket att utredningen letat efter något som bullrade och funnit det dåvarande fläktsystemet. Uppgifterna har, enligt min uppfattning, därför inte fullt ut det värde som tingsrätten får antas kommit fram till.

2. I det nämnda telefax beskriver SB att när han var vid skolan i området kom en dam i beige kappa i 50-årsåldern – en kontorsdam gående över torget vid ca 07:30-tiden. Från ett hörn på torget, vid Posten, kom en annan kvinna. Denna kvinna ropade L eller möjligen E till den förstnämnda. SB vidhöll – bekräftade – dessa uppgifter vid det efterföljande förhöret den 24 oktober 2000. En kvinna vid namn LL hittades av polisen och hon hördes under den fortsatta förundersökningen. Kvinnan var 24 år, och kan därför inte vara den person som SB sagt sig ha sett i området som han beskrivit som en kontorsdam i 50-årsåldern. Denna kvinna jobbade på ICA i Bosvedjan. Hon hördes även under rättegången.
Under huvudförhandlingen hördes SB. I domen noteras från SBs berättelse beträffande denna iakttagelse att ”Då han stod mellan affärsbyggnaden och en intilliggande byggnad såg han två kvinnor, en äldre och en yngre, närma sig och han hörde den äldre ropa hej L till den yngre.” SB har här ändrat sin berättelse och anpassat denna så att personernas respektive åldrar skulle stämma.
Det framgår inte av rättens protokoll från huvudförhandlingen om rätten upplystes om denna ändring i SBs berättelse som rätten själv tagit upp som en av de avgörande omständigheterna som vittnade om att SB varit i Bosvedjan den kritiska tidpunkten. Det framstår som troligt att den ändrade berättelsen inte kom till rättens kännedom.
Jag kan inte se att SBs uppgifter om dessa två kvinnor skulle ge något egentligt stöd för att SB skulle ha varit på platsen och att han därmed skulle vara gärningsman till bortrövandet av JA.

3. Jag har inte i förundersökningen eller i domen kunnat finna någon uppgift som vittnar om att en tankbil eller ett slamsugarfordon skulle ha funnits i området kring Bosvedjan som SB beskrivit. Visserligen hördes tre personer som arbetade med avloppsrensningar under förundersökningen och en av dessa under rättegången men det gick inte att fastställa att sådant arbete pågick just den 7 november 1980 utan bara allmänt att det var problem med avloppen i området att spolningar kom att ske regelbundet under 1980. Således är denna uppgift från SB inte av den art att den kunnat kontrolleras och som på objektiva grunder otvetydigt visar att SB var på plats i Bosvedjeområdet eller i Sundsvall vid tidpunkten för försvinnandet. Därtill kommer omständigheten att SB vid resa med sjukvården eller vid vallning
med polis kan ha sett en sådan bil och fört upp detta vid samtalet med advokaten som förgått advokatens telefax. Uppgiften har enligt min uppfattning ett ytterst svagt, om ens något, värde som stödbevisning för att SB varit på platsen den kritiska dagen.

4-5 Av faxet den 23 november 2000 från SBs försvarare framgår att SB skulle ha erinrat sig den ”mörka pojken” (den pojke som först fångade SBs uppmärksamhet och som sedan antagits vara SL). Enligt faxet har SB berättat för sin försvarare att pojken bar en ”mörkgrå stickad tröja. Tröjan hade ett bredare, svart band nedtill och vid armsluten”. Pojken skulle ha över vänster arm burit en Fjällrävenliknande väska och ett klädesplagg. Närmare om tröjans utseende framgick även av skiss som SB ritade vid uppföljande förhöret.
Inom ramen för utredningen kom man i kontakt med en person som vid tiden för JAs försvinnande var i den ålder som SB beskrivit – SL. SL var redan hörd i inledningen av utredningen, se nedan. SL liksom hans moder hördes på nytt efter telefaxet. Det framkom att ingen av dessa då kom ihåg den aktuella dagen och SLs klädesel, men att SL hade en grå tröja som han nyttjade stundtals vid den aktuella tiden. Tröjan var stickad av modern. En tröja återfanns även i deras bostad och togs i beslag den 2 november 2000. Den fotograferades, vilket foto (en ytterst dålig kopia) finns intaget i förundersökningen. En jämförelse mellan den skiss/teckning som SB presterat och fotot ger vid handen att SBs skiss skiljer sig från fotot. Således upptar SBs skiss en svart bredare rand runt magen/bröstet medan fotot från beslagtagen tröja visar en bredare bård utmed halsöppningen. Vissa likheter finns dock som partier av svart i armslut och i nedtill, även om dessa är väsentligen mindre markanta på fotografiet än på SBs teckning. Skissen liksom fotot åberopades i rätten och tröjan visades upp för rätten.

Det bör här även omnämnas att en fotokonfrontation ägt rum med SB den 15 november 2000. SB gavs möjligheten att peka ut den mörka pojken. Fotona på kollaget var hämtade från skolfotografier, så som jag uppfattar det, från tiden kring JAs försvinnande. SB sade sig känna igen en person som numrerades som nummer 7 av 10 möjliga i konfrontationsmaterialet. Någon förteckning finns inte redovisad i förundersökningen varför det inte gick att kontrollera huruvida SB kunnat peka ut SL i konfrontationsmaterialet. Av SBs resningsansökan framgår att ombudet genomfört en undersökning inför resningsframställningen 2011 och att SL då ska ha förklarat att hans eget foto var intaget som nummer 3 i det kollage som SB fått se.

Det sagda innebär då att SB misslyckats med att i fotokonfrontationen peka ut den ”mörka pojken”. Uppgiften i resningsansökan har därefter kontrollerats i den upptagna förundersökning som överåklagare BE genomfört. SL har då i förhör bekräftat att hans foto numrerades som nummer 3. Omständigheten kan knappast ha blivit redovisad för rätten under huvudförhandlingen.

SL hördes av polis redan den 12 november 1980, d.v.s. endast 5 dagar efter det att JA försvann och i ett uppföljande förhör den 20 november 1980. I det första förhöret erinrade han sig att han lämnade hemmet för att gå till skolan den 7 november 1980 kl 07:40, således långt tidigare än den tid SB uppgivit. I det andra förhöret den 20 november 1980 uppgav han att han den aktuella dagen var klädd i en mörk jacka, blå manchesterbyxor samt blå och vita tennisskor samt att han inte hade någon väska. SL uppgav samtidigt att han var något osäker på uppgifterna. Enligt min mening finns
det väsentligen större anledning att sätta tilltro till dessa uppgifter, lämnade kort tid efter aktuell händelse, än att, så som det redovisas i tingsrättens dom, att han inte kunde komma ihåg sin klädsel, 20 år efter händelsen.

Förutom SBs oförmåga att hitta SL i fotokonfrontationen och det angivna felet beträffande tidpunkten när SL lämnade Bågevägen 39d, felar SB även i uppgiften om Fjällrävenväskan. Inte heller dessa omständigheter finns
anledning att anta kom till rättens kännedom vid huvudförhandlingen.
Inget finns antecknat i domen vilket det rimligen borde om omständigheterna lyfts fram och placerats i rätt belysning. Hade så skett är det högst tveksamt om rätten skulle fäst sådant avgörande avseende vid SBs uppgifter om den mörka pojken SL och om dennes tröja till styrkande av att SB var på platsen den 7 november 1980 och haft med JAs försvinnande som rätten uppenbarligen gjort.

Kalendern
SB har i en kalender, som togs i beslag tidigt i utredningen efter det att han tagit på sig mordet på JA, gjort följande notering den 7 november 1980. ”M hem från 53an. Trött men glad över att vara hemma”.

Journalanteckningar från Falu lasarett, som likaledes togs in i utredningen, visar att modern skrevs in
den 25 oktober och att hon blev utskriven från avdelning 53 den 7 november 1980 någon gång efter kl 10 på förmiddagen. SB har i polisförhör i annat sammanhang medgivit att M står för mamma. SB hördes aldrig mer om innebörden av noteringen om moderns hemkomst under förundersökningen, vilket är mycket anmärkningsvärt och, enligt min uppfattning, en klar brist. Kalendern blev undersökt av SKL – Statens Kriminaltekniska Laboratorium – men den undersökningen avsåg att fastställa huruvida en anteckning i marginalen, var skriven med samma penna – samma pasta – som anteckningar runt omkring det aktuella datumet och om ändringar och justeringar skett. Kopian som finns
intagen i förundersökningen är utomordentligt dålig. Marginalanteckningen ska enligt SP vara ett kors som SB ritat för att marklera JAs död. Jag kan inte se att markeringen är ett kors i denna dåliga kopia utan det liknar mer ett stort A eller
möjligen ett X. Kalendern liksom utlåtandet från SKL ingick i bevismaterialet hos rätten. Det framgår såväl av domen som av åklagarens bevisuppgift i stämningsansökan. Däremot står det tämligen klart att journalanteckningen som utvisade vårdtiderna för SBs moder inte behandlades i rätten vid huvudförhandlingen. Journalanteckningen är inte upptagen i bevisuppgiften och inte heller noterad i tingsrättens dom eller i protokollet från huvudförhandlingen.

Ingen, varken utredaren, åklagaren, försvararen eller domstolen tyckas heller ha reflekterat närmare över skrivningen som sådan vilket är svårförståeligt. Det framstår ju som märkligt att SB skulle göra anteckningar om moderns sinneshumör och hälsotillstånd vid hemkomsten om han då inte var hemma utan på resa i bl.a. Sundsvall. Anteckningen får för mig snarast visst bevisvärde för att SB var hemma den 7 november 1980 och med när modern kom hem och att
han därmed inte befunnit sig i Sundsvall.

Hundsök – fosforhalter i mark.
Under utredningen kom den privatägda ”likhunden” Zampo att nyttjas för att söka hitta kvarlevor efter SBs offer på platser SB beskrivit som områden där han gjort sig av med dessa eller delar av offer. Hunden kom att markera på ett
antal ställen, dock utan att mänskliga kvarlevor påträffades. I tingsrätten hördes geologen KP. Denne omvittnade att man på platsen i Åvike funnit två områden med förhöjda fosfathalter. I det ena området återfanns rester från ett kreatur.
Det var sannolikt att det förhöjda värdet i det andra området skulle kunna vara värden från tidigare nedgrävda inälvor. Rätten fick även se en videoupptagning över hur sådana sök gått till. Det antecknas att SB hade uppgivit att han och
öppnat JAs buk och tömt kroppen på blod och en del inre organ i en grop som han grävt. Förhör har den19 oktober 2011 hållits dels med professor LB vid Sveriges Lantbruksuniversitet, dels med P-G H, markägare till den plats i
Åvike där SB skulle ha dödat JA och utfört det ovan beskrivna. P-G H har berättat att det område SB pekat ut tidigare under ett antal år före 1979 – 1980 nyttjats som betesmark för tjurar och kor. LB har uppgivit att djur som går på
bete släpper ifrån sig avföring som över tid kommer påverka fosforhalten i marken. Fosforhalterna av en människa är ganska blysamma jämfört med större kvantiteter avföring från betande djur som tjurar och kor.

Med hänsyn till denna tillkommande information anser jag att hundens markeringar i Åvike inte kan har något egentligt bevisvärde i målet.

Övrigt
Det bör påpekas att det finnas kvarstående omständigheter och uppgifter som alltjämt talar för att SB varit på plats i Sundsvallsområdet, bemäktigat sig JA. Dit hör t.ex. ordningspolisen BJ och hans kollegas iakttagelser den 7 november
1980 liksom t.ex. SBs uppgifter om ett grönt hus i Åvikeområdet och en vägbom i Ryggenområdet. Dessa omständigheter och uppgifter har, enligt min bedömning, inte på långt när den dignitet att de, med en stor rad försvagade eller rent av bortfallande omständigheter jämfört med processen 2001och mot SBs nekande, räcker för en fällande dom vid en förnyad domstolsprövning.

3. Slutsats
En rättegång mot SB på föreliggande material, måste antas gestalta sig på helt annat sätt än vid den förhandling som genomfördes 2001. Hur det kom sig att SBs berättelse, med alla förändringar, svagheter och brister, liksom andra brister och ofullständigheter i förundersökningen, inte kom att lyftas fram, att materialet inte granskades mer noggrant och fullständigt, är emellertid inte min uppgift att svara på. Det får andra göra.

Efter genomgång och analys finner jag att omständigheterna i målet mot SB avseende det förmodade mordet på JA är sådana att det framstår som utsiktslöst att förutse en fällande dom i målet om det drivs vidare till en huvudförhandling. Då bl.a. nya omständigheter framkommit efter det att åtal väckts, medförande att talan inte kan vidhållas, ska åtalet läggas ned.

Hemställan
Mot bakgrund av det ovan anförda och fattat nedläggningsbeslut hemställer jag
att tingsrätten, efter eventuellt yttrande från offentlig försvarare, avskriver må-
let från vidare handläggning.

Jonas Almström

Resningsansökan Trine Jensen/Gry Storvik.

20 september, 2012

Min andra blogg finns här.

 

ADVOKATFIRMAN SILBERSKY HB

Till
Svea hovrätt

ANSÖKAN OM RESNING

SÖKANDE
STURE Ragnar Bergwall,  Säters sjukhus, avd 36, Box 350, 783 27 SÄTER
Ombud: Advokat Thomas Olsson och advokat Martin Cullberg, Box 12706, 112 94 STOCKHOLM; fullmakt bifogas

MOTPARTER
Åklagare
Chefsåklagare Bo Lindgren, Åklagarmyndigheten, Riksenheten för polismål, Göteborg
Målsäganden
Marie Jensen
Sidsel Giaever
Magne Storvik

SAKEN
Mord; nu fråga om resning med stöd av 58 kap, 2 § rättegångsbalken

LAGAKRAFTVUNNEN DOM
Falu tingsrätts dom 2000-06-22 i mål nr B 1548-99
______________________
Härmed får undertecknade i egenskap av ombud för Sture Bergwall ansöka om resning i enlighet med följande yrkanden och grunder.
YRKANDEN
1. Sture Bergwall yrkar att hovrätten skall bevilja resning i målet och att åtalen för mord på Trine Jensen och Gry Storvik skall ogillas.

2. För det fall resning beviljas yrkar Sture Bergwall ersättning för rättegångskostnader i enlighet med föreskrifterna i 58 kap, 8 § rättegångsbalken

GRUNDER
3. Sture Bergwall har återtagit sina tidigare erkännanden och förnekar numera morden på Trine Jensen och Gry Storvik.

4. Sture Bergwall åberopar även nya omständigheter och bevis som utvisar att de ursprungliga erkännandena var falska och att han inte kan ha utfört morden. De nya omständigheterna och bevisen har inte förebringats tidigare och deras förebringande skulle sannolikt lett till att Sture Bergwall frikänts från ansvar för gärningarna.

5. I vart fall finns det med hänsyn till de nytillkommande omständigheterna och bevisen, och omständigheterna i övrigt, synnerliga skäl att pröva frågan om Sture Bergwall förövat gärningarna.

RÄTTSLIGA UTGÅNGSPUNKTER
Falsk utsaga

6. I 58 kap, 2 §, 3 p rättegångsbalken anges som resningsskäl att ett vittne avgivit en falsk utsaga. Härmed avses en utsaga vars innehåll varit medvetet oriktig. Däremot behöver avgivandet av utsagan inte vara straffbart för att de oriktiga uppgifterna skall vara resningsgrundande .

För resning krävs att utsagan kan antas ha påverkat utgången i målet. Om innehållet i utsagan åberopats i domen torde det utgöra ett tillräckligt stöd för ett sådant antagande .

I de fall där oriktiga uppgifter lämnats, men det inte anses föreligga en falsk utsaga t.ex. på grund av att det inte går att styrka att de oriktiga uppgifterna lämnats medvetet, kan de oriktiga uppgifterna utgöra resningsskäl enligt 58 kap, 2 §, 4 p rättegångsbalken .

Nya omständigheter och bevis

7. Resning enligt 58 kap, 2 §, 4 p rättegångsbalken förutsätter, enligt huvudregeln, att det åberopas nya omständigheter eller bevis som sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse. Enligt den s.k. tilläggsregeln kan resning beviljas om det med hänsyn till de nya omständigheterna och bevisen och vad som förekommit i övrigt föreligger synnerliga skäl att på nytt pröva skuldfråga.

8. Nyhetskravet, enligt 58 kap, 2 §, 4 p rättegångsbalken, innebär att de i resningsärendet åberopade omständigheterna och bevisen är sådana som inte förebringats tidigare. Av NJA 1998 s 148 framgår att det ligger närmast till hands att uppfatta nyhetskravet så att det utesluter sådana omständigheter och bevis som förebringats i den tidigare brottmålsrättegången på ett sådant sätt att de kunnat läggas till grund för underrätternas bedömning. Därtill kommer att nyhetskravet i praxis ansetts utesluta sådana omständigheter och bevis som åberopats i en tidigare resningsansökan i fall där sökanden upprepade gånger inger likalydande resningsansökningar .

9. Med bevis i resningsbestämmelserna avses bevismedel, bevisfaktum och hjälpfakta . Med omständighet avses, i första hand, ett rättsfaktum eller ett moment i ett rättsfaktum .

10. Sannolikhetskravet enligt huvudregeln avser en bedömning av de nya omständigheternas och bevisens betydelse för målets utgång . Det skall inte prövas om sökanden gjort sannolikt att han är oskyldig till brottet, utan om det är sannolikt att det nya processmaterialet medför att beviskravet för en fällande dom inte kan uppnås . Det nya processmaterialet skall prövas i relation till den tidigare förebragda utredningen och avser, i princip, den hypotetiska situationen att de nya omständigheter och bevis som åberopas i resningsärendet förelåg till bedömning när målet avgjordes .

11. Förhållandet mellan huvudregeln och tilläggsregeln brukar uttryckas så att tilläggsregeln medger resning när de åberopade omständigheterna och bevisen har en lägre styrka än vad som krävs enligt huvudregeln, men ändå är sådana att de är ägnade att inge tvivel om den tilltalades skuld . Av tilläggsregeln anses följa att sannolikhetskravet nedsätts när det föreligger särskilda omständigheter . Som en sådan särskild omständighet anses bl.a. beskaffenheten av det brott för vilket den sökande dömts .

12. Som utgångspunkt för bedömningen gäller att högre krav ställs på det nya processmaterialet om den redan prövade bevisningen anses stark än vad som är fallet om avgörandet grundar sig på mindre övertygande bevisning . Av särskild betydelse kan vara bl.a. om det föreligger oklarheter i domen avseende det förhållande som berörs av det nya processmaterialet .

RESNINGSSKÄLEN
13. I det följande lämnas en kortfattad sammanfattning av skälen för resning. Skälen kommer sedan att utvecklas i senare sammanhang

Inledning

14. Resningsansökan grundar sig ytterst på det faktum att Sture Bergwall numera återtagit sina erkännanden av morden på Trine Jensen och Gry Storvik. Även om detta innebär att det enda egentliga beviset för hans skuld därmed försvunnit, inser han att värdet av återtagandet i sig är begränsat. I resningsärendet är det inte möjligt att utgå från den hypotetiska situationen att erkännandet skulle ha återtagits i den ursprungliga rättegången eller att erkännandet då inte förelegat. Istället är det sådana omständigheter som bevekelsegrunderna för erkännandet och förklaringen till att det återtas som är av betydelse.

15. Förklaring till Sture Bergwalls falska erkännande ligger i hans psykiska konstitution under den aktuella tidsperioden tillsammans med den behandling han genomgick i form av kraftig medicinering med bensodiazepiner och så kallad objektrelationsterapi. Under behandlingen erkände Sture Bergwall mer än 30 mord, av vilka flera bevisligen inte skett. Efter behandlingens avslutande under år 2002 har erkännandena upphört helt.

16. Nu är det emellertid inte endast omständigheterna kring erkännandet och dess återtagande som åberopas till grund för resningsansökan. Enligt Sture Bergwalls uppfattning föreligger därutöver ett stort antal omständigheter som starkt stöder påståendet om att det rörde sig om falska erkännanden.

Trine Jensen

17. Sture Bergwall dömdes för gärningen på grund av sitt eget erkännande. Det fanns inte några vittnen eller teknisk bevisning som band honom till gärningen eller brottsplatsen eller brottsoffret. Sture Bergwall lämnade inte heller några uppgifter rörande tidigare för utredarna okända förhållanden som kunde kontrolleras och bekräftas genom någon utredningsåtgärd.

18. Tingsrättens prövning av erkännandet omfattade två moment. Erkännandet prövades mot utredningen för att bedöma dels om det motsades av några objektiva fynd, dels om det innehöll några omständigheter som endast gärningsmannen kände till. Det första ledet besvarades nekande i så måtto att tingsrätten ansåg att det inte förekom några objektiva fynd som motsade Sture Bergwalls berättelse. Det andra ledet besvarades jakande och särskilt hänvisade tingsrätten till att Sture Bergwall tillverkat en snara med väsentligen samma knutar som den som återfunnits runt Trine Jensens hals och att han kunde leda utredarna till fyndplatsen vid vallningen den 17 augusti 1999.

19. Därutöver stödde sig tingsrätten även på ett test som utförts av professorn Sven-Åke Christiansson och som utvisade, enligt domen, att Sture Bergwall hade betydligt bättre kännedom om fakta i målet än övriga testpersoner. Tingsrätten hänvisade även till vad som beskrevs som Sture Bergwalls såväl psykiatriska som psykologiska bild, varvid hänvisades till att han bl.a. var dömd för fem mord.

20. Till stöd för resningen åberopas nu följande omständigheter och bevis.

21. Sture Bergwall lämnade under förundersökningen ett flertal oriktiga och sinsemellan motstridiga uppgifter rörande så pass central förhållanden som bland annat hur Trine Jensen dödades, vilka skador som åsamkades flickan och hur kroppen hanterades efter gärningen. Dessa brister i erkännandet har i allt väsentligt undanhållits tingsrätten genom bland annat förebringandet av en redigerad videoupptagning från vallningen den 17 augusti 1999, uab 78, och en missvisande sammanställning över Sture Bergwalls ”slutliga ståndpunkt”, uab 76.

22. De under förundersökningen lämnade uppgifterna är sådana att de, i princip, utesluter Sture Bergwall som gärningsman.

23. Tingsrättens jämförelse av knutarna på den snara som Sture Bergwall tillverkade med knutarna på den snara som återfanns runt halsen på Trine Jensen synes grunda sig på uppgifter som lämnades av vittnet Kai Jensen. Påståendet om att det rör sig om väsentligen samma knutar är emellertid felaktigt och det vederläggs av såväl utlåtanden som fotografier i förundersökningen.

24. I verkligheten är Sture Bergwalls uppgifter om hanteringen av remmen och demonstrationen av snaran sådana att de talar mot honom som gärningsman.

25. Även tingsrättens bedömning av att Sture Bergwall kunde leda utredarna till fyndplatsen grundas på ett bristfälligt underlag. Av den ursprungliga vallningsfilmen framgår att det endast är efter ett antal ingripanden från utredarna som Sture Bergwall till slut når fram till platsen. Dessa ingripanden, som skedde bland annat när Sture Bergwall vid två tillfällen kört vilse och tappat orienteringen, var bortklippta på den videoupptagning som förebringades vid rättegången.

26. Innehållet i de ursprungliga vallningsfilmerna är sådant att det har betydelse för prövningen av erkännandet i så måtto att det visar att Sture Bergwall inte hade förmåga att återfinna fyndplatsen utan avsevärd hjälp från utredarna.

27. Vad avser resultatet av Sven-Åke Christiansons test visar en granskning av docenten Rickard L. Sjöberg att det är behäftat med så djupgående metodologiska brister att det inte kan läggas till grund för den slutsats som redovisats i tingsrättens dom. Resultatet av Rickard L. Sjöbergs granskning redovisas i ett utlåtande från den 23 mars 2011.

28. Vid hänvisningen till den psykiatriska och psykologiska bilden av Sture Bergwall synes tingsrätten inte ägt kännedom om att erkännandena ytterst grundade sig på bortträngda minnen, som återvunnits i en terapi där Sture Bergwalls mentala och intellektuella förmåga varit avsevärt nedsatta p.g.a. ett omfattande intag av narkotikaklassade läkemedel. Tingsrätten förefaller inte heller ha känt till det nära sambandet mellan terapin och förundersökningen. Tingsrättens möjligheter att pröva erkännandenas uppkomstbetingelser har därför varit mycket begränsade, för att inte säga obefintliga.

29. Tingsrätten har inte heller ägt kännedom om att Sture Bergwall bevisligen lämnat falska erkännanden rörande andra mord. Särskilt fallet med de så kallade Norge-pojkarna visar på en reell risk för att Sture Bergwall lämnade falska erkännanden och att han medvetet eftersträvade att bli felaktigt dömd för brotten.

30. Slutligen åberopas det faktum att Sture Bergwall inte hade körkort år 1981 och att han enligt flera samstämmiga vittnen inte kunde köra bil vid tidpunkten för mordet på Trine Jensen. Denna omständighet var väl känd för utredarna, eftersom den utretts noga i ett annat ärende, men redovisades inte för tingsrätten i detta mål. Det innebär, i princip, att Sture Bergwall kan uteslutas som gärningsman. I vart fall kan inte erkännandet vara riktigt.

Gry Storvik

31. Utgångspunkterna för tingsrättens bedömning var de samma som redovisats ovan under p. 17-19, dock med den skillnaden att det redovisades andra gärningsspecifika omständigheter i Sture Bergwalls berättelse.

32. I fallet med Gry Storvik antecknade tingsrätten som särskilt anmärkningsvärda omständigheter vissa uppgifter som Sture Bergwall skulle ha lämnat rörande fyndplatsen och skadebilden och även det förhållandet att Sture Bergwall reagerade med stark upprördhet i närheten av parkeringsplatsen under vallningen den 16 augusti 1999.

33. Till stöd för resningsansökan åberopas nu följande nya omständigheter och bevis.

34. Sture Bergwall lämnade under förundersökningen ett flertal oriktiga och sinsemellan motstridiga uppgifter rörande så pass central förhållanden som bland annat hur Gry Storvik dödades, vilka skador som åsamkades flickan och hur kroppen hanterades efter gärningen. Dessa brister i erkännandet har i allt väsentligt undanhållits tingsrätten genom bland annat förebringandet av en redigerad videoupptagning från vallningen den 16 augusti 1999, uab 83, och en missvisande sammanställning över Sture Bergwalls ”slutliga ståndpunkt”, uab 82.

35. De under förundersökningen lämnade uppgifterna är sådana att de, i princip, utesluter Sture Bergwall som gärningsman.

36. De uppgifter rörande fyndplatsen, vilka ansågs särskilt anmärkningsvärda, redovisades för tingsrätten av vittnet Pål Bjelland. Enligt domen avsågs här sådana uppgifter som Sture Bergwall lämnat under förundersökningen. Innehållet i Pål Bjellands utsaga, sådan den antecknats i domen, är emellertid felaktigt i sak och synnerligen vilseledande. Sture Bergwall har inte spontant under förundersökningen nämnt de förhållanden som Pål Bjelland redovisar. Några av uppgifterna har han aldrig lämnat och andra har han gjorts uppmärksam på i samband med att fotografier från fyndplatsen förevisats honom.

37. För det fall Pål Bjelland i sitt vittnesmål lämnade de uppgifter som antecknats i tingsrättens dom skulle det inte råda någon tvekan om att han, i objektivt hänseende, avgett en falsk utsaga. Nu saknas emellertid bandupptagningarna från förhöret och det finns inte heller någon utredning rörande den subjektiva sidan. De omständigheter som utvisar att utsagan är felaktig i sak åberopas därför endast som sådana nya omständigheter som är av betydelse för målets utgång.

38. När det gäller uppgifterna rörande skadebilden som redovisades av rättsläkaren Kari Ormstad finns det en felaktig sakuppgift, nämligen att de ”blåmärken” Sture Bergwall uppgav sig ha sett skulle vara likfläckar. Därutöver redovisas bedömningar av några få skador som anses förenliga med Sture Bergwalls uppgifter.

39. Problemet med redovisningen av skadebilden och jämförelsen med Sture Bergwalls uppgifter är snarare att väsentliga omständigheter synes ha utelämnats. Kari Ormstad har tillsammans med rättsläkaren Anders Eriksson upprättat ett rättsmedicinskt utlåtande den 3 mars 2000. Av utlåtandet kan bland annat dras slutsatsen att Sture Bergwalls uppgifter om hur han ströp Gry Storvik inte överensstämmer med de rättsmedicinska fynden. Vidare synes det som om Sture Bergwalls uppgifter om hur han hanterade kroppen efter dödens inträde också vederläggs av de rättsmedicinska fynden. Slutligen framgår det även att Gry Storvik hade blod utsmetat på nacke och rygg från en annan person än sig själv, rimligtvis gärningsmannen. Inga av dessa omständigheter synes ha behandlats i sakkunnigförhöret med Kari Ormstad.

40. Mot den bakgrunden anser Sture Bergwall att uppgifterna i det rättsmedicinska utlåtandet och resultaten från blodproven är att anse som nya omständigheter av betydelse för bedömningen av hans erkännande.

41. Vad gäller frågan om Sture Bergwalls reaktioner i anslutning till fyndplatsen är den videoupptagning som förebringades vid huvudförhandlingen redigerad. Av den ursprungliga vallningsfilmen framgår att Sture Bergwall var väl bekant med ortsnamnet Myrvoll och var orten ligger. Vidare framgår att Sture Bergwall förklarade de reaktioner som tingsrätten lyfter fram i domskälen med att han då varit nära ”Trineplatsen”. Vidare framgår av den ursprungliga vallningsfilmen att informationen på den redigerade videoupptagningen om att Sture Bergwall ville göra utredarna uppmärksamma på parkeringsplatsen är osann eller, i vart fall, starkt missvisande.

42. Den ursprungliga vallningsfilmen är således en ny omständighet som utvisar att Sture Bergwall inte reagerat eller på annat sätt pekat ut parkeringsplatsen som särskilt intressant vid vallningen den 16 augusti 1999.

43. Därutöver åberopas även vad som anförts ovan under p. 27-30 till stöd för resningsansökan såvitt avser Gry Storvik

DISPOSITION

44. Den ursprungliga domen avser två mord, Trine Jensen och Gry Storvik, utan inbördes sammanhang. Den enda gemensamma faktorn är, i princip, att samma person, Sture Bergwall, åtalades för båda morden vid ett och samma tillfälle. I sak finns det därför avsevärda skillnader mellan de båda fallen. Mot den bakgrunden kommer de resningsskäl som rör ett specifikt fall att redovisas särskilt för respektive fall. Omständigheter av betydelse för bedömningen av Sven-Åke Christianssons testresultat och så även omständigheterna kring Sture Bergwalls körförmåga kan anses som gemensamma för båda fallen. Det gäller även omständigheterna kring uppkomstbetingelserna och Sture Bergwalls benägenhet att avge falska erkännanden.

45. För att i möjligaste mån undvika upprepningar och skapa överskådlighet kommer materialet att redovisas enligt följande.

De särskilda resningsskälen för mordet på Trine Jensen redovisas i bilaga A.

De särskilda resningsskälen för mordet på Gry Storvik redovisas i bilaga B.

Synpunkter på professor Sven-Åke Christianssons testresultat redovisas i bilaga C.

Omständigheter av betydelse för bedömningen av Sture Bergwalls körförmåga redovisas i bilaga D.

Uppkomstbetingelserna för de falska erkännandena redovisas i bilaga E.

Exempel på fall där risken för falska erkännanden realiserats redovisas i bilaga F

Sammanfattning, bilaga G

Bevisuppgift, bilaga H
_________________

Stockholm den 11 april 2011

Thomas Olsson Martin Cullberg

BILAGA A
Trine Jensen

Till utveckling av talan såvitt avser resning i målet rörande mordet på Trine Jensen får vi härmed anföra följande.

BAKGRUND
46. Den norska flickan Trine Jensen, f. 1964, anmäldes saknad kl. 8.10 den 22 augusti 1981. Sista säkra iakttagelsen av Trine Jensen var fredagen den 21 augusti 1981, kl. 15.50, då hon lämnade affären i centrala Oslo där hennes mor arbetade. Trine Jenssen hade bestämt med väninnan Turid Fløtre om att träffas vid en spårvagnshållplats i centrala Oslo kl. 16.30. Hon infann sig inte till det avtalade mötet.

47. Den 11 oktober 1981, ca kl. 10.00, återfanns kroppen efter Trine Jensen i Svartskog, Oppegårds kommun. Kroppen återfanns i ett skogsområde ca 200 m sydost om Svartskogs idrottsplats. Någon dödsorsak gick inte att fastställa på grund av att kroppen befann sig i en långt framskriden förruttnelse. Vid halsen på kroppen återfanns en hårt åtdragen snara med hår från offret. Som sannolik dödsorsak angavs därför strypning i det rättsmedicinska utlåtandet .

48. När kroppen återfanns var den avklädd på underdelen. Byxor, trosor, strumpor och träskor låg bredvid kroppen. På överdelen var kroppen iklädd en tröja och en bysthållare. Bredvid kroppen återfanns även en blå nylonbag, från vilken ena bärremmen avlägsnats. Det var den remmen som använts som strypsnara och som återfanns runt halsen på Trine Jensen.

49. I samband med att Sture Bergwall befann sig i Norge mellan den 23 – 26 april 1996 för att vallas i utredningen rörande mordet på Therese Johannesen publicerade den norska tidningen Dagbladet en artikel om honom den 24 april 1996, bilaga 1 . I artikeln anges att en poliskälla uppgivit att ”Det kan også bli aktuelt å se nœrmere på Trine Jensen-saken i Oslo i 1981 og flere andre uløste forsvinningsgåter i Norge på 70- og 80-tallet”.

50. I ett polisförhör den 4 oktober 1996 omnämner Sture Bergwall för första gången att han tagit livet av Trine Jensen. I sak uppger han endast att han förde bort henne sommaren 1981 i Oslo. Sammanlagt hålls tio förhör med Sture Bergwall rörande mordet, och det sista förhöret hålls den 13 mars 2000. Ett vallnings- och rekonstruktionsförhör med Sture Bergwall genomfördes i Norge den 16-17 augusti 1999.

51. Sture Bergwall åtalades för mordet på Trine Jensen vid Falu tingsrätt den 5 maj 2000. Huvudförhandlingen hölls den 18-19, 22-24, 26 och 29-10 maj 2000. Falu tingsrätt meddelade dom den 22 juni 2000 och dömde Sture Bergwall för mordet på Trine Jensen. Påföljden bestämdes till överlämnande till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.

52. Tingsrättens dom vann laga kraft den 14 juli 2000.

TINGSRÄTTENS DOM
Inledning
53. Tingsrättens dom grundar sig i allt väsentligt på Sture Bergwalls erkännande och prövningen tar uteslutande sikt på att bedöma i vilken utsträckning hans uppgifter överensstämmer med vad som framkommit under förundersökning.

54. Av gärningsbeskrivningen framgår att Sture Bergwall åtalades för att han den 21 augusti 1981 i ett område vid Svartskog, Oppegårds kommun i Norge, berövat Trine Jensen livet genom slag mot hennes huvud och strypning. Som bevisning åberopades, utöver Sture Bergwalls egna uppgifter, en videoupptagning från vallningen i augusti 1999, uab 78, samt en sammanställning över de uppgifter som Sture Bergwall lämnat under förundersökningen, uab 76. Vidare åberopades ett antal förhör med norska polismän rörande olika omständigheter kring Trine Jensens försvinnande och fyndplatsen. Förhör åberopades även med Kai Jensen (vittne) rörande strypsnaran och med rättsläkaren Kari Ormstad (sakkunnig) rörande överensstämmelsen mellan skadorna på Trine Jensens kropp och Sture Bergwalls egna uppgifter.

55. Tingsrätten inleder domskälen med att konstatera att det inte finns någon teknisk bevisning som binder Sture Bergwall till brottet. Vidare konstaterar tingsrätten att det inte finns några objektiva fynd som på någon enda punkt strider mot de uppgifter Sture Bergwall lämnat.

56. Vidare noterar tingsrätten att utredningen inriktats på att ställa Sture Bergwalls uppgifter mot kontrollerbara fakta. Enligt tingsrätten kan stöd för erkännandets riktighet sökas i den omständigheten att Sture Bergwall lämnat uppgifter om sakförhållanden som inte kan ha kommit till hans kännedom på annat sätt än genom egna iakttagelser på plats.

57. Som särskilt anmärkningsvärda uppgifter rörande Trine Jensen pekar tingsrätten på dels att Sture Bergwall gjort en snara med knutar som i väsentliga delar överensstämde med knutarna på det band som påträffades runt halsen på Trine Jensen, dels att Sture Bergwall vid vallningen utan tvekan kunde vägleda bilen på några meter när till fyndplatsen. Inom parentes kan nämnas att detta var de enda konkreta omständigheterna som redovisades i domskälen till stöd för den fällande domen.

58. Därutöver hänvisade tingsrätten till resultaten av ett test som genomförts av psykologen Sven-Åke Christiansson samt till att den psykiatriska och psykologiska bilden av Sture Bergwall visar att han inte varit främmande för att begå den aktuella typen av brott.

59. Vid en samlad bedömning av vad som framkommit fann tingsrätten det ställt utom rimligt tvivel att Sture Bergwall mördat Trine Jensen.

Rättsliga synpunkter på erkännandet

60. Ett erkännande är att betrakta som ett bevisfaktum i målet och skall prövas mot övrig utredning (35 kap, 3 §, 2 st. rättegångsbalken) . Vid grövre brott, som t.ex. mord, krävs att erkännandet vinner stöd av andra omständigheter för att kunna läggas till grund för en fällande dom . Det som skall prövas är erkännandet av konkreta sakförhållanden . Ytterst avses de faktiska omständigheter som anses konstituera den brottsliga gärningen.

61. Något krav på att erkännandet skall avges inför rätta uppställs inte i rättegångsbalken. Även ett erkännande under förundersökningen kan komma att prövas i en efterföljande rättegång. De processrättsliga förutsättningarna för att kunna förebringa ett erkännande som lämnats i ett förhör under förundersökningen styrs av muntlighets- och koncentrationsprinciperna sådana de kommit till uttryck i 35 kap, 14 § rättegångsbalken. Där stadgas som huvudregel ett förbud mot att förebringa skriftliga attester, utom i de undantagsfall som redovisas i bestämmelsen.

62. I de fall där den hörde är personligen närvarande vid huvudförhandlingen kan tidigare förhörsuppgifter förebringas under de förutsättningar som anges i 36 kap, 16 §, 2 st. rättegångsbalken, till vilken bestämmelse 37 kap, 3 §, 1 st. rättegångsbalken hänvisar. Av 36 kap, 16 §, 2 st. rättegångsbalken framgår att förhörsuppgifter från förundersökningen endast kan åberopas om den hörde avviker från vad han tidigare anfört eller om han förklarat att han inte vill eller inte kan yttra sig.

Bestämmelsen om när tidigare förhörsuppgifter får förebringas i rättegången får inte kringgås genom att uppgifter inhämtas från tredje man, t.ex. förhörsledaren . Förhörsledaren kan således höras om innehållet i förhören endast i de fall där rekvisiten enligt 36 kap, 16 §, 2 st. rättegångsbalken i övrig är uppfyllda .

63. I de fall erkännandet eller delar av erkännandet förebringas genom, direkta eller indirekta, hänvisningar till skriftliga förhörsutsagor i förundersökningen gäller samma principer om iakttagande av försiktighet vid bedömningen som i andra fall där skriftliga förhörsuppgifter åberopas till stöd för åtalet. Allmänt gäller att en utsaga nedtecknad i ett förhörsprotokoll inte kan tillmätas samma bevisvärde som en vid domstol avgiven muntlig utsaga, utan att omständigheterna kring den skriftliga utsagans tillkomst och utformning granskas noga .

Synpunkter på tingsrättens dom

64. Som tingsrätten konstaterade saknades det tekniska bevis som band Sture Bergwall till gärningen. Därutöver kan det framhållas att det även saknades vittnesiakttagelser eller annan bevisning som band honom till Trine Jensen och/eller till brottsplatsen/fyndplatsen. Sture Bergwall lämnade inte heller några uppgifter rörande omständigheter, som tidigare varit okända för utredarna, men som kunde bekräftas i efterhand

65. Av detta följer att överensstämmelsen mellan erkännandet och de objektiva fynden, och det faktum att erkännandet innehöll detaljer som endast gärningsmannen rimligtvis kan ha känt till, utgjorde inte några självständiga bevis för att Sture Bergwall var gärningsmannen. Förhållandena var snarare att anse som hjälpfakta av betydelse för bedömningen av erkännandets tillförlitlighet .

66. En omständighet av betydelse för bedömningen av ett erkännande är när och hur erkännandet avgivits . Härmed avse det som brukar kallas för uppkomstbetingelserna för en utsaga. I domen redovisas vissa uppgifter rörande Sture Bergwalls möjligheter att få del av information från framförallt norska tidningar och genom terapin. Däremot saknas helt utredning om hur erkännandena frambringats, vilken roll terapin och medicineringen spelat vid uppkomsten av erkännandena och sambandet mellan terapin och förundersökningen. Inte heller de kontakter som bevisligen förevarit mellan Sture Bergwall och norska journalister berörs i domen.

67. Tingsrätten redovisar inte heller någon bedömning av risken för att Sture Bergwall lämnade falska erkännanden. Redan det faktum att Sture Bergwall betraktades som allvarligt psykiskt sjuk innebar att en sådan risk förelåg och övriga omständigheter kring hans person och livssituation var sådana att han tillhörde den grupp av människor där risken anses förhöjd.

68. En annan omständighet av betydelse för bedömningen av en utsaga är det så kallade konstanskriteriet . Med konstanskriteriet avses att en berättelse inte förändras i centrala delar över tiden. I de fall det förekommer förändringar i berättelsen krävs det, normalt sett, en förklaring till detta för att uppgifterna skall kunna godtas. I tingsrättens dom finns ingen uttrycklig prövning av frågorna om Sture Bergwalls uppgifter ändrats över tiden och vad som i så fall kan vara förklaringen till det.

69. Möjligen har tingsrätten tagit intryck av innehållet i sammanställningen, uab 76. Den berättelse som Sture Bergwall lämnade vid tingsrätten överensstämmer ganska väl med den som betecknats som hans ”slutliga ståndpunkt” i sammanställningen. Förebringandet av sammanställningen förefaller emellertid tveksamt sett utifrån föreskrifterna i 36 kap, 16 §, 2 st. och 37 kap, 3 §, 1 st. rättegångsbalken och det kan även ifrågasättas om förfarandet är i överensstämmelse med principen om det bästa bevismaterialet. Sammanställningen medför nämligen ytterligare ett led i bevisvärderingen, vilket avser frågan om sammanställningen korrekt redovisar vad som antecknats i förhörsprotokollen, och det framgår inte av domen hur den frågan hanterats av domstolen.

70. Sammanställningen ingavs till tingsrätten den 18 maj 2000. Av tingsrättens huvudförhandlingsprotokoll (uab 75) framgår att sammanställningen ingavs under den första rättegångsdagen den 18 maj 2000 (s. 3) och att åklagaren tilläts föredra innehållet i sammanställningen i samband med förhöret med Sture Bergwall (s. 5). Det framgår inte om försvaret fick något exemplar och det är därför oklart om Sture Bergwall gavs möjlighet att ta del av den före sitt eget förhör. Det framgår inte heller i vilket skede av förhöret med Sture Bergwall som sammanställningen förebringades.

71. Som kommer att framgå nedan är innehållet i sammanställning missvisande och Sture Bergwall har inte vid något tillfälle under förundersökningen lämnat en sådan detaljerad och sammanhängande redogörelse som där redovisas som hans ”slutliga ståndpunkt”

72. Ett synnerligen anmärkningsvärt förhållande är att de omständigheter som tingsrätten antecknat rörande jämförelserna mellan den snara som Sture Bergwall tillverkade och den snara som återfanns på Trine Jensen inte överensstämmer med utredningsmaterialet. I fråga om snaran framgår att han beskriver den som en löpsnara som fixeras med en knut . I domskälen beskrivs sedan den snara som återfanns runt Trine Jensens hals som ett band som var knutet till en ögla . Faktum är emellertid att snaran från fyndplatsen bestod av två öglor, som lagts runt Trine Jensens hals . Enligt referatet uppgav Sture Bergwall även att han fixerade löpsnaran med en enkel knut, vilket inte heller stämmer med de objektiva fynden och vad som redovisats i utlåtandena rörande snaran .

73. Av domskälen att döma synes tingsrättens bedömning av denna fråga grunda sig på vad vittnet Kai Jensen uppgav, men det framgår inte att dessa uppgifter prövats mot de skriftliga utlåtandena i förundersökningen. Av dessa framgår, tvärtemot vad tingsrätten utgått ifrån, att det finns väsentliga skillnader mellan den snara som Sture Bergwall tillverkade och den snara som återfanns på fyndplatsen.

74. Sture Bergwalls uppgift om att han ”droppade” Trine Jensens ID-kort bredvid kroppen stämmer inte heller med uppgifterna från fyndplatsen . Som framgår av förundersökningen återfanns legitimationshandlingen i nylonbagen som låg bredvid kroppen .

75. Tingsrättens bedömning att Sture Bergwall utan tvekan kunde vägleda bilen vid vallningen till fyndplatsen grundar sig på vad som framgår av den vallningsfilm, uab 78, som förebringades. Vallningsfilmen är emellertid kraftigt redigerad. Större delen av vallningen har klippts bort och ersatts med en speakerröst tillhörande Seppo Penttinen. Även på denna punkt kan bevisföringen ifrågasättas ur en processuell synvinkel.

76. Vallningen och rekonstruktionen är att anse som förhör i lagens mening, se 23 kap, 6 § rättegångsbalken och 6 §, 2 st. förundersökningskungörelsen . Förebringandet av materialet är således underkastat reglerna i 36 kap, 16 §, 2 st. och 37 kap, 3 §, 1 st. rättegångsbalken. Redigeringen av filmen ger även upphov till frågan om förfarandet överensstämmer med principen om det bästa bevismaterialet.

77. Som kommer att framgå nedan innehöll de bortklippta sekvenserna bl.a. avsnitt där Sture Bergwall anvisade fel väg, vilket föranledde ingripanden från såväl förhörsledaren som åklagaren. De bortklippta sekvenserna innehöll även en beskrivning av mordet, som i allt väsentligt stred mot de objektiva fynden.

78. I det följande kommer de omständigheter som lagts till grund för tingsrättens dom att gås igenom i detalj. Först redovisas Sture Bergwalls olika uppgifter som lämnats under förundersökningen och i rättegången. Enligt Sture Bergwalls uppfattning framgår det med all önskvärd tydlighet att han omöjligen kan ha haft några minnesbilder av händelsen, utan att erkännandet i allt väsentligt utgör en efterhandskonstruktion. Därefter redovisas omständigheterna kring vallningen och rekonstruktionen den 16-17 augusti 1999. Särskilt pekas det på att Sture Bergwall aldrig skulle ha kunnat finna fyndplatsen, utan de ingripanden som skedde från förhörsledarens och åklagarens sida, och att den redigerade filmen, som förebringades, utelämnat information av väsentlig betydelse för domstolens prövning. Slutligen tas frågan om jämförelsen mellan snarorna upp. I den delen menar Sture Bergwall att tingsrättens bedömning grundar sig på uppgifter som är uppenbart felaktiga i sak. Det finns helt enkelt ingen likhet mellan snarorna. Avslutningsvis kommer några frågor kring utredningen av mediauppgifter att beröras.

STURE BERGWALLS UPPGIFTER UNDER UTREDNINGEN
79. Under denna rubrik lämnas först en redogörelse för Sture Bergwalls uppgifter under förundersökningen. Därefter jämförs de uppgifterna med innehållet i den av åklagaren åberopade sammanställningen, uab 76. Slutligen behandlas Sture Bergwalls uppgifter vid tingsrätten. Syftet med genomgången är att påvisa att Sture Bergwall lämnade en mängd olika och sinsemellan motstridiga uppgifter om centrala delar av händelseförloppet och att han under förundersökningen aldrig lämnade en sammanhängande redogörelse som överensstämde med de objektiva fynden eller med innehållet i sammanställningen.

Uppgifter under förundersöknignen

80. Sture Bergwall erkände mordet på Trine Jensen vid ett förhör den 4 oktober 1996. Han delgavs misstanke om mordet i ett förhör den 17 maj 1999. Sista förhöret i utredningen hölls den 13 mars 2000. Förhören med Sture Bergwall pågick således under 3 år och 5 månader.

81. I förhöret den 4 oktober 1996 uppger Sture Bergwall första gången att han dödat Trine Jensen. Händelsen skall ha inträffat under år 1981 med anknytning till Oslo. I övrigt lämnar han inte några detaljer kring gärningen.

82. I en promemoria från den 17 mars 1998 antecknas att Sture Bergwall omtalat mordet på Trine Jensen för en norsk journalist, Kåre Hunstad Jr. Uttalandena publicerades i en artikel i den norska tidskriften Se og Hør under vecka 10 samma år. Av artikeln, bilaga 2, framgår att Sture Bergwall erkänt mordet på Trine Jensen ”som ble funnet naken og ille tilredt i Svartskog utenfor Oslo 11. oktober 1981. Artikeln illustreras med bland annat ett fotografi av Trine Jensen.

83. I förhöret den 24 april 1998 uppger Sture Bergwall att han inte vet om minnesbilderna kring mordet på Trine Jensen är verklighet eller fantasi: ”Och jag vet alltså idag inte om det här är en fantasibild eller om det är-, eller, en (ohörbart) någonting som jag har gjort mig skyldig till”. I samma förhör uppger Sture Bergwall att han har en bild av att kroppen låg naken på magen och att den lämnats nordost om Oslo. På en karta pekar han ut ett område kring Kongsvinger, som ligger 106 km nordost om Oslo .

84. I förhöret den 27 januari 1999 vidhåller Sture Bergwall att kroppen lämnats helt avklädd, men nu ligger den mer i sidoläge. Området där kroppen lämnats sägs nu ligga åt Sverige till, men längre norrut än Örjeskogen .

85. I det följande förhöret från den 10 februari 1999 uppger Sture Bergwall på frågan hur Trine Jensen dödades att ”så dödas hon genom kraftigt våld mot huvudet, kross-”. Senare preciserar han området till bakhuvudet. Vidare uppger han att det fanns bland annat omfattande skador på benen. Sture Bergwall bekräftar även förhörsledarens fråga om det rör sig om ”en väldigt stark minnesbild av att detta är dom skador som finns på kroppen”. Samtidigt återkommer Sture Bergwall i förhöret till att han är osäker på om han dödat Trine Jensen: ”Trine Jensen kan ju också vara ett namn som massmedialt har inplanterats i mig”. Här hänvisas till Kåre Hunstads artikel, som Sture Bergwall fick sig tillskickad.

86. Såväl uppgifterna om det dödliga våldet mot bakhuvudet som de omfattande skadorna på benen motsägs av de rättsmedicinska fynden i utredningen. Som framgår av det rättsmedicinska utlåtandet fanns det inga skador i den bakre delen av skallen och inga skador noterades på benen .

87. I förhöret den 22 mars 1999 lämnar Sture Bergwall en färdbeskrivning till den plats där kroppen efter Trine Jensen lämnades. Det går inte av beskrivningen att fastställa om den motsvarar den verkliga fyndplatsen eller inte. De enda geografiska hållpunkterna som omnämns är att vägen ligger norr om vägen till Örje. Med vägen till Örje måste avses E 18 som sträcker sig från Oslo till Örje och in i Sverige. Den verkliga fyndplatsen ligger emellertid väster om E 18 några kilometer söder om Oslo.

88. I det påföljande förhöret den 17 maj 1999 delges Sture Bergwall misstanke om mord på Trine Jensen. Detta sker således ca 2 ½ år efter det första erkännandet. Fram till denna punkt har Sture Bergwall vid återkommande tillfällen uttryckt tvivel över om han verkligen har dödat Trine Jensen. Han har beskrivit ett tillvägagångssätt med bland annat dödligt våld mot bakhuvudet, som motsägs av de rättsmedicinska fynden. Han har överhuvudtaget inte omnämnt den mest utmärkande detaljen, nämligen snaran runt halsen. Hans uppgifter om att Trine Jensen lämnades naken stämmer inte heller med de verkliga förhållandena. Även hans uppgift om att kroppen lämnats nordost om Oslo/norr om vägen till Örje är direkt felaktiga. Således kan konstateras att Sture Bergwall lämnat felaktiga uppgifter om händelseförloppet, skadebilden, hanteringen av kroppen och fyndplatsen, och själv uttalat starka tvivel om sin skuld, när han delges misstanken.

89. I förhöret den 17 maj 1999 ändrar Sture Bergwall sina uppgifter om våldsanvändningen i så måtto att han nu beskrev en stor skada i magtrakten. I förhöret den 10 februari 1999 hade han beskrivit buken som ett skadefritt område. I det förhöret bekräftade han även att han hade en stark minnesbild av skadorna, se ovan p. 85. Sture Bergwall uppger nu att kroppen lämnats i utkanten av en skog vid ett uthus. Vid förhörstillfället ritas även en skiss, som inte på något sätt överensstämmer med de faktiska förhållandena .

90. I en promemoria från den 28 maj 1999 antecknades att Sture Bergwall beskriver att Trine Jensen bar på en ljus, fyrkantig handväska med bärrem, att hon var klädd i en midjekort jacka/kavaj, skor med klack och ”benkläder”. Det kan noteras att beskrivningen inte har några likheter med de faktiska förhållandena . I förhöret bekräftar Sture Bergwall även att Kåre Hunstad skickat sin artikel till honom.

91. I förhöret den 3 juni 1999 uppger Sture Bergwall att Trine Jensen dödades genom ett knivhugg i magen. Mordet skall ha timat vid ett uthus och kroppen lämnades 30 meter från uthuset. Under förhöret lämnar han olika och sinsemellan motstridiga uppgifter om färdvägen till uthuset. I förhöret beskriver han även att väskans bärrem var tillverkad i ett ljust skinn-/lädermaterial. I verkligheten var den av tyg .

92. Vid rekonstruktionsförhöret i samband med vallningen i Norge den 17 augusti 1999 visar Sture Bergwall hur han dödar Trine Jensen genom att strypa henne med sina bara händer. Sture Bergwall uppger även att han är osäker på om han avlägsnade bärremmen från väskan, men han kan ha gjort det för att binda Trine Jensens ben. Vidare uppger Sture Bergwall att såväl tröjan som byxorna är mycket blodiga och, i vart fall, tröjan är sönderriven. Även bysthållaren är, enligt Sture Bergwall, trasig. När Sture Bergwall säger att kroppen lämnades påklädd, ingriper förhörsledaren Seppo Pentinnen genom att upplysa honom om att den var till viss del avklädd.

93. I det här skedet av utredningen har Sture Bergwall ändrat sina uppgifter ett flertal gånger och han lämnar återkommande olika och sinsemellan motstridiga versioner av händelseförloppet. Utmärkande är dock att han inte vid något tillfälle förmått att lämna en version som bekräftar utredningsfynden. Snarare förhåller det sig så att de uppgifter han lämnar i det närmaste utesluter honom som gärningsman.

- Uppgifterna om Trine Jensens klädsel och väskans utseende stämmer inte med de faktiska förhållandena.
- Uppgifterna om att tröjan är blodig och sönderriven motsägs av utredningen, som visar att tröjan var hel och att det inte fanns några spår av blod . Även uppgiften om att bysthållaren var trasig är felaktig .
- Beskrivningen av bärremmen överensstämmer inte med de faktiska förhållandena.
- Uppgiften om att bärremmen använts för att binda Trine Jensens ben är inte korrekt. Bärremmen återfanns knuten runt Trine Jensens hals.
- Sture Bergwalls uppgifter om att kroppen lämnades naken alternativt påklädd är också felaktiga. I den delen rättade förhörsledaren Sture Bergwall genom att upplysa honom om de riktiga förhållandena.
- Sture Bergwalls uppgifter om att han dödat Trine Jensen genom ett slag mot bakhuvudet/knivhugg mot magen/strypgrepp runt halsen motsägs alla av de objektiva fynden

94. I en promemoria från den 19 augusti 1999 framgår att Sture Bergwall ändrade uppgiften om bärremmen till att den användes för att binda Trine Jensens händer.

95. Enligt ytterligare en promemoria från den 28 augusti 1999 har Sture Bergwalls terapeut, psykologen Birgitta Ståhle, kontaktat förhörsledaren Seppo Penttinen och meddelat att Sture Bergwall uppgett i terapin att han skurit av bärremmen och använt den till att strypa Trine Jensen. Sture Bergwall mindes dock inte om han lossade remmen runt halsen och lade den på kroppen. Det kan nämnas att uppgifterna föranledde inte några utredningsåtgärder i syfte att klargöra under vilka förhållanden uppgifterna lämnats såsom att t.ex. hålla förhör med Birgitta Ståhle eller säkra anteckningar från terapisessionen. Enligt ytterligare en promemoria från samma dag bekräftar Sture Bergwall uppgifterna, men uppger samtidigt att han inte minns om han gör en löpsnara eller någon annan knut.

96. Inom parentes kan nämnas att strypsnaran som återfanns runt halsen på Trine Jensen var en löpsnara som fixerats med en knut och där den ena lösa ändan virats ytterligare ett varv runt halsen, för att sedan fixeras genom att de lösa ändarna knöts ihop. Snaran var således virad två varv runt halsen och fixerad på ett sätt som gjorde att den inte kunde öppnas.

97. I det efterföljande förhöret den 1 september 1999 uppger Sture Bergwall att han dödade Trine Jensen med hjälp av bärremmen. Han säger sig inte minnas om han bara snodde den runt halsen eller gjorde en snara. Trots den uttalade osäkerheten, uppmanas Sture Bergwall av förhörsledaren att demonstrera hur han skulle ha knutit en löpsnara om han hade gjort det. Sture Bergwall knöt då en vanlig löpsnara med två halvslag, utan fixeringsknut.

98. I förhöret den 8 november 1999 uppger Sture Bergwall att han skurit av remmen från väskan, vilket inte stämmer med utredningsfynden där det framgår att remmen troligtvis slitits av . I det sista förhöret den 13 mars 2000 uppger Sture Bergwall att han tog med sig Trine Jensens halsband från platsen, vilket motsägs av utredningen, eftersom halsbandet återfanns runt halsen på flickan , och han talar även om en klocka, vilken han i ett förhör från den 28 maj 1999 sagts sig inte ha något minne av. Några ytterligare detaljer om själva händelseförloppet lämnas inte i dessa förhör.

Åklagarens sammanställning, uab 76

99. I stämningsansökan, uab 18, har åberopats en sammanställningen av hur och när Sture Bergwall lämnat uppgifter angående olika sakomständigheter med anknytning till gärningen och i vad mån uppgifterna ändrats och/eller utvecklats under utredningen, uab 76. Sammanställningen åberopades till styrkande av att Sture Bergwall lämnat autentiska uppgifter som knyter honom till mordet som gärningsman

100. Den av åklagaren ingivna och förebringade sammanställningen, uab 76, består av tre delar. I avsnitt 1 lämnas en beskrivning av ”Thomas Quicks slutliga ståndpunkt i sakfrågan”. Avsnittet innehåller en kronologisk, sammanhängande och detaljerad redogörelse för det händelseförlopp som ledde fram till mordet på Trine Jensen. Avsnitt 2 innehåller ”direkta citat ur förhören, i de olika moment i utredningen som ligger till grund för sakuppgifterna i Avsnitt 1”. Även om det förekommer en del direkta citat i denna del, rör det sig huvudsakligen om sammanfattningar och beskrivningar av vad Sture Bergwall skall ha uppgivit. Slutligen bifogas utdrag från vallnings- och rekonstruktionsförhöret den 16 – 17 augusti 1999.

101. Vid en första anblick kan det synas som om sammanställningen visar på hur Sture Bergwalls redogörelse växt fram under utredningen. Det framgår även av försättsbladet att särskilt avsnitt 2 skall visa på ”den utveckling som underhand skett i förhören”. I viss utsträckning framgår det även av avsnitt 2 att det skett en förändring av uppgifterna, men sammanställningen som helhet är mer missvisande än rättvisande.

102. För det första kan det konstateras att Sture Bergwall aldrig lämnat en sådan sammanhängande och detaljerad version som redovisas i avsnitt 1. Uppgifterna är hämtade från olika förhör och utan hänsyn till i vilket sammanhang de lämnats. Som framgår ovan har Sture Bergwall under utredningens inte kunnat lämna klara och korrekta uppgifter om t.ex. hur mordet utfördes och hur kroppen hanterades. Hans olika redogörelser har närmast talat för att han saknade minnesbilder av händelsen och att han nära nog kunde uteslutas som gärningsman.

103. Vissa uppgifter har helt utelämnats i sammanställningen. Det gäller bland annat sådana centrala förhållanden som tillvägagångssättet vid mordet, d.v.s. själva gärningen, och hanteringen av kroppen. Även redovisningen av Sture Bergwalls uppgifter om remmen och hur den använts är mycket ofullständig. Dessutom verkar det som om den osäkerhet som Sture Bergwall uttryckte under polisförhören rörande användningen av remmen helt har ”fallit bort”.

104. I avsnitt 1 redovisas att Sture Bergwall dödat Trine Jensen med hjälp av en strypsnara, som tillverkades av väskans rem (s. 4). Som framgått ovan är detta en uppgift som Sture Bergwall redogör för först i det tredje sista förhöret den 1 september 1999. I det förhöret uppger han dessutom att ”riktigt vad jag gör, det minns jag inte, om jag gör en hängsnara eller om jag ehh…snor remmen runt halsen och på så vis ehh…drar åt (s. 4). Senare i förhöret frågar förhörsledaren Seppo Penttinen: ”Hm. Om du skulle göra en löpsnara, hur skulle du göra en sådan? Hur skulle du förfara för att få till en löpsnara? Kan du med ord berätta? (s. 6). Frågan leder så småningom fram till att Sture Bergwall knyter en löpsnara, vilken senare ligger till grund för en jämförelse med den snara som återfanns runt halsen på Trine Jensen.

105. Anmärkningsvärt är att Sture Bergwall i de två efterföljande förhören inte lämnade några ytterligare uppgifter i denna del. Hans ”slutliga ståndpunkt” måste därför anses vara att han strypt Trine Jensen med remmen, men han minns inte om det skedde med hjälp av en strypsnara eller genom att remmen snoddes runt halsen eller om snaran lämnades kvar runt halsen eller avlägsnades. I denna del måste uppgiften i avsnitt 1 om tillvägagångssättet anses direkt missvisande, eftersom den inte upplyser om den osäkerhet som präglade Sture Bergwalls uppgifter om snaran.

106. Vidare kan noteras att samtliga uppgifter om andra tillvägagångssätt, som lämnades av Sture Bergwall under utredningen, helt utelämnats i såväl avsnitt 1 som avsnitt 2. Som framgått ovan har Sture Bergwall i tiden före den 1 september 1999 uppgett att Trine Jensen dödades genom ett kraftigt våld mot bakhuvudet eller ett knivhugg i magen eller att han ströp henne med sina bara händer . Inga av dessa alternativa moment redovisas i sammanställningens avsnitt 2 och den kan därför inte anses ge en rättvisande bild av den ”utveckling” som Sture Bergwalls uppgifter genomgick under utredningen.

107. Även sammanställningens beskrivning av Sture Bergwalls hantering av kroppen, och då särskilt kläderna, är starkt missvisande. I avsnitt 1 anges att ”Quick tar av hennes byxor och trosor” (s. 3, st. 7) och att de ”hamnar bredvid kroppen” (s. 4, st. 4). I avsnitt 2 framgår att Sture Bergwall i två förhör den 24 april 1998 och den 27 januari 1999 uppgett att Trine Jensens kropp lämnades naken resp. helt avklädd (s. 12, st. 3) och att han i förhöret den 1 september 1999 uppgett att kroppen var avklädd på nederdelen (s. 13, st. 1). Längre fram i avsnitt 2 redovisas att Sture Bergwall under rekonstruktionen den 17 augusti 1999 först uppgav att ”kroppen är påklädd”, men att han ”ändrar detta i ett senare skede” och ”säger att ’byxplaggen’ är avtagna” och att ”de hamnar intill kroppen” (s. 16, st. 8).

108. Vad som inte framgår av sammanställningen är att det är förhörsledaren Seppo Penttinen som under rekonstruktionen upplyser Sture Bergwall om att kroppen är delvis avklädd. Sture Bergwall själv beskrev det som att ”Den här kroppen är påklädd, även om kläderna är i…i…oilag och, och delvis söndertrasade” . Uppgiften om att kläderna lämnas kvar på kroppen upprepas senare i förhöret . Efter en längre diskussion mellan Sture Bergwall och förhörsledaren kring frågan om byxorna varit uppknäppta eller inte frågar Seppo Penttinen: ”Hmm, har du tagit av henne byxorna eller är dom uppknäppta eller?”; varvid Sture Bergwall svara ”Minns inte (viskar)” .

109. I slutet av förhöret säger förhörsledaren Seppo Penttinen följande: ”Det är ju så, kan ju informera dig om då, när man anträffar kroppen så är den avklädd till viss del, och det tycker jag att du ska berätta i så fall, vilka plagg som finns på och vilka som är avtagna” . På detta svara Sture Bergwall: ”ohörbart…byxplaggen som…är av…ohörbart” . Att Sture Bergwall nämner byxorna är knappast förvånande mot bakgrund av den tidigare diskussionen i förhöret, men det skall särskilt noteras att han inte omnämner trosorna.

110. Vidare kan konstateras att Sture Bergwalls uppgifter om den trasiga och blodiga tröjan, de trasiga och blodiga byxorna och den trasiga bysthållaren utelämnats i sammanställningen. Dessa uppgifter lämnades i det skede av utredningen när Sture Bergwall menade att Trine Jensen dödats genom ett knivhugg i magen, men de vidhölls även vid rekonstruktionen den 17 augusti 1999 där han uppgav att hon ströps med händerna. Eftersom uppgifterna inte ändrats senare under utredningen, förefaller det märkligt att de inte anses ingå i hans ”slutliga ståndpunkt”. Uppgifterna är dessutom centrala i så måtto att det är några av de fåtaliga uppgifter som faktiskt går att kontrollera.

111. Slutligen kan det framhållas att det inte framgår av sammanställningen att uppgiften om att Trine Jensen ströps med remmen framkom först i terapin kring den 28 augusti 1999. Vad som föranlett att uppgiften inte lämnades i förhören, utan i terapin, är höljt i dunkel. Av intresse är dock att det även vid detta tillfälle framgick att Sture Bergwall inte kunde minnas om han gjorde ”en löpsnara eller någon annan knut” .

112. Det finns ytterligare tveksamheter kring uppgifterna i sammanställningen, men de nu redovisade får anses vara av störst betydelse då de tar sikte på centrala gärningsmoment. Redan av dessa förhållanden framgår att sammanställningen inte lämnar en korrekt bild av hur Sture Bergwalls uppgifter ändrades under utredningen och vad som var förklaringen till att han lämnade så olika och sinsemellan motstridiga uppgifter rörande centrala gärningsmoment. Enligt försvarets uppfattning är sammanställningen uppenbarligen ägnad att dölja det faktum att Sture Bergwall inte kunde lämna någon tillförlitlig redogörelse för mordet under förundersökningen.

Utsagan vid tingsrätten

113. Inledningsvis kan påpekas att Sture Bergwalls utsaga vid tingsrätten, sådan den refererats i domen, i allt väsentligt stämmer överens med vad som finns antecknat som hans ”slutliga ståndpunkt” i sammanställningen, uab 76. Som framhållits ovan under p. 70 är det oklart om Sture Bergwall fick del av sammanställningen innan han hördes i rättegången.

114. Vid tingsrätten berättade Sture Bergwall bl.a. att han tog av Trine Jensen byxorna och trosorna, att han rev loss remmen från väskan, att han gjorde en löpsnara, som han använde för att strypa henne, och att han fixerade löpsnaran med en knut. Det är, i princip, dessa uppgifter som går att kontrollera mot utredningen och som framgått ovan är det helt eller delvis nya uppgifter som lämnas vid rättegången.

115. Sture Bergwall har inte tidigare nämnt att han avlägsnade Trine Jensens trosor. Uppgiften om att Trine Jensen var delvis avklädd är dessutom en uppgift som lämnades till Sture Bergwall av förhörsledaren Seppo Penttinen. Därtill kommer att Sture Bergwall vid tingsrätten inte nämnde något om de nedblodade och trasig kläderna som han redogjort för under förundersökningen. Ingen förefaller heller ha ställt några frågor kring dessa uppgifter, som är felaktiga i sak.

116. I fråga om hanteringen av remmen hade Sture Bergwall under förundersökningen uppgivit att han skar loss den från väskan, att han inte mindes om han lossade den helt och att han inte mindes om han virade remmen runt halsen eller gjorde en löpsnara. Vid rättegången förefaller denna osäkerhet vara helt bortblåst. Inga frågor förefaller ha blivit ställda om detta förhållandet eller om skälen till att han angett ett antal andra dödsorsaker under förundersökningen eller om hans uppgifter vid rekonstruktionen om att han använde remmen för att binda benen.

117. Allmänt sett förefaller inte någon fråga ha ställts till Sture Bergwall rörande de uppgifter han lämnade under förundersökningen och därmed har det inte heller lämnats någon förklaring till varför han hela tiden lämnade olika versioner av händelseförloppet.

118. Således kan konstateras att det är först vid huvudförhandlingen som Sture Bergwall lämnar uppgifter som i de centrala delarna till viss del överensstämmer med de objektiva fynden och att dessa uppgifter inte överensstämmer med vad han uppgivit under förundersökningen.

VALLNINGS- OCH REKONSTRUKTIONSFILMEN
Inledning

119. Av protokollet från huvudförhandlingen framgår att åklagaren, förutom att föredra sammanställningen över Sture Bergwalls uppgifter under förundersökningen, uab 76, även visade en film från vallningen och rekonstruktionen den 16 – 17 augusti 1999 i samband med förhöret med Sture Bergwall. Filmen gavs in till tingsrätten vid huvudförhandlingen, uab 78. I stämningsansökan, uab 12, anges att videoupptagningen åberopades till styrkande av att Sture Bergwall förmått identifiera platsen där Trine Jensens kropp återfanns och det sätt på vilket han kunnat beskriva tillvägagångssättet vid gärningen.

Underlaget

120. Den vallningsfilm som förebringades vid tingsrätten utgör en redigerad version av vallningen den 16 – 17 augusti 1999. Under hela vallningen skedde bild- och ljudupptagning med två kameror, av vilka den ena var riktad mot Sture Bergwall inne i bilen och den andra var riktad ut mot färdvägen. Sammanlagt rör det sig om ca åtta timmars filmupptagning.

121. I förundersökningen har redovisats utdrag ur förhörsprotokollet från vallningen. Det fullständiga protokollet bifogas, bilaga 3. Som framgår av detta protokoll inleds vallningen med att Sture Bergwall under färden pekar ut några platser i närheten av den norska orten Mysen där han säger sig ha mördat och/eller begravt andra barn, bl.a. ”Duska” och ”Erik”.

122. I det följande kommer att hänvisas till såväl vallningsfilmen som förebringades vid huvudförhandlingen som det ursprungliga filmmaterialet. Hänvisning kommer att ske till ”den redigerade vallningsfilmen” respektive ”den ursprungliga vallningsfilmen”.

123. I förundersökningen finns även en Etterforskningsrapport, som upprättats av politiförstebetjent Wiggo Lundamo , som innehåller en del uppgifter rörande vallningen.

Beskrivning av de geografiska förhållandena

124. För att underlätta möjligheterna att tillgodogöra sig det som sägs rörande vallningen är det nödvändigt att först översiktligt beskriva de geografiska förhållandena i och kring fyndplatsen.

125. Vallningen inleds med att man kör in i Norge vid Örje och sedan följer E 18 mot Oslo. E 18 sträcker sig västerut fram till den södra ändan av Gjersjön. Därefter fortsätter E 18 norrut på den västra sidan av Gjersjön upp mot Oslo.

126. På den östra sidan av Gjersjön sträcker sig väg 152 från E 18 och norrut mot Oslo. Väg 152 kallas även Skienveien. Väg 152 passerar genom bl.a. orterna Oppegård, Skien, Myrvoll och Kolbotn innan den når fram till Oslo.

127. Norr om Gjersjön går Kolbotnveien som sträcker sig från Koboltn och västerut där den ansluter till Gamle Mossveien. Anslutningen sker strax nordväst om Gjersjön.

128. Gamle Mossveien sträcker sig i nord-sydlig riktning och följer i princip E 18. I nordlig riktning (sett från korsningen med Kolbotnveien) ansluter den till E 18 vid Hvervenbukta. E 18 fortsätter sedan mot Oslo. I sydlig riktning finns en avfart till Roald Amunsens vei och från Roald Amunsens vei finns sedan en avfart till Bekkenstensveien.

129. Utmed Bekkenstensveien, i närheten av Svartskogs idrottsplats, ligger sedan fyndplatsen. Bifogat finns en karta där de nu nämnda vägarna ritats in, bilaga 4.

Tingsrättens dom

130. I domskälen antecknade tingsrätten följande: ”Vid vallningen i augusti 1999, 18 år efter mordet på Trine Jensen, kunde Thomas Quick utan större tvekan vägleda bilen på några meter när ända fram till den plats där hon påträffades” .

131. Tingsrättens bedömning i denna del torde i allt väsentligt grunda sig på vad som framgick av den redigerade vallingsfilmen som förebringades vid huvudförhandlingen. I referatet från Sture Bergwalls förhör har även antecknats att ”Han lade märke till en trädgren, som stack ut på ett särskilt sätt. Han ville kunna hitta tillbaka till platsen. Andra hållpunkter var ett vattendrag han iakttagit på ditvägen och idrottsplatsen med två intilliggande uthus”

Sture Bergwalls uppgifter under förundersökningen

132. Sture Bergwalls uppgifter om fyndplatsen var relativt knapphändiga fram till vallningen. I inledningen av förundersöknignen uppgav han att kroppen lämnats kring orten Kongsvinger nordost om Oslo (se ovan p. 83). Han nämnde även att kroppen låg utmed någon väg som fanns norr om vägen till Örje, det vill säga norr om E 18.

133. Vid förhöret den 22 mars 1999 lämnar Sture Bergwall yttterligare uppgifter om fyndplatsen och ritar även två skisser över färdvägen . Av den första skissen framgår att Sture Bergwall lämnade Oslo på en väg som ligger öster om den som leder till Örjeskogen. Av den andra skissen framgår att det utefter den vägen finns en avtagsväg åt höger i färdriktningen. I korsningen ligger en grå uthusbyggnad och därefter kommer skog utmed avtagsvägen. Kroppen ligger på höger sida i ”gammal skog”. I förhöret preciserar Sture Bergwall uppgifterna på så sätt att han bl.a. färdades 2-5 km in på avtagsvägen innan han dumpade kroppen och att avtagsvägen är den enda vägen han svänger in på från huvudvägen. Vidare uppger han att den grå uthusbyggnaden vid korsningen är den enda bebyggelse han ser.

134. I förhöret från den 17 maj 1999 ritar Sture Bergwall ytterligare en skiss över området där kroppen skulle ha lämnats . Även denna skiss utvisar en avtagsväg åt höger från huvudvägen från Oslo. Vid korsningen har också markerats en byggnad som beskrivs som en ”TOM LADA”. Bilen har parkerats till vänster om vägen i färdriktningen och kroppen lämnats på höger sida i anslutning till byggnaden vid skogskanten. I förhöret beskriver Sture Bergwall hur han och Trine Jensen lämnar bilen och rör sig i en bågformad rörelse mot byggnaden där flickan dödas genom en ”attack som innebär en stor skada i magtrakten”.

135. I förhöret från den 3 juni 1999 beskriver Sture Bergwall hur han kör ut ur Oslo på en väg ”åt vänster” om E 18 och att han efter att ha färdats en bit ”svänger av till vänster” in på en mindre väg för att sedan svänga ”åt höger som är en mindre väg” . Bilagt förhöret finns även en skiss över platsen som Sture Bergwall ritade vid förhörstillfället. Skissen påminner om de tidigare vad gäller bilens placering och hur man rörde sig i området och placeringen av uthusbyggnaden. Vad som tillkommit är en åkermark till vänster om vägen. I förhöret beskriver Sture Bergwall hur han dödar Trine Jensen vid uthusbyggnaden med ett kraftigt knivhugg mot bröstet eller magen. Sture Bergwall beskriver området där man rör sig och mordet utförs som att han upplever en ”känsla av rymlighet här alltså”.

136. Av visst intresse är även att Sture Bergwall i förhöret den 3 juni 1999 får en uttrycklig fråga om det finns några hållpunkter i omgivningen kring fyndplatsen som han fäst sig vid. Sture Bergwall svarade: ”Nej, inte annat än att det är mer skoglikt på den här sidan”

137. Som en kommentar till Sture Bergwalls förhörsuppgifter kan påpekas att han inte före vallningen nämnde något om en gren eller en idrottsplats som hållpunkter. De påstådda hållpunkterna finns inte heller utmärkta på skisserna. Beskrivningar som han lämnar av färdvägen ut från Oslo stämmer inte heller med färdvägen från Oslo till fyndplatsen. Om man tänker sig att han färdats söderut på Gamle Mossveien måste han först ta av till höger in på Roald Amunsens vei och sedan ta av till höger igen in på Bekkenstensveien för att nå fram till fyndplatsen. Inte heller uppgiften om att det ligger en byggnad i korsningen Roald Amunsens vei – Bekkenstensveien är korrekt. I det området finns nämligen ingen byggnad, utan idrottsplatsen och de två intilliggande uthusen återfinns längre in på Bekkenstensveien, efter det att man passerat fyndplatsen.

Kort sammanfattning av vallningen fram till fyndplatsen

138. Från det ursprungliga materialet kan göras följande kortfattade beskrivning av vallningen med Sture Bergwall den 16 – 17 augusti 1999.

139. Under färden mot Oslo den 16 augusti 1999 väljer Sture Bergwall att ta av från E 18 in på väg 152. Strax efter avfarten stannar bilen och Sture Bergwall berättar att han färdats söderut på väg 152 med Trine Jensen. Sedan fortsätter man norrut på väg 152 genom bl.a. Kolbotn till Oslo.

140. Under förmiddagen den 17 augusti 1999 kör man omkring inne i Oslo i ungefär 1 ½ timme. Eftersom Sture Bergwall inte hittar ut ur staden, beslutas att man skall åka ner till Kolbotn där Sture Bergwall under gårdagen känt igen sig. Sture Bergwall uppger uttryckligen att han kan hitta till fyndplatsen från Kolbotn.

141. I Kolbotn väljer Sture Bergwall att köra ut på Kolbotnveien västerut istället för att åka söderut på väg 152, vilket var den färdväg han anvisat dagen innan. Strax innan påfarten till Gamle Mossveien anvisar Sture Bergwall en avtagsväg som ligger till höger i färdriktningen . Efter att ha följt den anvisade vägen ett tag, står det klart att Sture Bergwall tappat orienteringen. Han uttalar att ”Jag vet ju alltså inte var jag är på väg” och ”Jag är inte orienterad” . Seppo Penttinen ifrågasätta då vägvalet: ”Förslaget då är att vi vänder och så åker vi tillbaka till förra korsningen där nere där vi stod och valde länge och att han, att vi tar den alternativa vägen till vänster, eftersom du tittade stadigt åt det hållet, så har vi testat den möjligheten också” .

142. Efter Seppo Penttinens ingripande återvänder man till Kolbotnveien och fortsätter mot Gamle Mossveien. Vid anslutningen till Gamle Mossveien väljer Sture Bergwall att fortsätta på Gamle Mossveien norrut. Man fortsätter på Gamle Mossveien ända upp till Hvervenbukten där påfarten till E 18 mot Oslo ligger, vilket påpekas av förhörsledaren Seppo Penttinen: ”Det är utfart här nu på, på E 18 igen Thomas?” . Därefter meddelar förhörsledaren att ”Christer hade en åsikt om att du borde stanna här i, i den här regionen, om du kan vika av lite grand … Ja, stanna till. Jag tror vi gör ett litet kort avbrott där om inte du har någonting som du vill? Okej, då stänger vi ljudet.”

143. När ljud och bild sätts på igen – enligt uppgift var pausen 15 minuter lång – kör bilen ut från parkeringsplatsen och svänger söderut på Gamle Mossveien, d.v.s. i motsatt riktning från det håll man kom ifrån. Någon förklaring till denna ändrade färdriktning ges inte.

144. Efter en tids färd på Gamle Mossveien når man avfarten till Roald Amunsens vei. Vid avfarten sitter en vägskylt som anger färdriktningen till ”Svartskog”. Seppo Penttinen rapporterar att Sture Bergwall pekat höger, varför man svänger in på Roald Amunsens vei.

145. När man närmar sig Bekkenstensveien saktar bilen in. Även här finns en vägskylt. Seppo Penttinen frågar Sture Bergwall ”Ska vi stanna?”, men han vill fortsätta. Längre fram på Roald Amunsens vei vänder bilen, sedan Seppo Penttinen frågat ”Vad säger du, vill du vända?”.

146. När bilen åter kommer fram till Bekkenstensveien rapporterar Seppo Penttinen ”han pekar vänster här”, varvid bilen svänger in på Bekkenstensveien.

147. När bilen befinner sig vid fyndplatsen frågar Seppo Penttinen ”Ska vi stanna?”, men Sture Bergwall vill fortsätta en bit till. Ett tag efter det att bilen passerat fyndplatsen frågar Seppo Penttinen ”Vill du vända?”, vilket Sture Bergwall bekräftar.

148. Efter det att bilen vänt uttrycker Sture Bergwall ett önskemål om att stanna vid Svartskogs idrottsplats. Där kliver man ur bilen och fortsätter till fots.

149. Svartskogs idrottsplats ligger ca 200 meter nordväst om fyndplatsen. Istället för att gå in i skogen mot fyndplatsen, väljer Sture Bergwall att gå tillbaka till Bekkenstensveien och fortsätta en bit till fots. Seppo Pentinen fortsätter att kommentera Sture Bergwalls beteende genom att påtala att ”så du ..av och till in till vänster” och ”Vi följer dig, vi är med allihop…vill du gå in här? Då gör vi så, du kan gå runt den där…ja” . I detta skede står de nedanför fyndplatsen som ligger upp till vänster i skogen. Då säger Seppo Penttinen till Sture Bergwall att ”Ska vi fortsätta och gå Thomas? Fram dit där du har lämnat Trine…så tar vi det i ett svep?”.

150. Det skall noteras att Sture Bergwall så här långt in på vallningen inte sagt ett enda ord om att Trine Jensens kropp skulle vara placerad i skogen i närheten av den plats där man befann sig eller att det fanns någon gren över vägen som utgjorde ett riktmärke. Inte heller idrottsplatsen har omnämnts.

151. Sture Bergwall går rakt in i skogen. Inledningsvis väljer han en riktning bort från fyndplatsen, men hamnar vid en åker och tvingas att vända om in i skogen. Han fortsätter sedan till den plats som han pekar ut som fyndplats.

152. På den platsen omnämner Sture Bergwall den trädgren som senare tillmätts betydelse. Vad Sture Bergwall säger är att ”jag minns med tydlighet ett speciellt träd ute på vägen,ehh…som som skall då ligga, ehh…som jag inbillat mig har en…det är en gren, en gren som sticker ut på den vägen..ehh..” och ”Och den grenen, ehh…är en infallspunkt rakt in i den här terrängen då…ehh…och av terrängen så att säga, av referenspunkter så är väl den…den knivskarpaste…nu när jag såg den” och ”Då var det en…en riktningspil in så att säga in, in hit” .

153. Eftersom vägen inte kunde iakttas från den plats som Sture Bergwall pekade ut som fyndplatsen, har han inte pekat ut vilket träd eller vilken gren som avsågs. Något sådant utpekande skedde inte heller senare under vallningen. I stället förefaller det som om norsk polis återvänt till Bekkenstensveien vid ett senare tillfälle, närmare bestämt den 12 november 1999, och själva identifierat den aktuella grenen .

154. Sammanfattningsvis framgår av det ursprungliga materialet att

att Sture Bergwall inte hittade ut ur Oslo och

att Sture Bergwall valde en annan väg (Kolbotnveien) ut från Kolbotn än den han angett dagen innan (väg 152) och

att Sture Bergwall vid två tillfällen – avtagsvägen från Kolbotnveien och norrut på Gamle Mossveien – anvisade helt fel väg och att det vid båda tillfällena var Seppo Pentinnen som ingrep i händelseförloppet och

att det var skyltat hela vägen fram till Svartskogs idrottsplats och

att Sture Bergwall valde att stanna vid Svartskogs idrottsplats, trots att han tidigare inte nämnde något om att det fanns en idrottsplats i närheten av fyndplatsen och

att Sture Bergwall inte vid något tillfälle under färden till fyndplatsen nämnde några hållpunkter som t.ex. en gren över vägen eller någon idrottsplats; sådana uppgifter lämnades alltid efter det att han iakttagit dem under vallningen, och

att det är Seppo Penttinen som lämnade anvisningar om färdvägen genom att tolka olika rörelser som Sture Bergwall sades göra; Sture Bergwall själv lämnade inga uttryckliga instruktioner efter pausen vid Hvervenbukta i närheten av Ingesta camping

De redigerade vallningsfilmen

155. I filmens inledning visas en kartbild och en speakerröst tillhörande Seppo Penttinen meddelade följande.

”Beslut hade tagits av biträdande överåklagare Christer van der Kwast att härifrån köra ut Thomas Quick till den plats där han under gårdagen avslutade vallningen kring Gry Storvik. Thomas Quick använde lång tid till att försöka lokalisera sig från denna plats. Området har varit föremål för omfattande nybyggnation beträffande fastigheter och vägnät. I en situation där Thomas Quick tappade orienteringen togs beslut att ny utgångspunkt skulle bli avfarten från E 18 vid Ingesta camping. På väg till denna plats gör Thomas Quick ett igenkännande vid ett vattendrag, vilket visas i nästa sekvens”

156. Den information som lämnas av speakerrösten är missvisande i flera hänseenden.

För det första omnämns inte att det var Sture Bergwalls eget förslag att åka ner till Kolbotn – ”den plats där han under gårdagen avslutade vallningen” – eftersom han ansåg sig kunna hitta till fyndplatsen från den platsen . Istället påstås det att det var åklagarens beslut.

För det andra är det i och för sig riktigt att Sture Bergwall tappade orienteringen när han sökte sig ut från Kolbotn, men påståendet om att beslut då togs om en ny utgångspunkt vid avfarten från E 18 vid Ingesta camping är direkt felaktig.

Vad som egentligen skedde var att Sture Bergwall valde en avtagsväg från Kolbotnveien och efter en färd utmed den vägen helt tappade orienteringen. Seppo Penttinen meddelade då att man skulle åka tillbaka till korsningen och fortsätta vallningen genom att köra vidare på Kolbotnveien. Vid korsningen med Gamle Mossveien valde sedan Sture Bergwall att svänga norrut mot Oslo. När man sedan närmade sig påfarten till E 18 meddelade Seppo Penttinen att åklagaren ansåg att det var dags att göra en paus vid Ingesta campings parkeringsplats (se ovan p. 142). Efter pausen vände man och körde utan närmare förklaring söderut på Gamle Mossveien mot Svartskog.

157. I den redigerade vallningsfilmen utelämnades således information om att Sture Bergwall inte kunde hitta till fyndplatsen från den plats han själv valde, att han valde en annan väg (Kolbotnveien) än den han dagen innan sagt att han färdades på (väg 152), att han vid två tillfällen anvisade helt fel färdväg, att det vid båda tillfällen var först efter ingripanden från förhörsledaren som vallningen kunde fortsätta mot fyndplatsen och att det vid det sista tillfället förekom överläggningar om färdvägen när ljud och bild var av stängda.

158. Därefter visar vallningsfilmen en kort sekvens där Sture Bergwall säger sig känna igen ett vattendrag. Efter den korta sekvensen med vattendraget fortsätter Seppo Penttinens speakerröst att säga följande.

”Efter en kortare paus var Thomas Quick beredd att visa vägen till Trine Jensens fyndplats. Den väg som han anvisar är enligt röd markering på kartan”.

159. Det framstår som oklart vilken relevans som tillmätts igenkännandet av vattendraget. Igenkännandet sker under färden utmed Kolbotnveien innan korsningen med Gamle Mossveien. Sture Bergwall kan således inte ha passerat vattendraget från det hållet och det oavsett om han färdades utmed väg 152, som han angivit dagen innan, eller från Ingesta camping och söderut på Gamle Mossveien, som skedde efter pausen.

160. Även uppgiften om att Sture Bergwall var ”beredd att visa vägen till Trine Jensen” efter en kortare paus är missvisande. Anledningen till att man gjorde ett uppehåll vid Ingesta camping var att Sture Bergwall valt fel väg i korsningen Kolbotnveien – Gamle Mossveien och nu var på väg ut på E 18 mot Oslo.

161. I Etterforskningsrapporten har politiförstebetjent Wiggo Lundamo antecknat att ”Etter at han fra Kolbotn sentrum hade tatt oss ned til Gersjø bru, krysset Kolbotnveien – Gamle Mossveien, valgte TQ å kjøre mot Oslo hvor det, på en parkeringsplass ved Hverven bukta, ble en paus (varighet 15 – 20 minutter)” .

162. Hela den sekvensen när Sture Bergwall kör norrut på Gamle Mossveien för att till sist göras uppmärksam på att han är på väg ut på E 18 och förhörsledarens besked om att åklagaren anser att det är nödvändigt att göra en paus vid Ingesta camping och det för en utomstående obegripliga förhållandet att bilen efter pausen svänger söderut på Gamle Mossveien har klippts bort i den redigerade vallningsfilmen.

163. Även i denna del utelämnades således information av betydelse för att avgöra Sture Bergwalls förmåga att återfinna fyndplatsen och vilka omständigheter, särskilt förhörsledarens ingripanden, som möjliggör det.

164. Slutligen kan omnämnas att de skisser Sture Bergwall ritat vid förhören den 22 mars 1999 och 17 maj 1999 visas upp i vallningsfilmen, men sägs där vara ”spegelvända”. Var denna uppgift kommer ifrån är oklart, men den är hursomhelst fullständigt obegriplig. Möjligen syftar den på att den inritade uthusbyggnaden som, om den låg på andra sidan skogen, skulle kunna svara mot en av de uthusbyggnader som återfanns vid idrottsplatsen. Problemet är bara att även huvudvägen från Oslo i så fall är spegelvänd och då måste Sture Bergwall ha anlänt till Bekkenstensveien från någon annan väg än Roald Amunsens vei.

Vallningen på fyndplatsen

165. Sedan fyndplatsen lokaliserats med hjälp av norsk polis får Sture Bergwall med hjälp av en docka och en figurant och övrig rekvisita som t.ex. en bag visa hur han gick till väga när han dödade Trine Jensen. Hela denna sekvens har redigerats bort på vallningsfilmen. Förklaringen till detta torde ligga i att Sture Bergwall lämnade bevisligen felaktiga uppgifter om hur remmen kom till användning vid dödandet och om klädernas skick och om hur kroppen lämnades på platsen.

166. Vid rekonstruktionen beskriver Sture Bergwall hur han vid två tillfällen angriper Trine Jensen med, som det får förstås, knytnävarna och sedan anför han följande .

”Med knuten hand…i den riktningen, här är jag enormt aggressiv och, och i full affekt, och jag tar alltså ett stadigt tag runt halsen”

Förhörsledaren beskriver att Sture Bergwall visar hur han sätter tummarna mot varandra, varefter Sture Bergwall fortsätter.

”På varandra…ehh och klämmer åt med våldsam kraft och med, med, med den här typen av rörelse också…nu känns det väldigt främmande att det känns så här ehh…men det är alltså en våldsam attack på detta viset”.

Förhörsledaren frågar vad effekten blir av angreppet och Sture Bergwall svarar:

”Effekten är ehh…hon tömmer blåsan o.s.v. ehh…och är alltså död vid det här laget. Efter den här attacken”.

Därefter lämnar Sture Bergwall ytterligare detaljer om att det sker en tömning av såväl urin som avföring och att Trine Jensen ger ifrån sig olika ljud under strypningen. Strypningen har skett på en annan plats än fyndplatsen och han beskriver även hur han bär kroppen dit. Särskilt kan pekas på att Sture Bergwall omnämner att han känner halsbandet när han stryper Trine Jensen till döds .

167. Beträffande användningen av remmen säger Sture Bergwall att ”har jag för mig att jag använder den här remmen som inte går att ta loss…och binder benen” . Uppgiften att han använt remmen för att binda benen förekommer på flera ställen, eftersom förhörsledaren återkommer till frågan om hur remmen användes.

168. Vidare beskriver Sture Bergwall bl.a. att det var mycket blod på tröjan och byxorna, att kläderna, och särskilt tröjan och bysthållaren, var trasiga och att kroppen lämnades fullt påklädd.

169. Även Trine Jensens klocka avhandlas enligt följande.

SP (Seppo Penttinen, m.a.): …Du säger också när det gäller föremål hos henne så säger du i förhör att, jag minns inte klocka, men visst finns klocka.

TQ (Thomas Quick, m.a.): Hmm

SP: Vad är det för klocka vi pratar om?

TQ: Jag vet inte. (viskar)

SP: Inget minne kring utseendet?

TQ: Näe

170. Det synes svårförståeligt att de delar av rekonstruktionen där Sture Bergwall visar hur han dödade Trine Jensen var bortklippta när bevistemat för den redigerade vallningsfilmen var att styrka bland annat ”det sätt på vilket han kunnat beskriva tillvägagångssättet vid gärningen”, se stämningsansökan, uab 18. Genom redigeringen har just denna beskrivning utelämnats. Även de delar där Sture Bergwall visar hur han använde remmen för att binda benen och där förhörsledaren informerar honom om att kroppen var delvis avklädd har klippts bort.

SNARAN
Inledning

171. Runt halsen på Trine Jensens kropp återfanns en snara. Snaran finns avbildad i fu dok. 3.3.8 fig. 27 – 29. Som nämnts tidigare rör det sig om en löpsnara som fixerats med en knut och där den ena änden virats ytterligare en gång runt halsen och sedan fixerats med några halvslag. Nedan kommer snaran att beskrivas mer i detalj.

172. I tingsrättens dom har beträffande snaran antecknats följande.

”Intill Trine Jensens huvud påträffades ett band av textilmaterial, härrörande från den väska som Trine medfört, som var knutet till en ögla med 7 cm diameter. Bandet och öglan har såvitt kunnat påvisas inte avbildats eller omnämnts i offentliga beskrivningar av fyndplatsen. Kai Jensen, som analyserat knuten, har beskrivit den som en löpsnara gjord av en överhandsknop, varefter den åtdragna snaran säkrats med två enkla halvslag, amatörmässigt lagda åt var sitt håll. Thomas Quick har vid en demonstration med ett betydligt smalare band, tydligen ett skosnöre, gjort en snara med knutar som i väsentliga delar överensstämde med knutarna på det påträffade bandet”

173. Enligt Sture Bergwalls uppfattning är nära nog varje detalj i ovanstående del av domen felaktigt redovisade i sak.

Den ursprungliga snaran

174. Som framhållits ovan bestod den återfunna snaran av två öglor, inte en som anges i tingsrättens dom. Det framgår tydligt av t.ex. fu dok. 3.3.8 fig. 28. Snaran blev undersökt av studieinspektor Ola Storruste som i ett utlåtande från den 2 juni 1982 angav att ”Ved å studere knutene gikk det frem at den minste (strammeste) løkken [öglan, m.a.] var lagt på først mens den andre hade til hensikt å låse den første” . Därefter beskriver Storruste att det rörde sig om en löpsnara som först fixerats med en halvknut och sedan har den lösa ändan lagts runt objektet en gång till och knutits med tre enkla halvknutar.

Sture Bergwalls snara

175. Första gången Sture Bergwall hördes om snaran var den 1 september 1999. I förhöret lämnar han följande uppgifter.

”Ehh…och här skär jag av med kniven, väskans rem där den fortfarande sitter fast på väskan, och remmen är alltså helt fri från väskan…ehh… och riktigt vad jag gör, det minns jag inte, om jag gör en hängsnara eller om jag ehh…snor remmen runt halsen”

176. Lite senare i förhöret säger Sture Bergwall att han tror sig minnas att han gör en löpsnara, ”men jag minns det ändå inte distinkt” . Förhörsledaren Seppo Penttinen frågar då Sture Bergall följande.

”Hm. Om du skulle göra en löpsnara, hur skulle du göra en sådan? Hur skulle du förfara för att få till en löpsnara. Kan du med ord berätta?”

Omedelbart därefter uppmanas Sture Bergwall att visa vad han menar på en rem, som beskrivs som ”ett blått snöre” .

177. Sture Bergwall uppgav således att han inte mindes om han gjort en löpsnara eller inte, men ombeds av förhörsledaren att visa hur han skulle ha knutit en löpsnara om han hade gjort det. Det är under denna hypotetiska förutsättning som Sture Bergwall knyter den löpsnara som senare kommer att ligga till grund för en jämförelse med den ursprungliga snaran. Det skall även nämnas att Sture Bergwall inte undanröjt sin osäkerhet vid något av de två efterföljande förhören.

178. Det skall även anmärkas att Seppo Penttinens beskrivning av löpsnaran är direkt felaktig när han säger att Sture Bergwall gjorde en löpsnara och ”så fäster han med ytterligare en knut så att själva löpsnaran blir fixerad” . I verkligheten fixerade aldrig Sture Bergwall löpsnaran med en knut, vilket kommer att framgå nedan.

Jämförelsen mellan knutarna

179. Kai Jensen från det Norska Sjöfartsmuseumet har jämfört den ursprungliga snaran med den snara som Sture Bergwall knöt vid förhöret den 1 september 1999. Resultatet redovisades i ett första utlåtande från den 20 januari 2000 . Som sin slutsats redovisade Kai Jensen följande.

”Som nevnt ovenfor så er overhåndsknop laget både på remmen og det blå tauet [det blå snöret, m.a.]. Det som er forskjellen er at remmen har to lökker, i modsettning til en lökke på det blå tauet. Bortset fra det, så er knutene som er lagt utenpå lökkene like”

180. Kai Jensen ombads göra en utvidgad undersökning av snarorna. Resultatet från den utvidgade undersökningen redovisades i ett utlåtande från den 28 februari 2000 . Till utlåtandet bifogades dels fotografier från en rekonstruktion av den snara Sture Bergwall knutit på det blå snöret, bilaga 5, s. 1, dels fotografier av en rekonstruktion av den snara som återfanns runt halsen på kroppen, bilaga 5, s. 2. I utlåtandet anförs följande.

”Den første knopen på det blå tauet er lagt eksakt lik som den første knopen på remmen. Det andre stikket på det blå tauet er lik det andre stikket på remmen, men det avviker fra hvordan de er lagt i forhold til remmen, ved at den er ikke lagt som en låsning (fiksering) på den halende parten [min fetstil]. Etter min vurdering ville det vœre vanskligt å legge dette stikket fordi tampen måtte legges under parten som ligger runt objektet. Den måtte i såfall lages för lökken legges over objektet, Som nevnt i min første rapport inneholder det blå tauet kun én lökke [min fetstil]. Derom den første knopen på det blå tauet skulle bli låst, måtte det lages minst et stikk til, eller at den halende parten blir ført rundt objektet en omgang til for så å bli låst, slik som er gjort på remmen A-3. Se for övrigt fotos”.

181. Redan av fotografierna i bilaga 5, s. 1-2 framgår att det finns väsentliga skillnader mellan snarorna. Som framgår av utlåtandena knöts Sture Bergwalls snara med två halvslag på varandra. Den lösa ändan på snaran löpte därför fortfarande fritt. På remmen har däremot den första löpsnaran fixerats genom att den lösa ändan knutits samman med den andra ändan med ett halvslag. Därefter viras remmen ytterligare en gång runt halsen och den lösa ändan fixeras genom två nya halvslag (en s.k. kärringknut).

182. Av Kai Jensens utlåtande framgår således att den snara som Sture Bergwall knutit inte överensstämmer med den ursprungliga snaran i tre hänseenden.

För det första har Sture Bergwall knutit den andra knopen på samma sätt som den första, vilket Kai Jensen uppfattar som problematisk för det fall den andra knopen utförs efter det att snaran dras åt. Någon liknande placering av den andra knopen återfinns inte på den ursprungliga remmen.

För det andra har Sture Bergwalls andra knop inte fixerat snaran, utan den lösa ändan löper fortfarande fritt. På den ursprungliga snara utgör den andra knopen just en fixering av löpsnaran på så sätt att den inte går att öppna.

För det tredje har den ursprungliga remmen ytterligare en ögla som dels fixerar den första öglan, dels fixeras själv genom ytterligare två halvslag. Sture Bergwalls snara saknar en sådan ögla och ytterligare knopar.

183. Även om båda löpsnarorna anses vara amatörmässigt utförda är det uppenbart att de skiljer sig väsentligt åt. Faktum är att den ursprungliga snaran utmärker sig just genom att den första öglan fixerats genom en knut och en ytterligare ögla som i sin tur fixerats med två knutar. Det förefaller som om gärningsmannen varit mycket målmedveten i sin avsikt att försäkra sig om att offret inte skulle kunna avlägsna snaran runt halsen. Och det är med avseende på just dessa särpräglade detaljer som Sture Bergwalls snara avviker från den ursprungliga.

184. Slutsatsen måste bli att det inte finns något stöd i utlåtandena för tingsrättens bedömningen att snarorna ” i väsentliga delar överensstämde” med varandra. Det förhåller sig tvärtom så att utlåtandena utvisar att de i väsentliga delar inte överensstämde med varandra.

185. Mot bakgrund av vad som antecknats i tingsrättens dom har undertecknad efter en telefonkontakt med Kai Jensen översänt domen i de nu aktuella delarna tillsammans med utlåtandena och efterfrågat besked om Kai Jensen anser att hans utsaga blivit korrekt återgiven i domen och hur uppgiften i domen skall uppfattas mot bakgrund av innehållet i utlåtandena. Kai Jensen har till trots för ett antal påminnelser och egna utfästelser om besked i frågorna inte låtit sig avhöras med några svar.

186. Således finns inte någon möjlighet att avgöra om de felaktiga uppgifter som legat till grund för bedömningen beror på att tingsrätten missuppfattat Kai Jensen eller att Kai Jensen lämnat andra uppgifter i sitt vittnesmål än de som framgår av utlåtandena.

MEDIA
187. Av stämningsansökan framgår att åklagaren åberopade sammanställningar av mediauppgifter, dok. 3.8-10, till belysning av vilken information som var allmänt känd. Av domen framgår inte vilka slutsatser tingsrätten drog av sammanställningarna och de förhör som synes ha hållits i denna del. I domen nämns endast att utredningen framförallt avser uppgifter i norska medier och att Bengt Eklund omvittnat att Sture Bergwall endast haft begränsad tillgång till norska medier.

188. I den sammanställning som avser de norska medierna , och då särskilt publiceringarna i Dagbladet, kan noteras att artikeln från den 24 april 1996 där Sture Bergwall sammankopplas med mordet på Trine Jensen (se ovan p. 49) inte finns med i förteckningen. Vidare kan anmärkas att den artikel i Se og Hør, som Kåre Hunstad skickade till Sture Bergwall i mars/april 1998 (se ovan p. 85 och p. 90) inte heller finns upptagen i sammanställningen. Det finns inte heller någon uppgift om att tingsrätten upplysts om dessa artiklar och det faktum att Sture Bergwall bevisligen haft tillgång till dem.

189. Det är något märkligt att det är företrädesvis de norska medierna som omnämns i domen. Sture Bergwall hade ju dagligen haft tillgång till svenska tidningar, framförallt Dala-Demokraten. Som framgår av sammanställningen över svenska tidningar, dok. 3.10, framgår att t.ex. Dala-Demokraten redan den 7 maj 1997 publicerade detaljerade uppgifter om mordet på Trine Jensen, bilaga 6. I den sistnämnda artikeln lämnas bl.a. utförliga uppgifter om fyndplatsen .

190. Redan av dessa artiklar framgår att Sture Bergwall tidigt fått reda på att mordet på Trine Jensen skedde år 1981, att hon då var 17 år gammal, att mordet var ouppklarat, att hon försvann från centrala Oslo och att hon återfanns i Svartskog i Oppegårds kommun. Av visst intresse är även att artiklarna innehåller felaktiga uppgifter om att kroppen var naken och svårt misshandlad, vilket väl svarar mot de uppgifter som Sture Bergwall lämnade i de inledande förhören.

191. Uppgifterna i artiklarna skall även ses mot bakgrund av att Sture Bergwall hade tillgång till en karta över området kring Oslofjorden där Svartskog ligger. I ett förhör från den 15 mars 1996, vilket återfinns i såväl utredningen om de s.k. Norgepojkarna som utredningen rörande mordet på Therese Johannesen, bilaga 7, diskuterades en karta över Oslofjorden, Oslo och Drammen som Sture Bergwall hade satt upp på anslagstavlan i sitt rum på Säters sjukhus (s. 21). Med ledning av de uppgifter som lämnades i media, och då särskilt i Dala-Demokratens artikel från den 7 maj 1997, förelåg förutsättningarna för Sture Bergwall att utan större svårigheter lokalisera fyndplatsen.

SAMMANFATTNING
192. Avsaknaden av teknisk bevisning utgör i sig inget hinder mot att lägga Sture Bergwalls erkännande till grund för en fällande dom. En förutsättning är då att erkännandet bedöms vara såväl trovärdigt som tillförlitligt. De förhållanden som tingsrätten pekat på rörande överensstämmelsen med utredningen och de objektiva fynden är omständigheter som utgör stöd för erkännandet. Även det förhållandet att erkännandet innehåller uppgifter som endast gärningsmannen känt till är givetvis ett påtagligt stöd för att det rör sig om ett riktigt erkännande.

193. Samtidigt förefaller det som om tingsrätten prövat Sture Bergwalls erkännande utifrån ett starkt begränsat utredningsmaterial. Istället för att ta del av vad Sture Bergwall faktiskt uppgav i polisförhören, har domstoeln förebringats en av åklagaren upprättad sammanställning över uppgifterna. Omständigheterna kring vallningen har redovisats genom en av förhörsledaren och/eller åklagaren redigerad film från vallningen där flera sekvenser ersatts med en speakerröst eller helt enkelt klippts bort. Bedömningen av den snara Sture Bergwall tillverkat och jämförelsen med den snara som återfanns på fyndplatsen förefaller grunda sig på vittnet Kai Jensens utsaga, utan att uppgifterna prövats mot de skriftliga utlåtandena och fotografierna som intagits i förundersökningen.

194. I stor utsträckning har tingsrätten givetvis varit beroende av parternas processföring när det kommer till redovisningen av förundersökningsmaterialet. Det anmärkningsvärda är att parterna i detta avseende inte konfronterade Sture Bergwall med de olika och sinsemellan motsägelsefulla uppgifter som han lämnade i polisförhören. Även uppgifter rörande t.ex. de blodiga och trasiga kläderna och hans uttryckliga osäkerhet kring hur remmen hanterades förefaller ha ”fallit bort” under förhöret. Rimligtvis måste åklagaren och försvararen insett att det var av betydelse för tingsrättens bedömning att få vetskap om dessa förhållanden.

195. Sture Bergwall menar att tingsrätten haft ett mycket bristfälligt och i vissa delar missvisande underlag att lägga till grund för sin bedömningen av erkännandets riktighet. Följaktligen måste tingsrättens dom anses grundad på en relativt svag bevisning.

196. Innehållet i polisförhören i de delar där uppgifterna strider mot de objektiva fynden och den ursprungliga vallningsfilmen utgör nya bevis av betydelse för bedömningen av det tidigare erkännandets tillförlitlighet. Även utlåtandena rörande snarorna jämte fotografierna utgör nya bevis av betydelse för bedömningen av erkännandets riktighet. Därtill kommer artiklarna i Dagbladet, Se og Hør och Dala-Demokraten som utgör nya bevis av betydelse för bedömningen av erkännandets uppkomstbetingelser.

197. Sammantaget visar de nya omständigheterna att det kan på goda grunder ifrågasättas om Sture Bergwall haft några egentliga minnesbilder av händelsen och att han inte spontant kunnat lämna några konkreta uppgifter som binder honom till gärningen. Omständigheterna utgör ett starkt stöd för att det rörde sig om ett falskt erkännande.

BILAGA B
Gry Storvik

Till utveckling av Sture Bergwalls ansökan om resning avseende mordet på Gry Storvik får vi härmed anföra följande

BAKGRUND
198. Kroppen efter Gry Storvik, f. 1961, återfanns kl. 16.30 den 25 juni 1985 på en parkeringsplats utmed väg 152, Skienveien, i Myrvoll, Oppegårds kommun, Norge. En av de sista säkra iakttagelserna av Gry Storvik skedde kl. 00.15 samma dag då hon iakttogs av polisens spanare vid Egertorget i Oslo. Vidare finns uppgifter om att Gry Storvik åt en sallad på café Big Bite, Rådhusgaten 30, vid 01.00-tiden. Enligt en väninna befann sig Gry Storvik i hörnet Tollbugtgaten/Övre Slottsgaten vid 01.30-tiden där det handlades med heroin. Strax efteråt skall Gry Storvik ha satt sig i en bil på passagerarsidan, varefter bilen körde från platsen. Därefter finns inga ytterligare iakttagelser av Gry Storvik i tiden före återfinnandet av kroppen.

199. Vid anträffandet låg kroppen på magen med höger sida av huvudet mot marken. Armarna var utsträckta längsmed kroppen och benen raka. Kroppen var helt avklädd, men det fanns inga kläder eller andra persedlar kvar på fyndplatsen. Vid den rättsmedicinska undersökningen angavs som den rimligaste dödsorsak kvävning till följd av press mot halsen eller näsa/mun och/eller inandning av maginnehåll . Vidare uttalades att huvudskadorna i sig varit livshotande och att de antagligen har medverkat till dödsfallet genom t.ex. att medvetandegraden varit nedsatt.

200. Gry Storvik var tidigare känd av polisen som bl.a. missbrukare av heroin och som prostituerad. I inledningen av utredningen hölls ett stort antal förhör med olika personer med anknytning till narkotika- och prostitutionsmiljön. Vid dessa förhör framkom det bl.a. att Gry Storvik, och även hennes dåvarande pojkvän, Tom Jordan, anklagades för att ha lurat någon på en stor summa pengar i samband med en narkotikaaffär. Tom Jordan blev i sin tur överfallen och nedskjuten den 19 december 1985, bilaga 8.

201. Utredningen rörande mordet på Gry Storvik avslutades i april 1986, utan att någon person delgivits misstanke om mordet.

202. Den 16 augusti 1999 påbörjades vallningen av Sture Bergwall i utredningen rörande mordet på Trine Jensen. Sedan man svängt av från E 18 in på väg 152 uppvisade han märkliga reaktioner och började antyda att han erinrade sig en annan händelse än mordet på Trine Jensen.

203. I nästa förhör den 1 september 1999 delgavs Sture Bergwall misstanke om mord på Gry Storvik, ”som sommaren 1985 anträffades mördad i Kolbotn, strax utanför Oslo”. Därefter hölls ytterligare sex förhör med Sture Bergwall, av vilka det sista hölls den 13 mars 2000.

204. Sture Bergwall åtalades för mordet på Gry Storvik vid Falu tingsrätt den 5 maj 2000. Rättegången hölls den 18-19, 22-24, 26 och 29-30 maj 2000. Falu tingsrätt meddelade dom den 22 juni 2000 och dömde Sture Bergwall för mordet på Gry Storvik. Påföljden bestämdes till överlämnande till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.

205. Tingsrättens dom vann laga kraft den 14 juli 2000.

HÄNDELSER I TIDEN FÖRE DELGIVNINGEN
206. Den 6 april 1998 genomförde den norske journalisten Kåre Hunstad en intervju med Sture Bergwall på Säters sjukhus. Som framgår av förhöret med Kåre Hunstad från den 14 oktober 1999 berättade Sture Bergwall vid intervjutillfälle om ett mord där kvinnan kräktes på honom . Kåre Hunstad frågade då Sture Bergwall om det kunde röra sig om mordet på Gry Storvik. I förhöret beskriver Kåre Hunstad det som att han ”forsnakke seg”, eftersom Sture Bergwall inte nämnt namnet innan.

207. Kåre Hunstad publicerade intervjun i tre olika artiklar under april-maj 1998, bilaga 9 . Den ena artikel, som publicerades i anslutning till rättegången rörande mordet på Therese Johannesen , innehåller rubriken ”Thomas Quick med ny avsløring: JEG DREPTE GRY STORVIK”. I artikeln omnämns även att Sture Bergwall lämnat uppgifter om en ”helt speciell detalj” som kan knyta honom till mordet. Med all sannolikhet avses här uppgiften om att Gry Storvik kräktes. Vidare innehåller artikeln uppgifter om att mordet skedde i juni 1985, att Gry Storvik var 23 år gammal, att hon iakttogs sista gången på Egertorget i Oslo centrum, att kroppen återfanns i ett vägdike i Oppegård utanför Oslo, att hon fått slag i huvudet, att hon återfanns avklädd och att kläderna aldrig återfunnits.

208. Den 17 september 1998 och den 2 oktober 1998 publicerar tidningen Dala-Demokraten två artiklar där det sägs att Sture Bergwall utreds för mordet på Gry Storvik, bilaga 10. I den senare artikeln sägs under rubriken ”Thomas Quick nu aktuell i sex mord i Norge” följande.

”Tredje fallet rör 23-årige Gry Storvik som försvann i centrala Oslo och blev hittad mördad på en parkeringsplats i Myrvoll 25 juni 1985. Fyndplatsen ligger inte långt från platsen där Trines kropp hittades”.

209. I januari 1999 upprättade Sture Bergwall i terapin en ”krönika” över de mord han sade sig ha begått, bilaga 11 Ett av morden beskrevs som ”Kvinna vid parkeringen – Norge”. Den 27 januari 1999 hålls ett förhör med Sture Bergwall rörande de olika händelserna på förteckningen, bilaga 12. Sture Bergwall lämnade då en redogörelse som inte hade några större likheter med mordet på Gry Storvik. Bland annat uppgav han att Gry Storvik var ”något yngre” än Trine Jensen, som var 17 år vid försvinnandet, och att kläderna och en väska lämnades vid kroppen.

210. Den 29 januari 1999 publicerar Dala-Demokraten en intervju med Sture Bergwall, bilaga 13, där det sägs att ”[han] erkänner sedan utan omsvep att det är vad som drabbade … Gry Storvik i Oslo i juni 1995”. I samma artikel intervjuades även åklagaren Christer van der Kwast och citerades enligt följande: ”- Sen har han lämnat spontana berättelser med olika namngivna personer, som de här kvinnorna i Norge. Där har norrmännen kollat av så långt det gått och väntar nu på fler uppgifter från Quick”. Den 4 maj 1999 publicerar Dala-Demokraten ytterligare en artikel där Sture Bergwall sammankopplades med mordet på Gry Storvik

211. I en promemoria från den 28 maj 1999, som upprättats av Seppo Penttinen och som återfinns under den del av förundersökningen som har rubriken ”FÖRHÖR – PM – TRINE JENSEN” framgår att Kåre Hunstad skickat åtminstone en artikel från Se og Hør till Sture Bergwall efter den nämnda intervjun .

212. Uppenbarligen sammankopplades Sture Bergwall med mordet på Gry Storvik redan i april/maj 1998 och det förekommer flera uppgifter i pressen om att han erkänt mordet för såväl Kåre Hunstad som Dala-Demokratens skribent Gubb-Jan Stigson. Det förefaller till och med som om åklagaren Christer van der Kwast blivit intervjuad om dessa erkännanden. Mot den bakgrunden är det överraskande att utredarna senare hävdar att Sture Bergwalls kopplingar till mordet på Gry Storvik var fullständigt okända vid vallningen den 16 augusti 1999. I tingsrättens dom har det återgetts som att ”Ingen av de andra i bilen kände till detta fall”, varvid åsyftas mordet på Gry Storvik .

213. I denna del kan tilläggas att Dala-Demokraten den 18 augusti 1999, d.v.s. två dagar efter vallningen publicerade en artikel där Sture Bergwall återigen kopplas ihop med mordet på Gry Storvik. I artikeln påpekades även att det numera byggts en Toyota-verkstad på den plats där kroppen hittades . Även kvällstidningen Expressen publicerade redan tre dagar efter vallningen, den 19 augusti 1999, en artikel där det uppgavs att Sture Bergwall medgett inblandning i mordet på norskan Gry Storvik, bilaga 14.

214. En annan märklig omständighet är att Sture Bergwall delgavs misstanke om mordet på Gry Storvik vid förhöret den 1 september 1999, särskilt mot bakgrund av att han under den föregående vallningen den 16 augusti 1999 inte sagt ett ord om att det rörde sig om något mord och ännu mindre att det rörde sig om mordet på Gry Storvik.

215. Givet att utredarna saknade kännedom om fallet med Gry Storvik före vallningen den 16 augusti 1999, och därmed även saknade kännedom om att Sture Bergwall offentligt erkänt mordet sedan april/maj 1998, är något överraskande att han nu plötsligt misstänkts för just det brottet.

TINGSRÄTTENS DOM

Inledning

216. Först skall noteras att det i domskälen redovisats att åklagaren uppgivit att Sture Bergwall hördes av norsk polis om Gry Storvik efter vallningen den 16 augusti 1999 . Några förhör som hållits av norsk polis finns emellertid inte intagna i förundersökningsprotokollet. Samtliga i förundersökningen redovisade förhör hölls av krinsp. Seppo Penttinen.

217. Av gärningsbeskrivningen, uab 18, framgår att Sture Bergwall åtalades för att han den 25 juni 1985 på en plats utanför Oslo inom Oppegårds kommun i Norge berövade Gry Storvik livet genom slag mot hennes huvud och strypning. Som bevisning åberopades utöver Sture Bergwalls egna utsaga en sammanställning över uppgifter som han lämnat under förundersökningen uab 82 samt en videoupptagning från vallningen och en senare rekonstruktion, uab 83. Vidare åberopades förhör med ett antal norska polismän rörande utredningen och utredningsresultaten i förhållande till Sture Bergwalls uppgifter. Sakkunnigförhör åberopades med forsteamanuensis Kari Ormstad rörande överensstämmelsen mellan de rättsmedicinska fynden och Sture Bergwalls uppgifter. Därutöver åberopades även skriftlig bevisning.

218. Tingsrätten inleder sin bedömning med att konstatera att det inte finns någon teknisk bevisning som binder Sture Bergwall till brottet. Samtidigt framhålls att det finns ingenting i de objektiva fynd som redovisats i utredningen som strider mot innehållet i hans berättelse.

219. Därefter framhåller tingsrätten att stöd för att erkännandena är riktiga kan sökas i den omständighet att Sture Bergwall lämnat uppgifter om sakförhållanden som inte kan ha kommit till hans kännedom på annat sätt än genom egna iakttagelser på plats. I denna del hänvisar tingsrätten till uppgifter från vårdpersonal, polismän och en omfattande utredning rörande vad som publicerats i framförallt norska tidningar.

220. Som särskilt anmärkningsvärda uppgifter redovisar tingsrätten, med hänvisning till polismannen Pål Bjellands vittnesmål, att Sture Bergwall under förundersökningen kunnat berätta om

- placeringen av liket med huvudet nära den mörka bilen och intill ett vitt föremål som kan ha varit en sten,
- en lyktstolpe i närheten av och till vänster om liket, sedd från den plats där han ställt sin bil,
- ett bergsparti i den motsatta kanten av parkeringsplatsen och
- en kraftledningsstolpe vid utfarten från parkeringsplatsen

221. Tingsrätten antecknar även att det med hänvisning till Kari Ormstads uppgifter framkommit

- att skrapmärkena på Gry Storviks rygg är förenliga med Sture Bergwalls uppgifter om att han bakbundit henne och lagt henne på rygg,
- att en krosskada i skallen och en blödning i pannloben är förenliga med Sture Bergwalls uppgifter om hur han misshandlade Gry Storvik,
- att de blåmärken Sture Bergwall uppgav sig ha sett har varit likfläckar och
- att Sture Bergwalls uppgifter om att Gry Storvik kräktes bekräftas av obduktionsresultatet

222. Slutligen hänvisas till ett test som professor Sven-Åke Christiansson utfört och till Sture Bergwalls psykiatriska och psykologiska bild, som visar att han inte är främmande för att begå den aktuella typen av brott. Här hänvisas till Birgitta Ståhles vittnesmål – Birgitta Ståhle åberopades av försvaret – och tidigare domar och rättspsykiatriska utredningar. Dessa förhållanden kommer att behandlas i separata bilagor.

Rättsliga synpunkter på erkännandet

223. Ett erkännande är att betrakta som ett bevisfaktum i målet och skall prövas mot övrig utredning (35 kap, 3 §, 2 st. rättegångsbalken) . Vid grövre brott, som t.ex. mord, krävs att erkännandet vinner stöd av andra omständigheter för att kunna läggas till grund för en fällande dom . Det som skall prövas är erkännandet av konkreta sakförhållanden . Ytterst avses de faktiska omständigheter som anses konstituera den brottsliga gärningen.

224. Något krav på att erkännandet skall avges inför rätta uppställs inte i rättegångsbalken. Även ett erkännande under förundersökningen kan komma att prövas i en efterföljande rättegång. De processrättsliga förutsättningarna för att kunna förebringa ett erkännande som lämnats i ett förhör under förundersökningen styrs av muntlighets- och koncentrationsprinciperna sådana de kommit till uttryck i 35 kap, 14 § rättegångsbalken. Där stadgas som huvudregel ett förbud mot att förebringa skriftliga attester, utom i de undantagsfall som redovisas i bestämmelsen.

225. I de fall där den hörde är personligen närvarande vid huvudförhandlingen kan tidigare förhörsuppgifter förebringas endast under de förutsättningar som anges i 36 kap, 16 §, 2 st. rättegångsbalken, till vilken bestämmelse 37 kap, 3 §, 1 st. rättegångsbalken hänvisar. Av 36 kap, 16 §, 2 st. rättegångsbalken framgår att förhörsuppgifter från förundersökningen endast kan åberopas om den hörde avviker från vad han tidigare anfört eller om han förklarat att han inte vill eller inte kan yttra sig.

Bestämmelsen om när tidigare förhörsuppgifter får förebringas i rättegången får inte kringgås genom att uppgifter inhämtas från tredje man, t.ex. förhörsledaren . Förhörsledaren kan således höras om innehållet i förhören endast i de fall där rekvisiten enligt 36 kap, 16 §, 2 st. rättegångsbalken i övrig är uppfyllda .

226. I de fall erkännandet eller delar av erkännandet förebringas genom, direkta eller indirekta, hänvisningar till skriftliga förhörsutsagor i förundersökningen gäller samma principer om iakttagande av försiktighet vid bedömningen som i andra fall där skriftliga förhörsuppgifter åberopas till stöd för åtalet. Allmänt gäller att en utsaga nedtecknad i ett förhörsprotokoll inte kan tillmätas samma bevisvärde som en vid domstol avgiven muntlig utsaga, utan att omständigheterna kring den skriftliga utsagans tillkomst och utformning granskas noga .

Synpunkter på tingsrättens dom

227. Som tingsrätten framhållit saknades det teknisk bevisning som band Sture Bergwall till den brottsliga gärningen. I tillägg till det kan även framhållas att det saknades bevisning som knöt Sture Bergwall till offret och till brottsplatsen. Inga vittnen eller annan form av teknisk bevisning bekräftade att Sture Bergwall befunnit sig i Oslo eller Myrvoll den aktuella natten eller att han träffat Gry Storvik. Sture Bergwall lämnade inte heller några uppgifter rörande omständigheter som var okända för utredarna och som kunde bekräftas i efterhand.

228. Följaktligen utgjorde erkännandet den enda bevisning som band Sture Bergwall till gärningen och de förhållanden som tingsrätten anfört till stöd för erkännandets riktighet är att betrakta som hjälpfakta vid prövningen av erkännandets tillförlitlighet (se ovan bilaga C, p. 65). Vidare kan hänvisas till bilaga C, p. 61-77 vad gäller frågorna om erkännandets uppkomstbetingelser och förhållandet till uppgifterna under förundersökningen, däribland det s.k. konstanskriteriet. Motsvarande synpunkter gör sig gällanden även i fråga om tingsrättens bedömning av erkännandet i föreliggande fall.

229. I de delar där tingsrätten redovisar konkreta omständigheter som stöd för erkännandets riktighet synes det till stor del röra sig om uppgifter som Sture Bergwall lämnade under förundersökningen. Det gäller särskilt de uppgifter som lämnades av vittnet Pål Bjelland rörande jämförelsen mellan Sture Bergwalls beskrivning av fyndplatsen och de faktiska förhållandena. Även här uppkommer frågor kring det processuellt korrekta i att låta Pål Bjelland vittna om de nedtecknade uppgifterna, utan att först höra Sture Bergwall om dem, och även frågan om förfarandet står i överensstämmelse med principen om det bästa bevismaterialet. Den senare frågan blir än mer påtaglig om man betänker att Pål Bjelland själv inte deltagit i de aktuella förhören med Sture Bergwall.

230. Som kommer att framgå nedan har Sture Bergwall inte lämnat sådan uppgifter under förundersökningen som På Bjelland tillskrev honom och Pål Bjellands utsaga såsom den redovisats i domen ger en mycket missvisande bild av överensstämmelsen mellan Sture Bergwalls uppgifter och de faktiska förhållandena

231. En annan anmärkningsvärd omständighet är att tingsrätten inte synes ha prövat Sture Bergwalls uppgifter mot innehållet i de rättsmedicinska utlåtandena. Vad avser de rättsmedicinska fynden hänvisas endast till den sakkunniga Kari Ormstads uppgifter, men det förefaller som om ett flertal betydelsefulla förhållanden utelämnats. Om detta beror på att Kari Ormstad inte särskilt tillfrågats om dessa förhållanden eller att utlåtandena inte föredrogs i sin helhet framgår inte av domen.

232. Som exempel på frågor som inte förefaller ha tagits upp till prövning kan nämnas att det i det rättsmedicinska utlåtandet framförs invändningar mot Sture Bergwalls beskrivning av hur han dödade Gry Storvik och att det av den rättsmedicinska utredningen framgår att Gry Storviks kropp var delvis nedsmetad med blod från någon okänd person. Dessa förhållanden kommer att behandlas utförligare nedan.

233. Även i Gry Storviks fall hänvisar tingsrätten till vallningen den 16 augusti och tingsrätten anmärker att Sture Bergwall reagerade med stark upprördhet när bilen kom nära nedfarten till parkeringsplatsen . Bedömningen grundar sig på vad som framgick av en redigerad film från vallningen där stora delar av händelseförloppet helt enkelt klippts bort och en speakerröst tillhörande Seppo Penttinen lämnade information om hur händelserna skulle tolkas.

234. Förhållandena kring vallningen kommer att beröras mer utförligt nedan, men det kan redan nu påpekas att det framgår av den ursprungliga vallningsfilmen bl.a. att Sture Bergwall gav en förklaring till den reaktionen som tingsrätten åsyftar och att förklaringen inte hade något att göra med Gry Storvik. Den sekvens var bortklippt i den redigerade filmen som förebringades vid huvudförhandlingen.

235. I det följande kommer en närmare genomgång att ske av de omständigheter som tingsrätten lagt till grund för sin bedömning. Först behandlas förhållandena kring vallningen. Enligt Sture Bergwalls uppfattning framgår det klart och tydligt av filmupptagningarna från vallningen att Sture Bergwall inte ägnade parkeringsplatsen i Myrvoll någon som helst uppmärksamhet. Därefter redovisas omständigheterna kring de uppgifter som Pål Bjelland omvittnade. Av genomgången framgår att Sture Bergwall fått del av de aktuella uppgifterna genom att han förevisades fotografier under förhören. Sedan tas de rättsmedicinska utredningarna upp till behandling. Av dessa framgår att Sture Bergwalls uppgifter i väldigt liten utsträckning överensstämde med de rättsmedicinska fynden. Slutligen redovisas en del omständigheter av betydelse för bedömningen av vilka uppgifter som Sture Bergwall kan ha fått del av via media.

VALLNING
Inledning

236. Den videoupptagning från vallningen den 16 augusti 1999, uab 83, som förebringades i tingsrätten är en redigerad variant av den ursprungliga vallningsfilmen. En hel del sekvenser har klippts bort från den ursprungliga vallningsfilmen och en speakerröst tillhörande Seppo Penttinen har lagts in. Noterbart är att speakerrösten lagts in bl.a. i de centrala avsnitten, d.v.s. vid nedfarten till parkeringsplatsen och när bilen i ett senare skede stannade intill parkeringsplatsen.

237. I tingsrättens domskäl har antecknats att det av videoupptagningen framgår att Sture Bergwall reagerade med stark upprördhet när bilen kom nära nedfarten till parkeringsplatsen . Den parkeringsplats som åsyftas är den där kroppen efter Gry Storvik återfanns den 25 juni 1985.

Den redigerade vallningsfilmen, uab 83

238. Den redigerade vallningsfilmen börjar strax efter det att bilen svängt av från E 18 och in på väg 152. Där reagerar Sture Bergwall med stark upprördhet och beskriver hur han vid ett tillfälle kommit körande söderut och vid ett tillfälle kört norrut på väg 152. Det förra tillfället hade samband med bortförandet av Trine Jensen.

239. Därefter förekommer det en del hopp i den redigerade vallningsfilmen fram till dess att man når fram till Myrvoll. Vid infarten till Myrvoll ligger en rondell uppe vid en bro där det är skyltat ”MYRVOLL”. Vid rondellen visar Sture Bergwall den reaktion som tingsrätten omnämnt i sina domskäl. I momentet innan Sture Bergwall uppvisar reaktionen har det på videoupptagningen lagts in en speakerröst där förhörsledaren Seppo Penttinen förklarar: ”Närmar vi oss nu Myrvoll i Oppegård där Gry Storvik anträffades död på en parkeringsplats 1985”.

240. Därefter åkte man rakt genom rondellen och ner mot den aktuella parkeringsplatsen som ligger ett hundratal meter från rondellen på vänster sida i färdriktningen. Framme vid parkeringsplatsen vill Sture Bergwall vända tillbaka till rondellen och sedan ta till vänster i rondellen över bron. När man åter närmar sig rondellen uppvisar Sture Bergwall samma sorts reaktion som strax innan och som beskrivits i tingsrättens domskäl.

241. Efter ett tag återvänder man till Myrvoll och det fordon som Sture Bergwall färdas i stannar av oförklarlig anledning på väg 152 i en korsning mitt framför parkeringsplatsen. Där står man still en stund och Sture Bergwall uppmanas att visa på färdvägen. Sedan Sture Bergwall valt att ta vänster i korsningen färdas man en bit på Haukeliveien innan man vänder och kör tillbaka till väg 152. Återigen stannar bilen alldeles intill parkeringsplatsen, närmare bestämt vid den södra ändan av parkeringsplatsen. Här bryts videoupptagningen och en speakerröst tillhörande Seppo Penttinen meddelar följande: ”Denna vy över parkeringsplatsen är det som Thomas Quick fäster vår uppmärksamhet på. Det är samma parkeringsplats där Gry Storvik anträffas”. Därefter avslutas filmen.

Den ursprungliga vallningen

242. I ett avsnitt, som klippts bort i den redigerade filmen, lämnar Sture Bergwall en förklaring till sin reaktion vid rondellen .

Q [Sture Bergwall, m.a.]: Och vi befann oss inte långt från Trineplatsen där vi vände och åkte över bron och … OHÖRBART … parkeringen då och.

243. Sture Bergwall har således själv beskrivit orsaken till sin reaktion som att han var nära ”Trineplatsen” vid den bro som ligger vid nedfarten till parkeringsplatsen. I den redigerade filmen föregås Sture Bergwalls reaktion av Seppo Penttinens speakerröst som säger inte att de närmar sig ”Trineplatsen”, utan att de närmar sig parkeringsplatsen där Gry Storvik återfanns. Den redigerade filmen ger därför ett omedelbart, men felaktigt, intryck av att Sture Bergwalls reaktion skall sättas i samband med parkeringsplatsen .

244. Enligt Sture Bergwalls uppfattning är även den information som Seppo Penttinens speakerröst senare lämnar om att Sture Bergwall velat fästa deras uppmärksamhet på parkeringsplatsen direkt vilseledande. Sture Bergwall har vid det aktuella tillfället passerat parkeringsplatsen vid tre olika tillfällen utan att uppvisa någon som helst reaktion eller säga något som kan sammankopplas med den.

245. Den redigerade vallningsfilmen avbryts direkt efter det att Seppo Penttinen lämnat den omtalade informationen. Bilen befinner sig då stillastående i korsningen Haukeliveien – väg 152 vid den södra ändan av parkeringsplatsen. Av den ursprungliga vallningsfilmen framgår att följande sägs direkt efter avbrottet .

Q: Det är någonting här.
P [Seppo Penttinen, m.a].: Är det någonting här?
Q: Ja.
P: Var någonstans? Du visar runt hela området, det?
Q: Nej, inte hela området.
P: Vad är det för någonting då?
Q: Från boden … [Här pekar Sture Bergwall åt höger i färdriktningen, medan parkeringsplatsen ligger till vänster, m.a.]
P: Va?
Q: … bakom här dit och hit

246. Sture Bergwall har således inte med ett ord eller en enda gest pekat ut parkeringsplatsen och ännu mindre uppgivit att den har något samband med ett eventuellt mord. Det område han anvisar, och därmed får anses vara det som han vill fästa uppmärksamheten på, ligger på andra sidan vägen sett från parkeringsplatsen.

247. Av den ursprungliga vallningsfilmen framgår även att Sture Bergwall uppmärksammade en vägskylt strax innan avfarten från E 18 till väg 152. I vallningsprotokollet har följande antecknats .

F [Seppo Penttinen, m.a.]: Du tänker på någonting Thomas, berätta? Hur känns det?
Q: Jo, det är okej.
P: Det är det?
Q: Mm. Ja, det var ett ortsnamn som jag inte placerar där när jag såg ortsnamnet.
P: Var det alldeles nyss?
Q: Ja.
P: Vad var det för ortsnamn då?
Q: Jag kommer inte ihåg?
P: Var det i samband med något vägkors där vi passerade?
Q: Mm

Q: Nej, men det var ett ortsnamn vi passerade och, och jag placerar inte orten där och jag tycker inte att jag kan tänka så fel, men det kan jag väl i och för sig göra, men det stämmer inte för mig, men vi, vi vi avvaktar

248. Senare under vallningen tappar Sture Bergwall orienteringen, varvid följande meningsutbyte tar vid .

Q: Jag är ju orienterad utifrån det där centrumhuset och i förhållande till, till det där ortsnamnet som jag såg tidigare, men som visade sig vara här ändå, om det nu heter så.
P: Fortsätt och berätta …
Q: Och vi befann oss inte långt från Trineplatsen där vi vände och åkte över bron och … OHÖRBART … parkeringen då och.
P: Du pratar om någon parkering?
Q: Mm
P: Var har du den någonstans … OHÖRBART … Såg du någon parkering nu som?
Q: Inte här, men nu vet jag inte var vi är?
P: Vad sade du för någonting nu? Inte här, men?
Q: Nu när vi kom till det här samhället, förra samhället.
P: Såg du någon parkering där? Var kommer den in i sammanhanget?
Q: När vi var på väg mot Oslo så stod det Myrvolen 3 km och det stämde inte för mig, men sedan stämde det, alltså när vi åkte av E 6:an heter den, va, eller E 18, E 18, E 6:an.
P: E 18, när vi åkte av i första läget?
Q: Ja.
P: Där du stannade och hade svårt att andas o s v, är det där du menar?
Q: Mm.

249. Undertecknad har kört sträckan E 18 – väg 152 genom Myrvoll och Kolbotn – Oslo och har själv sett den aktuella skylten. Den är uppställd på E 18, en bra bit innan avfarten till väg 152, och det står ”MYRVOLL 3” på den. Det märkliga är att den pekar mot en avfart söderut, medan Myrvoll där Gry Storvik återfanns ligger norrut utmed väg 152.

250. Uppenbarligen var Sture Bergwall bekant med ortsnamnet Myrvoll och visste även var orten var belägen. Annars hade han inte reagerat på skylten på det sätt han gjorde. Givet att han visste att Myrvoll ligger utmed väg 152 är det inte svårt att förstå att han blev förvirrad av skylten .

251. Från avfarten till väg 152 är det sedan inga svårigheter att hitta fram till orten Myrvoll. Hela väg 152 är väl skyltad. Det räcker med att följa skyltarna som anger ”väg 152” så kommer man utan problem fram till den plats där det finns en skylt med ortsnamnet Myrvoll.

252. Som framgått av ovan p. 208 har bland annat Dala-Demokraten redan i oktober 1998 publicerat en artikel där Sture Bergwall pekas ut som skyldig till mordet på Gry Storvik och i den artikeln sägs även att hon återfanns i Myrvoll den 25 juni 1985. Sture Bergwall har haft tillgång till Dala-Demokraten på en daglig basis och som framgått i bilaga C p. 191 har han även haft tillgång till en karta över området.

PÅL BJELLANDS VITTNESMÅL

253. Enligt tingsrättens domskäl har Pål Bjelland i sitt vittnesmål redovisat ett antal sakförhållanden som överensstämde med de uppgifter som Sture Bergwall lämnade under förundersökningen, vilka inte framgått av media . I domen antecknade tingsrätten att dessa uppgifter är ”särskilt anmärkningsvärda”. Vad tingsrätten inte blivit upplyst om är att samtliga uppgifter härrör från Sture Bergwalls iakttagelser när fotografier av fyndplatsen förevisades honom under förhören enligt följande.

254. ”placering av liket med huvudet nära den mörka bilen och intill ett vitt föremål som kan ha varit en sten”

Fram till och med rekonstruktionsförhöret den 8 november 1999 uppgav Sture Bergwall att kroppen antingen placerades vid ett lastbilssläp/en lastbil som stod uppställd i närheten av en vit bil eller tvärtom . Vid förhöret den 20 oktober 1999 ritade han en skiss över fordonen och då placerades kroppen vid den vita bilen . Vid det förhöret beskriver han det ”vita” som ett element eller en sten eller hjulhuset på bilen . I tidigare förhör uppgav Sture Bergwall att det endast fanns ett lastbilssläp/en lastbil på parkeringen och han uppgav även att ”jag vet inte vad det vita är” . Det vita beskrevs emellertid som ”något symboliskt fredat område” och kroppens huvud ligger mot det vita .

Vid förhören den 12 och 13 mars 2000 förevisas Sture Bergwall fotografier tagna på fyndplatsen vid tidpunkten för återfinnandet av Gry Storvik. Av fotografierna framgår tydligt att kroppen återfunnits bredvid en parkerad mörk personbil av sedanmodell. I det sista förhöret den 13 mars 2000 kommenterar Sture Bergwall fotografierna genom att säga att han upplevde en ”stark överensstämmelse med min egen minnesbild och speciellt av den här … OHÖRBART … på olika sätt försökt beskriva mellan bilen och som jag har betecknat som ett lastbilssläp då. Ja, det var ju ett starkt igenkännande” . I det förhöret beskrivs även det vita föremålet som en sten eller en ”pålad trästolpe som är vitmålad”

255. ”en lyktstolpe i närheten av och till vänster om liket, sedd från den plats där han ställt sin bil”

”ett bergsparti i den motsatta kanten av parkeringsplatsen”

”en kraftledningsstolpe vid utfarten från parkeringsplatsen”

Vid förhöret den 6 oktober 1999 (I) förvisades Sture Bergwall 10 st. fotografier över fyndplatsen . Av dessa fotografier framgick tydligt förekomsten av kraftledningsstolpen, bergspartiet och lyktstolpen. Av fotografierna framgår att kraftledningsstolpen är placerad uppe på bergsmassivet och att det finns flera lyktstolpar kring parkering.

Sture Bergwalls spontana kommentar till fotografierna var ”Jag känner inte igen den här t.ex. den här kraftledningsstolpen” och ”… och bergs…massivet eller vad vi ska kalla det …och här skulle jag vilja ha en annan byggnad” . Beträffande belysningsstolpen förklarar Sture Bergwall att den är placerad vid infarten till parkeringsplatsen .

Här skall framhållas att parkeringsplatsen byggts om i tiden efter 1985 och att den infart som framgår av fotografierna är en annan än den som fanns vid tidpunkten för fyndet av Gry Storvik. I vilket fall som helst så står den aktuella belysningstolpen uppställd i motsatt ända av parkeringsplatsen sett från den plats där kroppen låg. Kroppen låg i det nordöstra hörnet av parkeringsplatsen och infarten ligger i det sydvästra hörnet.

256. Här kan påpekas att Sture Bergwall i förhören beskrivit beläggningen på parkeringsplatsen som ”betongartad” och jämfört med vägbeläggningen på ett avsnitt på vägen mellan Gävle och Sandviken . Vid tidpunkten för mordet på Gry Storvik var parkeringsplatsen belagd med grus, vilket framgår av fotografierna från platsen . Sammantaget med de övriga uppgifterna är det mycket tveksamt om Sture Bergwall under förundersökningen överhuvudtaget lämnat någon uppgift rörande fyndplatsen som stämt med de faktiska förhållandena.

257. Sture Bergwall lämnade inte några uppgifter om att kroppen återfanns invid en mörk bil eller att det fanns en kraftledningsstolpe uppe på ett bergsmassiv vid infarten till parkeringen innan ha förevisats fotografierna. Tvärtom, har han beskrivit fordonet som en lastbil/ett lastbilssläp alt. en vit bil. Kraftledningsstolpen sade han sig dessutom inte minnas när han fick se fotografierna. Beträffande belysningsstolpen är det uppenbarligen inte samma lyktstolpe som avses och det vita föremålet visste han inte vad det var, men beskrev det som en sten eller ett element eller ett hjulhus eller en vitmålad träpåle.

258. Samtidigt kan konstateras att det inte finns något som utvisar att tingsrätten gjorts bekant med att de nämnda fotografierna förevisades Sture Bergwall och ännu mindre hur han kommenterade dem eller i vilka avseenden de fick honom att ändra tidigare uppgifter.

DEN RÄTTSMEDICINSKA UTREDNINGEN
Inledning

259. Av stämningsansökan framgår att åklagaren åberopade sakkunnigförhör med forsteamanuensis Kari Ormstad och en rättsmedicinsk undersökning från den 26 juni 1985 och ett rättsmedicinskt utlåtande från den 3 mars 2000 . Som bevistema angavs att det förelåg en överensstämmelse mellan Sture Bergwalls uppgifter och vad som framkommit vid de rättsmedicinska utredningarna.

260. Av tingsrättens protokoll från huvudförhandlingen framgår att innehållet i den skriftliga bevisningen förebringades i samband med sakkunnigförhöret, uab 75 s. 9.

Bakgrunden till det rättsmedicinska utlåtandet

261. Utlåtandet är upprättat av Kari Ormstad och rättsläkaren Anders Eriksson den 3 mars 2000. Anders Eriksson har förekommit i ett flertal utredningar av mord som Sture Bergwall erkände, däribland mordet på Yenon Levi. I det fallet visade det sig i resningsärendet att Anders Eriksson hade upprättat flera rättsmedicinska utlåtanden som visade på olika resultat vid en jämförelse mellan Sture Bergwalls uppgifter och de rättsmedicinska fynden. Endast ett av utlåtandena förebringades i samband med förhöret med Anders Eriksson i det målet. Det undanhållna materialet utgjorde ett av skälen för att resning beviljades i det ärendet, se Svea hovrätts beslut 2009-12-17 i mål nr Ö 3147-09, bilaga 15 .

262. Som framgår av p. B i utlåtandet har det förevarit samrådsmöten i Gry Storvik-fallet den 4 oktober 1999, den 15 oktober 1999 och den 30 oktober 1999. Som underlag för utlåtandet hänvisas till skriftliga referat från dessa möten. Referaten ingår inte i förundersökningsprotokollet, men de har återfunnits i akten hos Rättsmedicinalverket i Umeå, bilaga 16-18.

263. Uppgifterna om samrådsmöten bekräftas även av att förhörsledaren Seppo Penttinen informerade Sture Bergwall vid ett förhör den 6 oktober 1999 (II) och vid ett telefonsamtal den 12 oktober 1999 om att hans uppgifter skulle utvärderas av en norsk rättsmedicinare. Förhöret den 6 oktober 1999 (II) inleds med att Seppo Penttinen förklarar för Sture Bergwall att ”det har även efter det förra förhöret lämnats en information till Thomas Quick, på uppdrag ifrån förundersökningsledaren Christer van der Kwast, om att den berättelse Thomas Quick lämnat hitilldags inte är fullständig, och att det erfordras ytterligare uppgifter”. Sture Bergwall försöker då förklarar sig och hänvisar till ett telefonsamtal med Seppo Penttinen tidigare samma dag: ”du nämnde också att, att det fanns någon norsk obducent eller rättsmedicinare, som tittar på det här fallet, ehh … och den här lappen du skrev om skadebild o.s.v.”. Därefter följer ett förhör som pågår mellan kl 18.25 – 19.45 där Sture Bergwall lämnar detaljerade och helt nya uppgifter om våldsutövning och skador som åsamkats Gry Storvik.

264. Några resultat av de utvärderingar som skedde i tiden före den 6 oktober 1999 eller i tiden därefter har inte redovisats i förundersökningen. Av p. B i utlåtandet framgår att det enda underlag som funnits såvitt avser Sture Bergwalls egna uppgifter är rekonstruktionsförhöret från den 8 november 1999. Vad Sture Bergwall uppgivit i de föregående fem förhören synes inte ha varit av intresse vid en jämförelse mellan de rättsmedicinska resultaten och vad han uppgivit under förundersökningen.

265. Med utgångspunkt i att det förkommit en rättsmedicinsk utvärdering av Sture Bergwalls uppgifter sedan i vart fall början av oktober 1999 och att det under oktober månad hållits åtminstone tre protokollförda möten rörande Gry Storvik-fallet, kan det vara av visst intresse att kort redogöra för Sture Bergwalls olika versioner av händelseförloppet under denna tid.

Sture Bergwalls uppgifter om våldsutövning och skadebild

266. I förhöret den 22 september 1999 uppgav Sture Bergwall att han ströp Gry Storvik på den plats där hon återfanns, att den övriga våldsutövningen inte lämnade några synliga spår och att kroppen lämnades i framstupa sidoläge i en onaturlig ställning med onaturliga brytningar i armled, ben och knäled och med bakåtkastat huvud med öppen mun. Sture Bergwall uppgav i förhöret att han ser kroppen tydligt framför sig.

267. I förhöret den 6 oktober 1999 (I) uppgav Sture Bergwall att han dunkade Gry Storviks huvud mot instrumentbrädan/dörrstolpen och att han utdelade ett välriktat knivhugg mot hennes högra sida med allvarliga skador som följd. Han uppgav att han ströp henne och att kroppen lämnades i en onaturlig ställning med huvudet tillbakakastat.

268. I förhöret den 6 oktober 1999 (II) ändrade Sture Bergwall sina uppgifter i så måtto att dunkningen av huvudet mot instrumentbrädan/dörrstolpen egentligen avsåg en skallning som skedde när Gry Storvik skulle stiga in i bilen. Vidare uppgav Sture Bergwall att han riktade kraftfulla knytnävsslag mot hennes bröst med den följden att hon hostar blod och det uppstod en kraftig skada. Han utdelade även slag mot ansiktet med kraftiga skador och blodvite som följd. Han utövade strypvåld vid två tillfällen (plats 1 där han stannade först och plats 2 som är den parkeringsplats där kroppen återfanns). Han visste inte om hon dog vid det första eller andra tillfället.

269. I förhöret den 20 oktober 1999 berättade Sture Bergwall att han skallade Gry Storvik när hons steg in i bilen med den följden att hon kräktes i bilen. På plats 1 utdelade han armbågsstötar mot hennes ansikte med ansiktsskador som följd och förde in en löspenis i munnen varvid blodvite uppstår i munnen och stack med en kniv mot magen, vilket medförde ett visst blodflöde och utövade strypvåld med den följden att Gry Storvik kräks en gång till. Därefter utdelade han ett slag med ett tillhygge högt uppe till höger på Grys huvud mot bakhuvudet till. Tillhygget beskrevs som en vedklabb eller ett ”mellanting” mellan en bilradio och en kupévärmare . Skadan av slagen beskrevs som en mäktig krosskada där skallbenet gav vika och Gry Storvik avled till följd av slaget. Efter dödens inträde förde han in sin knytnäve i hennes slida, men han uteslöt att han skulle ha ”agerat sexuellt” med sin penis. Han rispade även med kniven mot hennes bröst. Kroppen lämnas på rygg i en konstig ställning.

270. I rekonstruktionsförhöret den 8 november 1999 ändrade Sture Bergwall återigen sina uppgifter. I tidigare förhör har han uppgett att det var han som klädde av Gry Storvik i bilen och att hon då åsamkades rivningskador på axeln . Nu uppgav han att Gry Storvik klädde av sig själv utanför bilen. Vidare hade han inte längre med sig någon kniv, utan en yxa, som han drog över hennes bröst utan att åsamka några skador. Nu dödades Gry Storvik genom strypning. Efter strypningen utdelade han ett slag mot hennes huvud med yxan och våldförde sig på kroppen genom att föra in sin penis i slidan. Kroppen lämnas liggande på vänstra sidan.

271. Sture Bergwall lämnade olika och sinsemellan motsägelsefulla uppgifter om hur Gry Storvik dödas, var det sker, vilket eller vilka tillhyggen som användes, vilka skador som åsamkades henne och hur kroppen placerades på fyndplatsen. Flera av uppgifterna – t.ex. rörande knivvåldet, skadorna i bröstet och ansiktet, skadorna i munnen och hur kroppen placerades på fyndplatsen – är ju bevisligen felaktiga. Även om det kan förefalla raljerande måste det även ifrågasättas hur utredarna kunde acceptera att ett ”mellanting” mellan en bilradio och en kupévärmare visade sig vara en yxa, utan att ställa några som helst följdfrågor. Faktum är att Sture Bergwall avbildade föremålet i fråga i en skiss vid förhöret den 20 oktober 1999 och skissen har inte ens några avlägsna likheter med en yxa, bilaga 19.

Innehållet i det rättsmedicinska utlåtandet

272. Som nämnts ovan grundar sig utlåtandet vad avser Sture Bergwalls uppgifter enbart på vad som framkom vid rekonstruktionsförhöret den 8 november 1999. De uppgifter och versioner av händelseförloppet som lämnats i tidigare förhör omnämns inte. Det är således inte möjligt att av utlåtandet utläsa i vilken utsträckning Sture Bergwall ändrade eller anpassade sina uppgifter under utredningens gång.

273. Av obduktionsprotokollet framgår att det återfanns spermier i Gry Storviks slida, se p. 8 p) i utlåtandet. Under rubriken ”Sammanfattning” sägs i utlåtandet att förekomsten av spermier i slidan kan förklaras genom de av Sture Bergwall lämnade förhörsuppgifterna (se p. F första att-satsen). Denna slutsats är emellertid felaktig, eftersom det vid ett senare DNA-test visade sig att Sture Bergwall hade en annan DNA-profil .

274. Vidare framgår av obduktionsprotokollet att ”[d]et er ’utsmurt’ intörret blod baktil i nakken, baktil over store deler av ryggen og baktil på høyre lår/legg/knehase” . I utlåtandet har fyndet beskrivits som utsmetat intorkat blod i nacken, över stora delar av ryggen och på baksidan av det högra låret (p. 8 g)). Under rubriken ”Tolkning av fynden” har det angivits att förekomsten av det utsmetade blodet är förenliga med Sture Bergwalls uppgifter om yttre blödningar (p. E 7.). Med ”yttre blödningar” avses skadorna på Gry Storvik, närmare bestämt uppgifterna om blödning i munnen efter användningen av löspenisen (p. D 4.) och blödningar efter slaget med yxan mot huvudet (p. D 8.). Även denna slutsats vederläggs av blodproven där det framkommit att det utsmetade blodet är av blodtyp A, medan Gry Storvik hade blodtyp O .

275. Här kan anmärkas att såväl spermierna som det utsmetade blodet var av blodtyp A. Med hänsyn till omständigheterna måste det hållas för mycket sannolikt att i vart fall det utsmetade blodet på Gry Storviks kropp härrör från gärningsmannen. Sture Bergwall har i och för sig blodtyp A, men han har inte lämnat någon uppgift under utredningen som skulle kunna förklara förekomsten av blodet. I förhöret den 8 november 1999 får Sture Bergwall frågan om han själv blir skadad vid något tillfälle och svarar då att han gör sig illa, men att det inter uppstår något blodvitet . Och det kan, återigen, noteras att även spermierna var av blodtyp A, men hade en annan DNA-profil än Sture Bergwall.

276. En annan slutsats som kan starkt ifrågasättas är den som säger att förekomsten av likfläckar på såväl kroppens ryggsida som på kroppens buksida är förenliga med Sture Bergwalls uppgifter om att han flyttat kroppen efter dödens inträde (p. E 1.). Att likfläckarnas placeringen talar för att kroppen flyttats efter dödens inträde är säkert korrekt, men frågan är om deras placering bekräftar Sture Bergwalls uppgifter om hur han flyttade kroppen.

277. Likfläckar uppkommer som en följd av att blodcirkulationen upphör . Blodet söker sig då till de lägst belägna delarna av kroppen. Ligger kroppen på rygg bildas likfläckar på ryggen och ligger kroppen på magen bildas likfläckar på bröst och buk. De delar av hudpartiet som ligger mot ett hårt underlag förblir blekta. Likfläckar börjar framträda cirka en halvtimme efter döden och är i allmänhet fullt utvecklade efter några timmar.

278. Av obduktionsprotokollet framgår att det fanns tydliga likfläckar baktill på ryggen och överst på låren, medan det fanns blekta områden på vänstra skulderbladet och över sätesregionen , och även likfläckar framtill på kroppen (jmfr p. C 4. och p. C 6. i utlåtandet). Samtidigt har Sture Bergwall uppgivit att han 20-40 minuter efter det att Gry Storvik dödades placerade kroppen i utrymmet mellan förarsätet och passagerarsätet där kroppen blev liggande på vänster sida i 3-4 timmar (p. D 10.). Därefter åker han till parkeringsplatsen och lyfter ut kroppen, som placeras liggande på vänster sida (p. D 13.). Det kan inte var en alltför långtgående slutsats att påstå att en sådan hantering av kroppen rimligtvis borde ha medfört att likfläckarna återfanns på kroppens vänstra sida och inte på buken och ryggen. De blekta områdena på vänster skulderblad och sätesregionen talar dessutom för att kroppen legat på rygg innan den placerades på mage vid parkeringsplatsen.

279. Dessa slutsatser bekräftas även av referatet från samrådsmötet den 4 oktober 1999 där det antecknats att

”Dødsflekkenes lokalisering tyder på at nå avdøde først har ligget død i noen timer (ca 4-6 timer) i ryggleie. Deretter har hun blitt flyttet og plassert i maveleie. Det forhold at dødsflekkene både på ryggen og på maven er fikserte trekker i retning av slike tidsintervaller” (se bilaga 16, s. 3, st. 3).

280. Av stor betydelse är även de slutsatser som redovisas i p. E 3. och p.E 6. och p. F andra att-satsen. Av dessa punkter framgår att Sture Bergwalls uppgifter om hur han dödade Gry Storvik inte överensstämmer särskilt väl med de rättsmedicinska fynden. Av obduktionsprotokollet framgår att det finns två rödvioletta fält på halsen. Det ena börjar ca. 7 cm under höger öra och sträcker sig 10 cm bakåt till nackens mittlinje. Som bredast är fältet ca. 2 cm . Till vänster om nacklinjen finns ett motsvarande fält på ca. 7 cm och med en största bredd om ca. 3 cm. I utlåtandet har dessa fynd beskrivits som ”svagt markerade tvärförlöpande bandformade märken” (p. C 13 d) in fine).

281. Märkena på halsen är med största säkerhet spår efter strypning, men det säger sig själv att de inte rimligtvis kan härröra från ett stryptag med händerna som tas framifrån. Det framgår också av utlåtandets p. E 6. och p. F andra att-satsen att märkena på halsen talar för att Gry Storvik stryptes med en snara eller genom att kläderna drogs åt runt halsen. Av p. E 3. framgår även att de rättsmedicinska fynden i form av talrika punktformiga blödningar i ansiktet inte överensstämde med Sture Bergwalls uppgifter om att Gry Storvik bleknat när han ströp henne.

282. Slutsatsen får även stöd i den rättsmedicinska litteraturen där det sägs att strypning med händerna ofta orsakar underhudsblödningar på halsen sidor och framsida och att det kan förekomma frakturer på sköldbroskets övre horn och/eller tungbenet . Av obduktionsprotokollet framgår, som ovan nämnts, att det inte fanns några underhudsblödningar på framsidan av halsen och det framgår även att såväl tungbenet som sköldbrosket var utan brott . Det skall jämföras med att Sture Bergwall i rekonstruktionsförhöret den 8 november 1999 beskriver strypningen som att ”här är kraften kolossal då i mina händer” och den leder till Gry Storviks död

283. Att utredarna var medvetna om problemet framgår av förhöret den 13 mars 2000. I det förhöret förevisas ett fotografi av Gry Storviks kropp på den plats där den återfanns. I närheten av kroppen låg ett rep eller ett snöre. Under förhöret återkommer förhörsleden Seppo Penttinen och den norske polismannen Viggo Lundamo flera gånger till frågan om strypningen och repet. Seppo Penttinen frågar ”har du mot hennes hals riktat något ytterligare våld på något sätt” och när Sture Bergwall inte kommer på vad han skall svara upprepar Seppo Penttinen ”har du något minne av att det skulle ha skett någon annan form av våldsam gärning mot den kroppsdelen” och när Sture Bergwall säger sig inte ha något sådant minne jämför Seppo Penttinen med Trine Jensen-ärendet där strypningen skedde med en snara . Senare ställer Wiggo Lundamo frågan ”vill du fylla något mer ut på repet, om du tittar på bilderna?”, varvid Seppo Penttinen fyller i ”Frågan är ju, jag ser att du blir tagen av, av Lundamos fråga, men frågan är, är detta hanterat av dig eller fanns det på plats när kroppen hamnade där?” . Sture Bergwall börjar då föra ett utsvävande resonemang om en tvättlina som kommit till användning vid ett mord i Appojaur och möjligheten av att öglorna på en presenning kan vara trädda med en lina.

284. Slutligen skall pekas på att det i utlåtandet under p. E 2. antecknats att ”[b]edömningen av dödstidpunkten i relation till de uppmätta kroppstemperaturererna (C 5) är svår då omgivningstemperaturen har varit hög och varierande (C 3), och då kroppen dessutom möjligen utsatts för direkt solljus”.

285. I referatet från samrådsmötet den 30 oktober 1999, där Anders Eriksson deltog, har däremot antecknats rörande dödstidpunkten att

”Man diskuterer dødstidspunktet. Målingene utfört av Bjørnar Olaisen på åstedet er nå satt i i Henssges diagrammer, noe som både for hjernetemperatur og rectaltemperatur gir et dødstidspunkt ca kl 12.30 ±3 timer. Det forhold at Storvik lå uttildekket på et solfylt sted gjør at omgivelsetemperaturen kan ha vært mer enn 20°C, noe som ville gi et tidligere dødstidspunkt. I så fall kan dødsfallet ha skjedd noe tidligere” . (se bilaga 18, s. 2 f)

286. Uppgiften om att Gry Storvik avled någon gång mellan kl 9.00 – 14.00 den 25 juni 1985 skall jämföras med Sture Bergwalls redogörelse om att han träffade Gry Storvik vid midnatt och att han vid ett-tiden på natten anlände till den plats där han dödade henne . I rekonstruktionsförhöret den 8 november 1999 beskriver Sture Bergwall hur de uppehåller sig på platsen i en ca en halvtimme innan Gry Storvik dödas . Enligt Sture Bergwalls version skulle Gry Storvik avlidit någon gång mellan kl. 01-02 den 25 juni 1985, vilket inte stämmer med de uppskattningar som redovisats ovan.

287. I tidigare förhör uppgav Sture Bergwall däremot att han anlände till Oslo ”sen eftermiddag” och att han ”inte hade varit lång tid inne i Oslo” innan han träffade Gry Storvik och att ”mötet i Oslo blir väldigt kort” . I den här versionen dödades Gry Storvik tidigt på kvällen, vilket direkt vederläggs av polisspanarnas iakttagelser senare under natten (se ovan p. 198). Uppgiften ifrågasätts följaktligen av förhörsledaren som omedelbart frågar ”är det uteslutet att det är efter midnatt”, vilket Sture Bergwall då höll för uteslutet.

288. Uppgifterna om dödstidpunkten i referaten från samrådsmötena är en omständighet som starkt talar mot Sture Bergwall som gärningsman. Betänker man dessutom uppgiften om att Gry Storvik legat död på rygg i 4-6 timmar innan hon flyttades, se ovan p. 279, blir slutsatsen att hennes kropp lämnades på parkeringsplatsen vid lunchtid den 25 juni 1985.

Rättsliga synpunkter på utlåtandet

289. Det rättsmedicinska utlåtandet har upprättats på anmodan av åklagaren (se p. A i utlåtandet). Åtgärden är att anse som ett sådant inhämtande av yttrande från sakkunnig som åklagaren kan göra med stöd av 23 kap, 14 § rättegångsbalken. En sådan sakkunnig är att betrakta som en så kallad privat sakkunnig vid tillämpningen av bestämmelserna i 40 kap rättegångsbalken.

290. Åklagarens objektivitetsplikt är lagfäst i 23 kap, 4 § rättegångsbalken. Objektivitetsplikten innefattar en skyldighet att även redovisa sådana omständigheter som talar till den tilltalades förmån . Objektivitetsplikten anses gälla under hela rättsprocessen och den redovisningsplikt som följer av objektivitetsplikten gäller även under huvudförhandlingen i relation till såväl försvaret som domstolen .

291. Objektivitetsplikten anses omfatta samtliga utredningsåtgärder under förundersökningen, vilka kan tänkas vara av betydelse för bedömningen av ansvarsfrågan. I enlighet därmed måste anses följa en skyldighet för åklagaren att vid inhämtandet av ett sakkunnigutlåtande utforma uppdraget på ett sådant sätt att även omständigheter som talar till den tilltalades förmån beaktas.

292. För en privat sakkunnig med offentlig anställning gäller att utlåtandet skall utformas enligt vad som är stadgat eller eljest vedertaget (40 kap, 7 § rättegångsbalken). Relationen mellan åklagare och rättsläkare under förundersökningen har varit föremål för en del överväganden. I SOU 2002:37, Osmo Vallo – Utredningen om en utredning, uttalas att rättsläkaren har att följa åklagarens instruktioner (s. 94 ff.), medan det i SOU 2006:103, Översyn av den rättsmedicinska verksamheten, sägs att rättsläkaren har en mer självständig roll (s. 59 ff.). Gemensamt för de båda ståndpunkterna är den grundläggande principen om att rättsläkaren bär ensamt ansvaret för de medicinska bedömningarna och att de sker på ett tillfredsställande underlag.

293. Ett rättsmedicinskt utlåtande uppfyller definitionen av ett rättsintyg enligt de allmänna råden i SOSFS 1981:25 och i då gällande SOSFS 1997:5, bilaga 22 och 23, där det föreskrivs att med ett rättsintyg avses ett utlåtande av en läkare som grundar sig antingen på läkarens egen eller annan läkares undersökning av en misstänkt eller ett brottsoffer eller på uppgifter i en patientjournal angående en misstänkt eller ett brottsoffer och som är avsett att användas som bevis i brottsutredning eller i rättegång.

294. Av pp. 1-7 i SOFSFS 1981:25 och av p. 8 i SOSFS 1997:5 framgår bland annat följande. Den som utfärdar ett rättsintyg skall vara objektiv vid insamlingen av det material som intyget skall grundas på. Uttalanden i intyget skall vara så fullständiga och otvetydiga som möjligt och bör göra det möjligt för mottagaren att själv bilda sig en uppfattning om förhållandena. Det är av största betydelse att det noga anges vilken information som finns tillgänglig när intyget upprättas. Det åligger begärande myndighet att tillse att nödvändigt material tillställs läkaren, men finns inte materialet tillgängligt bör läkaren kontakta myndigheten. Erhåller inte intygsskrivaren det material han behöver för en opartisk bedömning bör han avböja uppdraget. Bedömningen skall göras mot bakgrund av de uppgifter som framkommit beträffande händelseförloppet vid det misstänkta brottet. Föreligger motstridiga uppgifter bör skador och fynd relateras till alla de versioner av händelseförloppet som föreligger.

295. I p. 8 i SOSFS 1981:25 föreskrivs att om den som utfärdat intyget finner att han på grund av nya uppgifter har anledning att ändra ett uttalande i intyget, skall han snarast underrätta den som begärt intyget om detta. Om det behövs för att förebygga felaktiga bedömningar, skall han också underrätta andra hos vilka intyget kan antagas ha åberopats.

296. Det synes klart att det rättsmedicinska utlåtandet från den 3 mars 2000, dok. 4.4, inte upprättats enligt föreskrifterna vad gäller framförallt opartiskhet och objektivitet. Begränsningen av underlaget till enbart förhöret från den 8 november 1999 är svårt att motivera, särskilt mot bakgrund av att tidigare uppgifter var kända och hade utvärderats av rättsläkarna. Vidare talar mycket för att redovisningen är ofullständig vad gäller bl.a. de slutsatser som kan dras rörande likfläckarnas placering och dödstidpunkten. Flera av omdömena i utlåtandet synes dessutom tangera gränsen för rena gissningar, t.ex. bedömningarna av det utsmetade blodet, som bedöms vara Gry Storviks eget blod, men senare visar sig tillhöra en okänd person.

Kari Ormstads uppgifter vid tingsrätten

297. Under förundersökningen biträdde Kari Ormstad åklagaren med utvärderingar av Sture Bergwalls uppgifter, men vid rättegången var Kari Ormstad förordnad som offentlig sakkunnig av tingsrätten.

298. Av tingsrättens redogörelse för Kari Ormstads förhör framgår att hon anfört följande

- Skrapmärken på Gry Storviks rygg är förenliga med Sture Bergwalls uppgift att han bakbundit henne och lagt henne på rygg
- Krosskadan i skallen och blödningen i pannloben är väl förenliga med med Sture Bergwalls uppgifter om hur han misshandlat Gry Storvik
- Sture Bergwalls uppgifter om ”blåmärken” har varit likfläckar
- Sture Bergwalls uppgift om kräkning bekräftas av obduktionsresultatet

299. Uppgiften om att klockan orsak skrapmärkena kan jämföras med utlåtandet där det sägs att de skadorna är förenliga med t.ex. Sture Bergwalls uppgift om samlag på hårt underlag (p. E 9.). Som framgår av p. C 8 f) och p. C 13 f) fanns det ett flertal skador som avsågs i utlåtandet, men det är förmodligen de ”intorkade fintrasiga överhudsavskrapningarna” i korsryggen som avses här (se p. C 13 f)). Av obduktionsprotokollet framgår att de var 3 x 4 cm resp. 2 x 3 cm stora och låg 2 cm från varandra. Förmodligen är det omöjligt att, på ett teoretiskt plan, utesluta klockan som orsak till skrapmärkena. Samtidigt skall det noteras att Sture Bergwall påstod inte att han bakbundit Gry Storvik med korslagda handleder. Vid rekonstruktionsförhöret den 8 november 1999 beskrev han hur vardera handleden var fäst i en ögla i resp. ända på en längre scarf eller liknande. Även om scarfen var dragen bakom ryggen, förefaller det därför rimligt att Gry Storvik låg på rygg med händerna utmed sidorna, vilket för övrigt var fallet när Sture Bergwall band figuranten och denne lade sig ned på presenningen . Sambandet mellan skadorna på ryggen och klockan förefaller därför mycket svagt.

300. Vad gäller krosskadan i skallen synes Kari Ormstads slutsats förutsätta att hon inte accepterar Sture Bergwalls placering av skadan sådan den redovisats på skissen vid förhöret den 20 oktober 1999. Där placerades skada uppe på hjässan och baktill på huvudet, inte på hjässan fram mot tinningen. Det skall dock framhållas att det förefaller som om Sture Bergwall placerar skadan något annorlunda vid rekonstruktionen, men det har aldrig utretts om han då avsåg att placera skadan på något annat ställe än det han ursprungligen uppgett.

301. Uppgiften om att de ”blåmärken” som Sture Bergwall påstod sig ha sett på benen var likfläckar är däremot direkt felaktig. Det framgår tydligt av skisserna från förhöret den 20 oktober 1999 att han placerar ”blåmärkena” på underbenen . Av obduktionsprotokollet framgår lika tydligt att likfläckarna på benen var placerade överst på låren . Det fanns således inga likfläckar på underbenen.

302. Avslutningsvis är det anmärkningsvärt att det inte av domen går att utläsa att t.ex. frågorna om hur Gry Storvik strypts och varifrån det utsmetade blodet kommer har behandlats under förhöret med Kari Ormstad. Inte heller förefaller det som om Kari Ormstad närmare redogjort för sin roll under förundersökningen och vad som förevarit vid de olika mötena under oktober 1999 då Sture Bergwalls uppgifter skulle utvärderas. Mycket talar för att Kari Ormstad varit väl medveten om att Sture Bergwall lämnat ett stort antal felaktiga och sinsemellan motsägande versioner av händelseförloppet och att de tidigare versionerna inte har mycket gemensamt med den version som presenterades vid rekonstruktionsförhöret. Eftersom Kari Ormstad varit förordnad som rättens sakkunnig, måste det anses ha legat i hennes uppdrag att ge en så fullständig bild av utredningen som möjligt.
MEDIA
303. Av stämningsansökan framgår att åklagaren åberopade sammanställningar av mediauppgifter, dok. 4.9-10, till belysning av vilken information som var allmänt känd. Av domen framgår inte vilka slutsatser tingsrätten drog av sammanställningarna och de förhör som synes ha hållits i denna del. I domen nämns endast att utredningen framförallt avser uppgifter i norska medier och att Bengt Eklund omvittnat att Sture Bergwall endast haft begränsad tillgång till norska medier.

304. Sammanställningen över pressuppgifter i norsk media, dok. 4.9, har upprättats av förhörsledaren Seppo Penttinen. Av särskilt intresse är att sammanställningen inte redovisar Kåre Hunstads artikel från april-maj 1998 där det uppgavs att Sture Bergwall erkänt mordet på Gry Storvik (se ovan p. 207). Tingsrätten förefaller inte heller ha upplysts om de kontakter som förevarit mellan Kåre Hunstad och Sture Bergwall.

305. I sammanställningen över pressuppgifter i svenska medier, dok. 4.10, som upprättats av Seppo Penttinen, har uppgiften om att Sture Bergwall erkände mordet på Gry Storvik i en artikel från den 29 januari 1999 utelämnats. Det var även i den artikeln som åklagaren Christer van der Kwast intervjuades rörande morden på de norska kvinnorna (se ovan p. 210).

306. Nu är det något oklart vilka slutsatser tingsrätten drog av dessa sammanställningar, men uppenbarligen har tingsrätten inte upplysts om att Sture Bergwall offentligt erkände mordet på Gry Storvik redan i april 1998 och att det var i samband med den intervjun som han fick information om namnet ”Gry Storvik”. Inte heller uppgifterna om att Kåre Hunstad skickade någon artikel till Sture Bergwall omnämns i domen.

307. Dessutom hänvisas i domen till framförallt norska medier, men som framgått ovan har ett flertal faktauppgifter redovisats även i svenska medier (se ovan p. 208, 210 och 213).

308. Det kan inte underlåtas att framhållas att den bild som tonar fram i tingsrättens dom är att Sture Bergwall inte talat om mordet på Gry Storvik före vallningen den 16 augusti 1999 och att hans olika reaktioner i och kring Myrvoll kom som en total överraskning för alla inblandade. Visserligen uttalade aldrig Sture Bergwall att han begått något mord med anknytning till Myrvoll, men när det senare stod klart för utredarna att Gry Storvik återfunnits på parkeringsplatsen i Myrvoll fick Sture Bergwalls reaktioner s.a.s. sin förklaring. Denna bild motsägs av innehållet i de artiklar som utelämnats i sammanställningarna.

SAMMANFATTNING
309. Tingsrättens dom grundar sig uteslutande på Sture Bergwalls erkännande och den bedömning som gjordes av erkännandets trovärdighet och tillförlitlighet. I avsaknad av annan bevisning som, direkt eller indirekt, band Sture Bergwall till gärningen var tingsrätten helt hänvisad till att jämföra hans erkännande med vad som framkommit under utredningen och de omständigheter som kunde ha betydelse för erkännandets uppkomstbetingelser.

310. Tingsrätten har vid sin bedömning varit i stort sett hänvisad till det utredningsmaterial som parterna fört in i processen. Vad gäller de uppgifter Sture Bergwall uppgetts ha lämnat under förundersökningen har de dessutom förts in i processen genom sammanställningar av åklagaren eller vittnesmål av polismän. Följden har blivit att tingsrättens bedömning kommit att grunda sig på ett selektivt urval av utredningsmaterialet och därigenom har tingsrätten inte givits möjligheten att göra en fullständig prövning av erkännandet.

311. Mot bakgrund av det begränsade utredningsmaterial som legat till grund för tingsrättens bedömning, och med hänsyn till att det inte fanns någon annan bevisning än Sture Bergwalls erkännande som band honom till gärningen, offret eller brottsplatsen, måste den bevisning som ligger till grund för domen anses relativt svag.

312. Sture Bergwall har under förundersökningen lämnat ett flertal olika och sinsemellan motsägelsefulla uppgifter om framförallt tillvägagångssättet vid mordet, hur kroppen hanterats efteråt, kroppens placering och förhållandena på fyndplatsen. Att uppgifterna ändrade på detta sätt har inte ifrågasatts eller fått någon förklaring under utredningen. Samtidigt är förhållandet med de olika versioner av händelseförloppet av betydelse för bedömningen av erkännandet. De reser allvarliga tvivel om Sture Bergwall överhuvudtaget haft några egentliga minnesbilder från händelsen.

313. Som framgår av de rättsmedicinska undersökningarna motsägs Sture Bergwalls uppgifter om bl.a. tidpunkten för dödsfallet och tillvägagångssättet vid strypningen av de objektiva fynden. Även Sture Bergwalls uppgifter om hur kroppen hanterades efter mordet motsägs av likfläckarnas placeringar. Sture Bergwall har inte heller kunnat förklara en så pass särpräglad omständighet som det utsmetade blodet på Gry Storviks rygg. Inga av dessa omständigheter förefaller ha blivit utredda under rättegången.

314. För det fall dessa omständigheter kring de rättsmedicinska fynden inte berörts under sakframställningen eller i sakkunnigförhöret med Kari Ormstad måste tingsrätten anses ha blivit vilseledd av parterna och det kan även ifrågasättas om inte Kari Ormstad i egenskap av offentlig sakkunnig haft en skyldighet att upplysa tingsrätten om dessa förhållanden. Det kan inte anses vara i överensstämmelse med såväl åklagarens som den sakkunniges objektivitetsplikt att undanhålla dylika uppgifter från domstolen när det är fråga om att bedöma tillförlitligheten av en allvarligt psykiskt sjuk människas erkännande av ett mord.

315. Särskilt graverande är det att polismannen Pål Bjelland i domen sägs ha lämnat missvisande och till stora delar felaktiga uppgifter rörande Sture Bergwalls beskrivning/beskrivningar av fyndplatsen. Som framgått ovan har tingsätten uppfattat att Sture Bergwall under förundersökningen lämnat korrekta uppgifter om förhållanden på fyndplatsen, när det i verkligheten förhöll sig så att han fick se fotografier av fyndplatsen och då sade sig inte känna igen vissa saker alternativt ändrade sina uppgifter med ledning av vad som visades. Att det rör sig om ett särdeles allvarliga missgrepp framgår av det faktum att dessa omständigheter uppenbarligen tillmättes mycket stor betydelse vid bedömningen enär tingsrätten beskrev dem som ”särskilt anmärkningsvärda” i domskälen.

316. Sammantaget föreligger ett stort antal nya omständigheter och bevis, vilka visar att Sture Bergwalls tidigare erkännande av mordet på Gry Storvik inte uppvisade någon större överensstämmelse med utredningsmaterialet och att hans erkännanden förändrats över tiden i sådan omfattning att det på goda grunder kan antas att det inte grundar sig på några minnesbilder från händelsen. I vissa centrala delar vederläggs erkännandet av de kriminaltekniska och rättsmedicinska utredningarna och det framstår därför som övervägande sannolikt att det rör sig om ett falskt erkännande.

BILAGA C
Sven-Åke Christiansson

Härmed får Sture Bergwall redovisa följande synpunkter på de testresultat som Sven Åke Christiansson redovisade i rättegången.

Inledning

317. Inledningsvis skall nämnas att psykologen Sven-Åke Christiansson deltagit i Quick-utredningarna under lång tid. Han förefaller ha varit en del av det behandlande teamet kring Sture Bergwall. Sven-Åke Christiansson hade samma handledare, Margit Norell från Svenska Holistiska Föreningen, som Sture Bergwalls terapeuter på Säters rättspsykiatriska klinik. Sven Åke Christiansson uppger i förhöret den 26 november 2010, bilaga 24, att kontakterna med Sture Bergwall pågått sedan i vart fall mitten av 1994.

318. Sven-Åke Christianssons roll under förundersökningen är något oklar. I egenskap av psykolog fick han tillträde till Sture Bergwall och samtalade med honom vid ett mycket stort antal tillfällen. Samtalen har varit av terapeutisk karaktär, men Sven Åke Christiansson gjorde tidigt klart för Sture Bergwall att han hade haft för avsikt att skriva en bok om honom. Sven-Åke Christiansson har även haft en rådgivande funktion i samband med förhör, vallningar och rekonstruktioner med Sture Bergwall. Enligt Sven-Åke Christianssons egna uppgifter från förhöret den 26 november 2010 hade han ett uppdrag från Rikspolisstyrelsen att som konsult bistå utredarna med råd .

319. Det kan nämnas att något sådant konsultavtal eller riktlinjer för hur konsultarbetet skulle bedrivas har inte kunnat uppbringas.

320. Av materialet framgår att Sven-Åke Christiansson försågs med utredningsmaterial under de pågående förundersökningarna, framförallt förhörsprotokoll. Enligt en promemoria från den 9 juni 1999 tilställdes Sven-Åke Christiansson förhören i Trine Jensen-utredningen, bilaga 25 , och samma sak skedde i Gry Storvik-utredningen enligt en promemoria från den 14 oktober 1999 . Vad syftet var med att skicka över materialet framgår inte av handlingarna, men det kan noteras att Sture Bergwall i ett senare förhör från den 20 oktober 1999 på frågor om skadebilden på Gry Storvik hänvisar till ett samtal han haft dagen innan med Sven-Åke Christiansson .

321. Sven-Åke Christiansson deltog även personligen i utredningen. Således var han med vid vallningen i Norge den 16-17 augusti 1999. Av den ursprungliga vallningsfilmen framgår även att Sven-Åke Christiansson kommunicerar med förhörsledaren genom att skicka lappar till honom under förhöret. Av en promemoria från den 30 augusti 1999, bilaga 26 , framgår även att förhörsledaren Seppo Penttinen kontaktat Sven-Åke Christiansson ”för att få råd inför kommande förhör med Thomas Quick”. Av promemorian framgår även att Sven-Åke Christiansson deltagit i ett möte hos Rikskriminalpolisen i Stockholm den 27 augusti 1999 och då bland annat redogjort för innehållet i något samtal han haft med Sture Bergwall.

322. Det kan nämnas att Sven-Åke Christiansson är medförfattare till boken ”Avancerad förhörs- och intervjumetodik” (1998) där det introduceras en förhörsteknik som kallas för den kognitiva intervjun. Det förefaller inte vara alltför långsökt att anta att Sven-Åke Christiansson i sin konsult- eller rådgivarroll stödde sig på den metodiken . Det kan även nämnas att Sven-Åke Christiansson nyligen publicerade boken ”I huvudet på en seriemördare” (2010) som i allt väsentligt grundar sig på hans samtal med Sture Bergwall.

323. Slutligen skall även pekas på att Sven-Åke Christiansson uppträdde som sakkunnig i flera rättegångar mot Sture Bergwall. Ibland har det varit som privat sakkunnig för åklagarsidan och andra gånger som av domstolen förordnad sakkunnig.

324. Sammanfattningsvis har Sven-Åke Christiansson haft en terapeutisk relation till Sture Bergwall samtidigt som han har haft någon sorts rådgivande funktion i förhållande till utredarna. I den senare egenskapen har han fått tillgång till utredningsmaterial under pågående förundersökning. Han har även haft en privat ambition att ge ut en bok om Sture Bergwall. Därutöver har han även upträtt som sakkunnig i domstolarna och uttalat sig om Sture Bergwalls förmåga att minnas händelserna och hans utsagas trovärdighet.

325. Mot bakgrund av Sven-Åke Christianssons olika roller förefaller det tveksamt om han kan anses vara lämplig att uppträda som en av domstolen förordnad sakkunnig (40 kap, 2 § rättegångsbalken) . Faktum är att Sven-Åke Christiansson bedömningar som sakkunnig avser en utsaga som han själv, direkt eller indirekt, medverkat till att frambringa genom sin roll som rådgivare och sina kontakter med Sture Bergwall.

Testresultaten

326. I rättegången rörande morden på Trine Jensen och Gry Storvik åberopade åklagaren sakkunnigförhör med Sven-Åke Christiansson som skulle höras om dels en vetenskaplig bedömning av Sture Bergwalls utsaga, dels särskilda test avseende möjligheterna att utifrån uppgifter i massmedia kunna lämna sakuppgifter rörande morden på sätt som Sture Bergwall gjort (se stämningsansökan,uab 18). Sven-Åke Christiansson förordnades som sakkunnig av rätten.

327. Testresultaten, uab 86, gavs in till tingsrätten den 29 maj 2000 och samma dag hölls sakkunnigförhör med Sven-Åke Christiansson. I domen antecknades att testresultaten ”medger slutsatsen att Thomas Quick har haft tillgång till avsevärt fler faktauppgifter än vad som publicerats i tidningarna” .

Inom parentes kan nämnas att utlåtandena över testresultaten är undertecknade av Sven-Åke Christiansson den 15 maj 2000, men av utlåtandena framgår att testerna utförts under perioden 25-28 maj 2000.

328. Enligt Sture Bergwall finns det ett flertal frågetecken kring testresultaten och den slutsats som redovisades i tingsrättens dom.

329. För det första framgår det av metodbeskrivningen att underlaget består av tidningsurklipp från norska tidningar. Vilka artiklar som avses framgår inte av det material som Sture Bergwall har tillgång till. Av vilket skäl man valde att utelämna uppgifterna i svenska medier framgår inte, men det måste rimligtvis ha betydelse för om det är möjligt att dra den slutsats som redovisades av tingsrätten. Flera av de uppgifter som utgör skillnaden (F-PF) kan ju ha publicerats i svenska medier.

330. Det blir än märkligare om man beaktar vad som anförs i inledningen av domskälen, nämligen att Sture Bergwall ”haft mycket begränsad tillgång till norska tidningar” . Å andra sidan har Sture Bergwall haft en i det närmaste obegränsad tillgång till svenska medier och den tidning som publicerat i särklass flest artiklar om honom är Dala-Demokraten, som han läste dagligen.

331. En annan märklig omständighet är att det inte framgår av utlåtandena på vilket sätt Sture Bergwall anses har besvarat frågorna. I domen har antecknats att försökspersonernas svar jämfördes med de uppgifter som Sture Bergwall lämnat under polisutredningen , men ingenstans framgår vilka uppgifter som avsågs eller, för den delen, vem som valde ut uppgifterna. I det här sammanhanget kan även pekas på att det inte finns någon beskrivning av vad en ”överensstämmelse” med fakta eller pressuppgifter egentligen innebär.

332. Som exempel kan nämnas fråga 2 b) rörande Trine Jensens klädsel. Enligt testet var Sture Bergwall den ende som kunnat redogöra för halsbandet och bh:n (sid 3). Frågan är nu om Sture Bergwall ansågs ha lämnat en korrekt uppgift om Trine Jensen när han säger att hon hade en bh som vara trasig och blodig. Det är i och för sig en korrekt uppgift att Trine Jensen bar en bh, men det är en uppenbart felaktig uppgift att den var trasig och blodig. Hur denna och andra frågor hanterats framgår inte av utlåtandena.

333. Slutligen finns det ett antal felaktiga uppgifter om vad Sture Bergwall uppgett. Som exempel kan nämnas påståendena om att Sture Bergwall vid vallningen vet redan ute på vägen att en trädgren som hänger ut över vägen som utgör ett riktmärke – uppgiften lämnades först när man nått fram till fyndplatsen inne i skogen (se ovan bilaga A, p152-153) – och att han kände till att Gry Storviks kropp inte släpats, utan burits, till fyndplatsen – så sent som i det sista förhöret den 13 mars 2000 pratade han om att det borde finnas släpmärken i gruset – och att han beskrivit blåmärkena på benen – som framgått tidigare har ”blåmärkena” förklarats motsvara de rättsmedicinska fynden av likfläckar (vilket i sin tur inte stämde med de rättsmedicinska fynden).

334. Frågetecknen kring utlåtandena föranledde Sture Bergwall att ge docent Rickard L Sjöberg i uppdrag att närmare granska utlåtandena och testresultaten.

Granskning av utlåtandena

335. Docent Rickard L Sjöberg redovisar resultatet av sin granskning i ett utlåtande från den 29 mars 2011, bilaga 28. Som framgår av utlåtandet är det framförallt metodologiska frågor som avhandlas och även deras betydelse för resultatet.

336. Av utlåtandet framgår att Sven-Åke Christianssons tester är behäftade med ett flertal brister av djupgående natur. Flera av bristerna beror på det sätt som testet utförts på och de oklarheter som råder kring dels vilka svar försökspersonerna lämnade, dels vilka uppgifter de svaren jämfördes med. Särskilt kan pekas på att det förhållandet att försökspersonerna besvarade av utredarna utvalda frågor medans Sture Bergwalls ”svar” bestod av uppgifter som utredarna valde ut ur polisförhören i förening med det faktum att det inte går att bedöma vad som avses med att svaren respektive uppgifterna överensstämde med fakta medför stor osäkerhet kring vad testerna egentligen mäter.

337. Rickard L Sjöbergs slutsatser (s. 11) är
att testerna genomförts utan hänsyn till de vetenskapliga krav som uppställs för tester av denna typ, och
att testresultaten inte tillåter några slutsatser om att Sture Bergwall haft tillgång till avsevärt fler faktauppgifter än vad som publicerats i tidningarna.

Sammanfattning

338. Sven-Åke Christiansson har i egenskap av sakkunnig presenterat utlåtanden över tester som har legat till grund för en, som det får förstås, prövning av tillförlitligheten i Sture Bergwalls erkännande. Testerna har genomförts under oklara former, särskilt vad gäller det sätt som Sture Bergwalls svar på frågorna har producerats, och utlåtandena innehåller ett antal oklara och felaktiga sakuppgifter.

339. Testerna avser att påvisa att de uppgifter som Sture Bergwall lämnat under polisförhören, och vilka Sven-Åke Christiansson, direkt eller indirekt, medverkat till att frambringa genom sin rådgivande funktion i förhållande till förhörsledaren och sina egna samtal med Sture Bergwall, överensstämmer med fakta. Ytterst är det således tillförlitligheten av de egna förhörsmetoderna som Sven-Åke Christiansson till viss del testat.

340. Vi den granskning som Rickard L Sjöberg genomfört visade det sig att testerna
uppfyller inte de vetenskapliga krav som kan ställas på tester av ifrågavarande slag. Bristerna är så omfattande att de helt underminerar den slutsats av testerna som redovisats i domskälen.

BILAGA D
Körkortsfrågan

Med anledning av vad som framkommit rörande Sture Bergwalls körkortsinnehav och förmåga att framföra ett fordon under den aktuella tiden får vi anföra följande.

INLEDNING

341. I samband med en pågående utredning av mordet på Johan Asplund uppkom frågan om Sture Bergwalls kunskaper om bilkörning. Johan Asplund hade försvunnit år 1980 i Sundsvall. Sture Bergwall erkände gärningen först i terapin och sedan i polisförhör kring årsskiftet 1992/1993.

342. Inledningsvis i den utredningen hade Sture Bergwall uppgivit att han själv kört upp till Sundsvall vid det aktuella tillfället. Vid en registerkontroll från den 4 november 1993 visade det sig att Sture Bergwall fick sitt körkort först den 27 mars 1987, bilaga 29. Det genomfördes ett antal förhör med anhöriga och bekanta rörande frågan om Sture Bergwalls kunskaper om bilkörning i tiden innan han fick körkort. Samtliga svarade entydigt att Sture Bergwall helt saknade förmåga att köra bil innan han fick körkort.

343. I den nu aktuella förundersökningen finns en promemoria från den 16 mars 2000 upprättad av krinsp. Seppo Penttinen . Av promemorian framgår att man eftersökt vem som var Sture Bergwalls körskolelärare, utan att lyckas finna denne. Till promemorian finns bilagt ett registerutdrag där det framgår, att Sture Bergwall fick körkort den 27 mars 1987 med giltighet till den 30 mars 1997. Körkortet återkallades den 11 mars 1992. Registerutdraget är från den 26 februari 1998.

TIDIGARE UTREDNING

344. I utredningen om Sture Bergwalls kunskaper om bilkörning ingår förhör med bl.a. bröderna Örjan Bergwall och Torvald Bergwall och svågern Loizos Hazianastasiou och de tidigare vännerna Birgitta och Bengt Axelsson. Även Sture Bergwalls gode vän från denna tiden, Mattias Axelsson, är tillfrågad. Av förhören framgår att flera familjemedlemmar reagerat på uppgifterna i media om att Sture Bergwall företagit längre bilresor vid olika brottstillfällen. Uppfattningen bland familj och bekanta var att dessa uppgifter var svåra att tro på, eftersom Sture Bergwall inte kunde köra bil innan han fick körkort.

345. Loizos Hazianastasiou uppgav i sitt förhör den 27 januari 2000, bilaga 30, följande.

”H är personligen helt övertygad om, att Quick inte kunde köra bil innan mitten av 1980-talet i samband med köpet av denna Volvo PV. Anledningen till hans övertygelse om detta är, att han vid ett tillfälle övningskörde med Quick. Detta skulle ha inträffat i samband med att Quick startat utbildningen vid en körskola i Falun. H tror, att Quick vid detta tillfälle hade genomgått några lektioner på körskolan. Angående Quicks kompetens i samband med provturen de gjorde tillsammans säger H, att Quick var ’helt oduglig’. I ett försök att ytterligare beskrivare detta, säger H, att Quick varken kunde växla eller sköta kopplingen. H har inte vid något annat tillfälle åkt bil då Quick varit chaufför” (s. 2 andra stycket).

Vid en telefonkontakt med undertecknad har Loizos Hastianastasiou bekräftat ovan stående uppgifter och säger sig fortfarande minnas händelsen.

346. Birgitta och Bengt Alexandersson blev bekanta med Sture Bergwall i mitten på 1980. Sture Bergwall umgicks mycket med deras son, Mattias, och drev tillsammans med Birgitta Alexandersson en kiosk i Grycksbo under åren 1986 – 1988. Birgitta Alexandersson har i ett förhör den 15 november 1996, bilaga 31, berättat följande.

”Den bilen införskaffades i samband med att han erhöll sitt körkort och hon erinrar sig att det böra vara under våren 1987. En minnesbild som Birgitta har, är hur Sture vid ett tillfälle skulle försöka lära sig att köra bil ute vid sommarstället Ölsta. Birgitta berättar att han var en mycket dålig bilförare och förstod inte på något vis deras instruktioner avseende bilkörning. Det hela slutade med att samtliga av familjen Axelsson skrattade intensivt till Sture och någon större framgång hade han inte i sin bilkörning. Därav gick han senare i bilskola och fick så småningom sitt körkort” (s. 4 tredje stycket).

347. Birgitta Axelssons uppgifter stämmer även överens med vad maken Bengt Axelsson tidigare uppgivit i ett förhör från den 27 februari 1995, bilaga 32 . Liknande uppgifter återfinns i brodern Torvald Bergwalls förhör från den 24 februari 1995 där han säger: ”På fråga så nämner Torvald att han tror att Sture tog sitt körkort 1988 efter vissa besvär, han tror att han möjligen fick köra upp ett antal gånger”, bilaga 33 . Även brodern Örjan Bergwall håller det för uteslutet att Sture Bergwall kunnat köra bil några längre sträckor, men hans uppgifter synes hänföra sig till förhållandena i början av 1970-talet, bilaga 34 .

348. Birgitta och Bengt Axelsson har vid samtal med undertecknad bekräftat ovan stående uppgifter.

349. Även Mattias Axelsson är hörd om Sture Bergwalls förmåga att köra bil. Förhöret hölls den 22 maj 1996, bilaga 35, och ingick i utredningen rörande mordet på Yenon Levi. Mattias uppgav där att

”Han har, efter att ha läst i tidningarna om Thomas Quicks påstådda brott, dragit slutsatsen att denne har kört runt i Sverige till olika platser och begått brott. Detta passar då illa med Axelssons tidigare uppfattning om att Quick i princip var oförmögen att köra bil intill dess han tog körkort någon gång mot slutet av 1980-talet. Man har vidare i familjen Axelsson diskuterat det här, eftersom flera hade sett prov på Quicks mycket bristande förmåga” (s. 22 fjärde stycket).

Det kan påpekas att Sture Bergwall och Mattias Axelsson var mycket nära vänner och umgicks intensivt med varandra under den aktuella tidsperioden.

350. Slutligen kan nämnas att problemet med Sture Bergwalls oförmåga att köra bil kom till uttryck även i utredningen kring mordet på Johan Asplund, vilket framgår bland annat av ett förhör med brodern Sten-Ove Bergwall från den 11 januari 2001, bilaga 36. Vid denna tidpunkt hade Sture Bergwall pekat ut brodern som en medhjälpare vid mordet på Johan Asplund, ett utpekande som senare återtogs under utredningen. I förhöret, som ingår i förundersökningen rörande mordet på Johan Asplund, tillfrågas Sten-Ove Bergwall om när han tog körkort och om han haft tillgång till bil. Åklagaren förklarar frågorna på följande sätt.

”Och det är ju alltså det att Thomas Quick har nu upprepade gånger gjort gällande att du har varit med vid gärnings- … Och det är förklaringen till att den också har varit möjlig att utföra. Jag har ju fortfarande alltså, detta mycket konkreta problem hur tog han sig från … Falun upp till Sundsvall … vem var honom behjälplig …” (s. 54 – 55).

Det ”konkreta problem” som åklagaren åsyftar är rimligtvis det faktum att Sture Bergwall inte själv kunnat köra bil till Sundsvall år 1980 och att han därför måste haft någon som var honom behjälplig med transporten. Frågan blev också central i andra utredningen

SLUTSATS

351. Sammantaget framgår att utredarna kände till att Sture Bergwall inte hade körkort före 1987 och att det fanns flera av varandra oberoende vittnesuppgifter om att han inte var förmögen att framföra en bil så sent som in på mitten av 1980-talet. Mot bakgrund av den centrala roll dessa uppgifter måste anses ha i utredningen av mordet på Trine Jensen, där Sture Bergwall uppgav att han år 1981 själv körde bilen fram och tillbaka till Oslo och även körde runt inne i Oslo centrum, synes försöken att få tag i hans körskolelärare vara mer än lovligt lama. Av promemorian framgår att Seppo Penttinen ringt dåvarande Trafiksäkerhetsverket och då nöjt sig med beskedet om att det inte i deras arkiv fanns några uppgifter om vem som var körskolelärare. Några ytterligare försök som att t.ex. ringa runt till olika körskolor i Falun förefaller inte ha gjorts.

352. Uppgifterna om Sture Bergwalls oförmåga att framföra en bil vid den aktuella tidpunkten skall även ses i ljuset av att Sture Bergwall vägrade uppge av vem han lånade den röda Opel Kadett Caravan, som han påstod sig ha disponerat . Det gavs inte någon rimlig förklaring till varför Sture Bergwall inte ville namnge den personen.

353. Samma omständigheter visar att han inte heller har kunnat köra till Oslo år 1985 då Gry Storvik dödades. Inte heller i detta fall vill han namnge vem han lånat bilen av , men han beskrev den som en fyradörrars Ford Granada. Detta var samma bilmodell som den som hans bekanta, Birgitta och Bengt Axelsson, ägde. Bengt Axelsson tillfrågades redan i förhöret den 27 februari 1995 om han lånat ut sin bil till Sture Bergwall och han uppgav då att det skett vid ett tillfälle efter det att Sture Bergwall fått körkort, d.v.s. någon gång i tiden efter den 27 mars 1987.

354. Enligt Sture Bergwalls förmenande utgör den omständigheten att han inte hade något körkort före 1987 tillsammans med Loizos Hazianastasious och Birgitta Axelssons och Bengt Axelssons och Torvald Bergwalls vittnesmål bevis för att han inte ensam kunnat köra bilen till Oslo år 1981 eller år 1985 och följaktligen att hans erkännanden av morden på Trine Jensen och Gry Storvik därför måste vara falska. Det anmärkningsvärda är att i vart fall åklagaren Christer van der Kwast och förhörsledaren Seppo Penttinen rimligtvis måste varit medvetna om dessa förhållanden.

BILAGA E
Uppkomstbetingelser m.m.

OM UPPKOMSTBETINGELSERNA

Inledning

355. Inledningsvis kan nämnas att Sture Bergwall inte hade några minnen av att han begått något mord när han började erkänna morden under år 1992. Det rörde sig om förträngda minnen som återvanns i terapin. Samtliga mord som blev föremål för förundersökningar hade först dykt upp i terapin för att sedan vidareförmedlas av terapeuterna till utredarna. Terapin utgick från teorin om att våldsamma handlingar i vuxenlivet var att se som återgestaltningar av barndomstrauman. De mord som Sture Bergwall erkände sågs som en återgestaltning av eller ”berättelse” om upplevelser i barndomen. I detta sammanhang tillmättes den så kallade Simon-illusionen en central betydelse.

356. Inom forskningen kring falska erkännanden har man försökt identifiera olika omständigheter som kan betraktas som riskfaktorer. Det pekas på dels att utredarnas egen övertygelse i skuldfrågan kan föras över till den misstänkte och påverka honom att erkänna, dels att den misstänkte kan befinna sig i en sårbar eller utsatt situation . Med psykologisk sårbarhet menas t.ex. att en person har en störd verklighetsuppfattning p.g.a. mental ohälsa som t.ex. schizofreni eller att en person har en nedsatt intellektuell kapacitet och t.ex. inte inser konsekvenserna av sina uppgifter eller att en person har lätt för att ljuga och en tendens att fabulera, att han har låg självkänsla och ett behov av ryktbarhet och en likgiltighet inför konsekvenserna av ett erkännande . Till dessa omständigheter kan även läggas påverkan av eller avtändning från droger och alkohol .

357. Frågan om borträngda minnen och deras återvinnande genom terapi har varit kontroversiell och i doktrinen har det uttryckts skepsis mot företeelsen med återvunna minnen . Denna skepsis understöds även av den psykologiska forskningen som framhåller att de borträngda minnena vanligtvis framkallas med hjälp av synnerligen suggestiva terapimetoder . Frågan är om det överhuvudtaget finns någon evidens för dessa metoder

358. I det följande kommer att redovisas under vilka förhållanden som Sture Bergwall erkände morden, men först redovisas Sture Bergwalls egna förklaring.

Sture Bergwalls egna förklaringar

359. Vid den tidpunkt när han började erkänna mord var han 43 år. Bakom sig hade han ett långvarigt missbruk som pågått sedan de sena tonåren. Missbruket hade bestått i sniffning av trikloretylen och användning av alkohol och narkotika, framförallt barbiturater, bensodiazepiner och amfetamin. I tidiga tonåren blev han medveten om sin homosexuella läggning och kände en stor skam för den. Senare kände han även en skam över sitt missbruk och sin oförmåga att etablera sig socialt i samhället. Under tonåren gjorde han även ett självmordsförsök och blev sedan genom åren föremål för psykiatrisk vård vid upprepade tillfällen, Han begick även ett flertal brott, som i de flesta fall var drogrelaterade, och han erkände dem i princip omgående vid gripandena. Genom åren blev Sture Bergwall alltmer socialt isolerad och ensam.

360. Under vistelsen på Säters rättspsykiatriska avdelning från 1991 och framåt upplevde Sture Bergwall en påtaglig förväntan från personalen att han skulle kunna förklara sin situation och sitt mentala tillstånd genom att hänvisa till traumatiska händelser i barndomen. För att i någon mån infria förväntningarna började han i terapin att antydningsvis nämna olika övergrepp från barndomen. Sture Bergwall upplevde att personalen reagerade positivt på detta och började ge honom mer uppmärksamhet. Snart nog började han antyda att det fanns mer att berätta, vilket ledde till uttryckliga förväntningar från personalen att han skulle berätta även om dessa händelser. Mot den bakgrunden började han i terapin att prata om olika mord, men det rörde sig i detta inledande skede mest om fantasiliknande redogörelser.

361. I samband med att Sture Bergwall började berätta om morden intensifierades terapin. Även medicineringen ökades radikalt och det gällde framförallt tilldelning av bensodiazepiner och andra narkotikaklassade läkemedel. Tilldelningen skedde genom så kallad vid behovs tilldelning, vilket i praktiken kom att innebära en närmast obegränsad tillgång till dessa preparat. Sture Bergwall beskriver effekterna av medicineringen så att den gjorde det möjligt för honom att på ett fullständigt hämningslöst sätt berätta om de olika morden och till och med att suggerera sig själv till att i stunden tro på sina egna uppgifter. Tilldelningen medförde även att han återföll i tidigare missbrukarbeteende. Hans tillvaro kom att styras av korsiktiga fördelar, utan hänsyn till de långsiktiga konsekvenserna.

362. På fråga hur Sture Bergwall kunde erkänna det ena mordet efter det andra även när han blev dömd för brotten berättar han följande. Från att ha varit en människa med låg självkänsla och med en upplevelse av att sakna existensberättigande uppfattade han sig numera som en person som väckte omgivningens intresse och engagemang. I hans närmiljö på Säters sjukhus innebar erkännandena en påtagligt ökad uppmärksamhet. Erkännandena ifrågasattes aldrig. Däremot förringades innebörden av morden genom att de så starkt sammankopplades med de påstådda övergreppen i barndomen. Det fick den något märkliga konsekvensen att erkännandena av morden renderade honom stor uppskattning och mycket beröm. Han fick hela tiden höra att han var stark och modig som vågade berätta om så svåra händelser. Han fick även uppmärksamhet från utredare, psykologer, journalister och allmänhet och han upplevde att han hade makt över dem genom sina erkännanden. Dagarna var fullbokade med olika aktiviteter som t.ex. intervjuer, möten, förhör, vallningar och brevväxling. Till detta kom även den i det närmaste fria tillgången till bensodiazepiner, som medförde att han återföll i ett tidigare missbrukarbeteende. Upprätthållandet av denna tillvaro var emellertid helt avhängigt att han fortsatte erkänna nya mord. Samtidigt medförde lagföringarna inga andra konsekvenser än att påföljden bestämdes till rättspsykiatrisk vård. Han kunde således fortsätta sitt liv som tidigare och han upplevde på kort sikt inga negativa konsekvenser av sitt agerande.

De första erkännandena

363. Av journalanteckningarna framgår att Sture Bergwall befann sig i en mycket utsatt situation när han började erkänna olika mord. I en anteckning från den 4 november 1991 skrev psykiatrikern och terapeuten Kjell Persson rörande innehållet i terapin att ”Det som är centralt i samtalen är hans känsla av utanförskap. Han vågar inte visa upp sig själv och känner mycket lite existensberättigande”, bilaga 37 s. 1. Den 23 december 1991 antecknades att Sture Bergwall avvikit i avsikt att ta sitt liv, bilaga 37 s. 2. Av en anteckning från den 30 december 1991 framgår att Sture Bergwall ansätts av ångestattacker, bilaga 37 s. 3-4.

364. I den situationen började Sture Bergwall antyda olika traumatiska minnen. Kjell Persson antecknade i journalen den 9 april 1992 att ”Pat har granskat sina barndomsupplevelser, som tidigare tycks varit tämligen väl förborgade, men där det väcks upp alltmer minnen”, bilaga 37 s. 5-6. I en journalanteckning från den 26 juni 1992 har den behandlingsansvarige överläkaren Göran Fransson antecknat att ”Han [Sture Bergwall] hörde sig för om hur reaktionen skulle bli om han gjorde något mycket grovt och som ledtråd gav han bokstäverna mu”, bilaga 37 s. 7.

365. Att det från personalens sida fanns förväntningar på Sture Bergwall att berätta om fler mord framgår av en anteckning från den 26 februari 1993, bilaga 37 s. 8-9. Inledningsvis har Göran Fransson antecknat att ”Under den tid har pat vänt sig till ett par nyckelpersoner på avd samt till psykolog Birgitta Ståhle och sagt att han begått två mord, ett då han var 16 år gammal och ett för ca 10 år sedan”. Därefter beskrivs Sture Bergwalls minnesbilder på följande sätt.

”Han beskriver också den första gärningen för mig på ett sådant sätt att jag får intrycket, att även om han har ett kristallklart minne för detaljer så är ännu föreställningar och beskrivningar kring gärningarna sådana att hans tillstånd måste ha varit psykotiskt. Han beskriver det närmast som fantasier där han varit oklar på om det verkligen har inträffat men han har nu fått fantasierna bekräftade som en följd av den pågående psykoterapin. Jag konfronterar honom då med att han förra veckan svarade undvikande vid två tillfällen på direkt fråga från mig om det fanns fler. Jag tycker själv det är märkligt att det skulle gå 15 år mellan de här brotten. Då berättar han att han har fantasier eller föreställningar kring ytterligare två med namnen Peter respektive Mikael . Ordningen betingas av en kronologisk tidsföljd. Han är dock inte säker på att dessa fallit offer för honom eller inte”.

366. Kort därefter erkänner Sture Bergwall mordet på Johan Asplund. Även här finns det märkliga beskrivningar av hur Sture Bergwalls minnesbilder formats. Kjell Persson antecknar den 21 maj 1993 följande, bilaga 37 s. 10-11.

”Minnesbilderna från dådet var först i terapin mer drömlika fantasier, och blev så småningom alltmer tydliga, enstaka bilder. Successivt som han har bearbetat dessa bilder från övergreppet och mordet på Johan Asplund, har dessa sammanvävts med skräckbilder från barndomen och dådet har framstått som en psykologisk återgestaltning av barndomssituationen med ett flertal infallsvinklar. Länge var pat osäker på om han verkligen begått mordet, eller om det var någon fantasi eller dröm. Det som slutligen fick honom att inse att det var fråga om verklighet, var när undertecknad och pat gjorde en dagsutflykt till Sundsvall hösten 1992”.

367. Här kan anmärkas att Sture Bergwall erkände mordet för polisen första gången i ett förhör den 1 mars 1993, bilaga 38, d.v.s. flera månader efter den omnämnda dagsutflykten. Journalanteckningen ovan kan jämföras med följande utdrag ur det förhöret (s. 38 och 40).

”S [Sture Bergwall]: Det här, den här händelsen som vi pratar om alltså, har varit helt dold för mig själv. Det har funnits rester av händelsen i medvetet minne då. Sen har jag och min terapeut hållit på väldigt länge och intensivt. Vi träffas 3 gånger i veckan och efterhand, så har de här, de här spärrarna, den här förträngningen har ju lossat och att, vad skall vi kalla det, till 80 % har jag då vetat att jag har dödat Johan, men jag har haft en lucköppning öppen alltså att det är osannolika kan inte vara sant. Vad gör vi då …”
……

”S: Ja, och det här har alltså varit en lång process mellan terapeuten och mig då så att säga, hur det här har vuxit fram och jag tror själv, om jag minns rätt, så har Johans namn så att säga dykt upp nån enstaka gång i den här processen.
V [Kjell Persson]: Till att börja med, mera som fantasier.
S: Ja, precis.
…..

”F [Förhörsledaren]: Har det gjort någonting då för att, har du någon gång försökt och gjort nånting för att tala om för omgivningen att det är du som gjort det här?
S: Jag har inte vetat om att det var jag.
F: Du har inte vetat om det?
S: Det är det här svåra, det.”

368. Således kan konstateras att Sture Bergwall fram till slutet av 1992 eller början av 1993 inte hade några minnen av de mord han senare skulle komma att erkänna. De första minnesbilderna beskrivs som drömlika fantasier där Sture Bergwall själv är oklar på om han verkligen begått morden. I psykoterapin återvinns och bekräftas minnena och de sägs återgestalta olika traumatiska barndomsupplevelser.

369. Samtidigt med att Sture Bergwall började erkänna mord ökades förskrivningen av mediciner markant och det gällde särskilt vid behovs tilldelning. En normal dagsdos beskrivs av Sture Bergwall som 6 st. Stesolid 5 mg (diazepam), 4 st. Xanor 1 mg (alprazolam), 1 st. Stesolid prefill 10 mg, 2 st. Halcion 0,75 mg (triazolam), 1 st. Nitracepam 5 mg, 6 st. Treo comp och 6 st. Panacod. Av dessa är Stesolid, Xanor, Halcion och Nitracepam bensodiazepiner.

Tiden före erkännandena av morden på Trine Jensen och Gry Storvik

370. Situationen i tiden före erkännandena beskrivs ganska väl i en journalanteckning av chefsöverläkaren Erik Kall från den 10 april 1995, bilaga 37 s. 19.

”Pat djupa och grava personlighetsstörning är att likna vid multipel personlighet. En avsplittrad del av personligheten, av pat själv benämnd som Ellington, framträder i regredierat tillstånd under terapisessionerna. I denna gestaltning uttrycker och berättar pat om de mord som nu är under utredning. Denna del har för pat funktionen att bemästra mycket stark ångest. Terapins utveckling till att knyta an samt uttrycka och formulera det som tidigare inte varit möjligt att härbärgera minskar behovet av denna funktion. Terapisessionerna visar på en pos förändring där denna återgestaltning inte varit synlig senaste mån trots djup regression. Hans tidigare fragmenterade och sammanblandade minnesbilder har även visat sig bli hela och sammanhängande. Pat har även i polisförhör visat en ökad förmåga till stabilitet”.

371. Förutom att anteckningen visar på ett samband mellan terapin och polisutredningen ger den en för en utomstående betraktare närmast osannolik bild av förhållandena på klinken. Den beskriver hur en patient hamnar i djup regression och förvandlas till någon Ellington och i denna skepnad berättar han om mord han skall ha begått. Under dessa förhållanden blir fragmenterade minnesbilder mer sammanhängande och stabiliteten ökar i polisförhören. Lägger man därtill den kraftiga medicineringen med bensodiazepiner förefaller det närmast uppenbart att Sture Bergwalls mentala och intellektuella funktioner varit kraftig nedsatta under dessa terapisessioner.

372. Det kan även nämnas att i en journalanteckning från den19 juli 1995, bilaga 37 s. 21 har antecknats att Sture Bergwall befinner sig i ”ett tillstånd som sannolikt är att jämställa med schizofreni”. Den 3 oktober 1995 antecknades att han har regredierat till ”psykos nära eller defaktopsykosnivå”, bilaga 37 s. 24. Den 23 oktober 1995 antecknades att han är ”psykotisk” och har ”synhallucinationer”, bilaga 37 s. 26. I en anteckning från den 12 januari 1996 beskrivs att ”I regressionerna kan pat bli åtminstone gränspsykotisk och suicidal”, den 20 januari 1996 beskrivs Sture Bergwall som ”förvirrad”, och den 22 januari 1996 har han ”ångest och suicidtankar, bilaga 37 s. 30.

373. Det finns även en journalanteckning från den 13 oktober 1995 av Birgitta Ståhle, bilaga 37 s. 25, där Sture Bergwall beskrevs som en person som led av svår personlighetsklyvning, vilken skulle kunna liknas med en multipel personlighet. Förändringen blir mycket tydlig genom att han ändrar personlighet och röst. Via regression får han kontakt med tidiga erfarenheter av utsatthet och skräck och samtidigt hur dessa agerats ut och återgestaltats i vuxen ålder. När det gäller den multipla personligheten finns det anteckningar om bl.a. en ”Ellington”, en ”Cliff” och en ”Nana” . Av dessa torde ”Ellington” var den mest frekvent förekommande personligheten och det finns även ett samtal med ”Ellington” nedtecknat av Birgitta Sthålet, bilaga 39.

Erkännandena av morden på Trine Jensen och Gry Storvik

374. Som framgått tidigare erkände Sture Bergwall mordet på Trine Jensen första gången i oktober 1996. Från den tiden kan läsas bland annat i en journalanteckning från den 19 november 1996 att

Vid 15.45-tiden hittades Thomas i Musikrummet. Han hade försökt hänga sig i elementet med sin livrem. Han hade tagit av sig naken och var genomblöt av svett. Han hade mkt stark ångest och var emellanåt olika personligheter. Efter en stund kunde han ta Xanor och Stesolid klysma. Som förklaring säger Thomas att han läst en terapianteckning om sin ’Simon-illusion’ och därefter glidit in i olika personligheter. Vi hittade också en lapp bredvid honom där han skrivit: ’Jag vill inte vara Nana för jag heter Simon. (bilaga 37, s 31)

375. Uppgifter om de här personlighetsförändringarna dyker upp i flera tillfällen under perioden 1996 – 2000, se t.ex. den 25 januari 1997, den 10 april 1997, den 7 juni 1997, den 18 januari 1998, den 3 januari 1999 och den 6 oktober 1999, bilaga 37, s. 32-37. Uppenbarligen uppfattades de här personlighetsförändringarna som ett så pass normalt inslag att de inte ens journalfördes kontinuerligt, utan istället antecknades i en sammanfattande journalanteckning den 15 maj 2000 att ”Thomas har också under hösten vid ett par tillfällen kommit ut på avd och varit en annan person”, bilaga 37, s. 38.

376. Därutöver finns det en mängd journalanteckningar om Sture Bergwalls kraftiga ångestattacker, gråtattacker, suicidala tankar och dödslängtan och att han hamnade i katatoniska tillstånd eller rusade med huvudet in i vägen o.s.v. Under hela perioden tillförs han även avsevärda mängder bensodiazepiner på daglig basis.

377. Det finns även anledning att framhålla det nära sambandet mellan terapin och förundersökningarna under den aktuella perioden. I en journalanteckning från den 13 augusti 1999 står det följande: ”I jan presenterade Thomas en krönika över de mord han gjort sig skyldig till … Att närma sig de olika gärningarna och därefter i förhör berätta om dessa medför att Thomas situation både blir tyngre och svårare”, bilaga 37 s.39 f.; och i en journalanteckning från den 7 mars 2000 har antecknats att ”Vårt fortsatta terapeutiska arbete har inneburit ett vidgat och fördjupat seende och förståelse av såväl de olika mordens innebörd samt hur de tidigar erfarenheterna berättas/gestaltas i morden”, bilaga 37 s. 41.

378. Som kommer att framgå nedan är många av de ovan beskrivna beteendestörningarna, inklusive den desorganiserade personligheten, väl kända biverkningar av ett omfattande missbruk av bensodiazepiner. Samtidigt kan det konstateras att Sture Bergwalls mentala hälsa beskrivs som psykotisk och schizofren och att han uppvisade en multipel personlighet och hade hallucinationer. Att återvinna borträngda minnen under sådana förhållanden där Sture Bergwall förefaller ha ändrat personlighet i ett regredierat tillstånd och under kraftig påverkan av bensodiazepiner och andra narkotikaklassade läkemedel är ägnat att inge starka betänkligheter. Och komplikationerna med att överföra sådana ”erkännanden” till en förundersökning måste anses uppenbara.
Närmare om risken för falska erkännanden

379. Med dr, fil dr Anna Dåderman har av undertecknade ombud ombetts att uttala sig i frågan om medicineringen i sig och i kombination med terapin kan anses påverka tilltron till Sture Bergwalls erkännanden. Anna Dåderman har redovisat sina slutsatser i ett den 31 mars 2009 undertecknat utlåtande, bilaga 40 . I det följande kommer delar av utlåtandet att redovisas, varvid sidhänvisningarna sker med hjälp av pagineringen i utlåtandet.

380. Slutsatsen i utlåtandet är att medicineringen medfört en förhöjd risk för att Sture Bergwall skall ha kunnat lämna falska erkännanden och att den risken förstärkts av det faktum att medicineringen kombinerats med en terapi som inriktats på att återvinna bortträngda minne (s. 21). Som framgår av utlåtandet grundar sig slutsatsen på en noggrann genomgång av Sture Bergwalls sjukdomshistoria och uppgifterna i journalerna rörande behandlingen av Sture Bergwall.

381. Av utlåtandet framgår att Sture Bergwall uppfattats som en jagsvag och impulsstyrd person med ett mycket stort behov av att få omgivningens bekräftelse (s. 8 ff.). Personligheten anses ha präglats av en dålig självkänsla och känsla av underlägsenhet, Vidare framgår att flertalet av de mediciner som tilldelades Sture Bergwall under perioden 1993-2002 var sådana att de inverkade på hans centrala nervsystem (s. 2). De djupgående psykiska biverkningarna av framförallt bensodiazepiner är väl dokumenterade och redovisas i utlåtandets Appendix 4 (s. 62 ff.).

382. I utlåtandets Appendix 2 har sammanställts uppgifter ur Sture Bergwalls journal från Säters rättspsykiatriska avdelning avseende medicineringen, Sture Bergwalls beteende, terapisessioner och övriga händelser såsom förhör, rekonstruktioner etc. (s. 29 ff.). Sammanställningen gör det möjligt att se samband mellan medicinering och Sture Bergwalls beteende och dra slutsatser från det sambandet när det gäller de diagnoser som ställts genom åren (s. 16 ff.). Av sammanställningen framgår även att Sture Bergwall varit kraftigt påverkad av medicineringen under hela utredningstiden (s. 39-40).

383. Av analysen framgår att medicineringen hade en omfattande inverkan på Sture Bergwalls mentala funktioner. Utöver det personliga lidandet som manifesterades i ångestattacker, kramper, hejdlösa gråtattacker, mardrömmar, utdragna ångestskrik under nätterna och självskadehandlingarn drabbades Sture Bergwall även av depersonalisering, psykos- och schizofreni-liknande tillstånd och hallucinatoriska tillstånd. Samtliga dessa symtom är, som nämnts tidigare, väl dokumenterade biverkningar av framförallt bensodiazepiner.

384. I utlåtandet noteras att Sture Bergwalls olika i journalerna antecknade diagnoser under 1990-talet som t.ex. multipel personlighet, schizofreni och psykos inte är väl dokumenterade och inte grundar sig på vedertagna kliniska klassifikationer (s. 4 och 15 f). Med utgångspunkt i medicineringens omfattning och det tydliga sambandet mellan medicineringen och Sture Bergwalls beteende, vilket helt motsvarar väl kända biverkningar av medicinerna, dras i utlåtandet slutsatsen att Sture Bergwalls ”dissociativa upplevelser såsom depersonalisering och känsla av att var någon annan (’Ellington’) … och schizofreni-liknande upplevelser berodde på biverkningar av de läkemedel som han ordinerats under tiden för morderkännandena …” (s. 17).

385. Slutsatsen skall jämföras med t.ex. journalanteckningen den 10 april 1995 (se ovan p. 370) där det beskrivs hur Sture Bergwall berättar om morden genom en gestaltning av ”Ellington” som tagit form i ett regredierat tillstånd och även anteckningen från den 19 juli 1995 (se ovan p. 372) och den 19 september 1995. Följaktligen kan konstateras att Sture Bergwall erkände sina mord i ett tillstånd där hans mentala funktioner var kraftigt nedsatta och störda till följd av ett omfattande intag av narkotiska läkemedel. Under sådana förhållanden måste det anses ha förelegat en helt uppenbar risk för att erkännandena inte var tillförlitliga.

Erkännandenas upphörande

386. Under 2001 började Sture Bergwalls medicinering att ifrågasättas. Göran Kjällberg, som då trädde in i tjänsten som chefsöverläkare på Säters rättspsykiatriska klinik, uppfattade det som att Sture Bergwalls medicinering var att betrakta som ett rent missbruk och att han tog medicinerna i syfte att få en kick, bilaga 37, s. 43. I en journalanteckning från den 5 juni 2001 har Göran Kjällberg redovisat hur Sture Bergwall reagerade på beslutet om att trappa ned på medicineringen och då framförallt bensodiazepinerna (bilaga 37, s. 44-45).

”Jag gör då klart för pat att jag under inga omständigheter kan fortsätta acceptera pågående missbruk för att han ska kunna fortsätta polisförhören. Han får givetvis själv ta ställning till hur han ska göra men det är inte medicinskt acceptabelt att ett missbruk får fortgå under sådana premisser. I samtalet använder han dessa argument snarast i rent utpressningssyfte och det finns här ett klart missbruksbeteende hos honom”.

387. Det tog sedan åtta månader att avgifta Sture Bergwall. Den 22 februari 2002 avslutades nedtrappningen och Sture Bergwall har sedan den dagen varit helt drogfri.

388. Efter det att tilldelningen av bensodiazepiner upphörde inträffade en dramatisk förändring i hans personlighet. Anteckningarna om ångestattacker, skriknätter, förvirringstillstånd, personlighetsförändringar, självmordsförsök m.m. försvinner helt ur journalerna. I stället kan man läsa anteckningar som att ”(r)isken för att pat ska få dissociativa sym[p]tom och uppträda som anna[n] person, har blivit nästan obefintliga” (2001-06-20, bilaga 37, s. 46) och att ”han börjat uppleva vissa känslor kvalitativt annorlunda på ett positivt sätt” (2001-10-17, bilaga 37, s. 47) och att ”Sture beskriver hur han idag har tillgång till sig själv som person, sin kropp och sitt inre psykiska liv, i en positiv bemärkelse” (2002-04-10, bilaga 37, s. 49) och att ”(ä)ven de gränspsyk tillstånden med multipel personlighet ser man i stort sett aldrig” (2003-05-20, bilaga 37, s. 50).

389. Sedan tilldelningen av bensodiazepiner upphört avslutades även terapin och Sture Bergwall inte i tiden efter det deltagit i ett enda polisförhör eller erkänt några fler mord. Han var även tidigare väl medveten om att hans erkännanden inte var riktiga, men med bensodiazepinerna försvann förmågan att förlora sig i fantasierna och fabulera kring de olika morden. Sakta men säkert växte även insikten om konsekvenserna av hans agerande, men han såg ingen utväg och visste inte hus han skulle bete sig. Till slut bestämde han sig dock för att berätta om att han ljugit om de mord som han erkänt.

BILAGA F
Falska erkännanden m.m.

Inledning

390. Som nämnts tidigare hade Sture Bergwall inga minnen av de mord han begått när han började erkänna under senare delen av år 1992. Som framgått i bilaga E framträdde minnesbilderna först som drömlika fantasier för att sedan konkretiseras och bekräftas i terapin. Under åren 1992 – 2001 skulle Sture Bergwall komma att erkänna lite mer än trettio (30) mord. Av journalanteckningen från den 13 augusti 1999 framgår att Sture Bergwall presenterade en ”krönika” över de mord han gjort sig skyldig till, bilaga 11. Den 27 januari 1999 hölls ett förhör med Sture Bergwall där listan över mord gicks igenom, bilaga 12. En variant på listan gavs även in till tingsrätten i det föreliggande målet, bilaga 41. Som framgår av tingsrättens protokoll från huvudförhandlingen, uab 75, ingavs förteckningen den 19 maj 2000 som uab 79.

391. Listan upptar tjugonio (29) mord, men är inte komplett. Den redovisar inte Sture Bergwalls erkännande av morden på två invandrarpojkar från Somalia, vilka skulle ha dödats i Norge och begravts i Sverige. Här betecknas fallet som Norgepojkarna. Utredningen av Norgepojkarna är av stor betydelse för bedömningen av Sture Bergwalls tillförlitlighet, eftersom det framkom att inte bara erkännandet var bevisligen falskt – pojkarna visade sig vara i livet – utan också för att det där framgick tydligt hur Sture Bergwall utnyttjade information från bl.a. media för att kunna underbygga sina erkännanden.

Norgepojkarna

392. Mot bakgrund av att fallet med Norgepojkarna på ett tydligt sätt visade hur Sture Bergwall underbyggde ett uppenbart falskt erkännande, och att han långt ifrån var främmande för tillstå mord han inte begått, redovisas turerna i utredningen, bilaga 42, relativt utförligt nedan.

393. I tre polisförhör under februari och mars 1996 erkände Sture Bergwall att han tillsammans med Mattias Axelsson mördat två pojkar med afrikanskt utseende under mars 1989. Pojkarna hämtades upp i Norge och kropparna gömdes undan i Lindesberg. Det finns olika uppgifter om var morden utfördes, men under vallningarna i Therese Johannesen-ärendet pekade Sture Bergwall ut en plats i Mysen, Norge, där det skulle ha skett .

394. Området i Lindesberg blev föremål för platsundersökningar. Den privata likhunden Zampo markerade på åtminstone fyra platser och det genomfördes utgrävningar som inte gav några resultat .

395. Under vallningen i Norge den 24 och 26 april 1996 lämnade Sture Bergwall en mycket detaljerad redogörelse för händelseförloppet. Han vallades först vid en flyktingförläggning på Skullerudbakken i Oslo. Det var därifrån två asylsökande pojkar av somaliskt ursprung försvunnit i mars 1989. Sture Bergwall bekräftade att den ene pojken förts bort från flyktingförläggningen och att den andre pojken också hade anknytning dit. Vidare identifierade han byggnaden genom att peka på ett flertal särskiljande drag som till exempel en brandstege, bilaga 41 s. 102, och en gångbro, bilaga 41 s. 105. Byggnadens utseende överensstämde även med en teckning som Sture Bergwall överlämnat före vallningen vid ett förhör den 15 mars 1996, bilaga 41 s. 19.

396. Den 11 maj 1996 vallades Sture Bergwall i Lindesberg där han pekade ut platsen/platserna där kropparna efter flyktingpojkarna skulle ha gömts. Sture Bergwall hade före vallningen förklarat att han var motiverad att fullfölja vallningen i avsikt att peka ut ”den plats där han gömt de asylsökande utländska pojkarna”, bilaga 44.

397. Vid samma tillfälle genomfördes en fotokonfrontation där Sture Bergwall omedelbart pekade ut nr 5 som utvisande den pojke som fördes bort från flyktingförläggningen, bilaga 41, s. 212 f. Bild nr 5 föreställde Abdi Mohammed Abdi, f. 1972, som var en av de två pojkar som försvunnit från Skullerudsbakken i mars 1989. Och som Sture Bergwall nu misstänktes ha mördat, bilaga x s. 201-203.

398. Problemet var bara att Abdi Mohammed Abdi några dagar tidigare, närmare bestämt den 7 maj 1996, återfunnits i Sverige där han sökt asyl i namnet Ali Abdu-Wali Ahmed, bilaga 41 s. 313. Även den andre pojken, som försvunnit, visade sig ha sökt sig till Sverige under ett annat namn, bilaga 41 s. 317. De båda av Sture Bergwall utpekade mordoffren levde således och förundersökningen lades sedermera ned.

399. Förklaringen till varför Sture Bergwall erkände morden på de två flyktingpojkarna och hur han kunde lämna så detaljerade uppgifter om t.ex. flyktingförläggningen och även identifiera den ene pojken står att finna i den information han tillfördes från olika håll.

400. Sedan Sture Bergwall i terapin och under informella samtal med förhörsledaren Seppo Penttinen börjat antyda en möjlig inblandning i ett pojkmord i Norge, där offret var en utländsk, möjligen slavisk pojke på 12-13 år som kallades ”Dusjunka”, kontaktade Seppo Penttinen den norska polisen den 13 december 1994 med en förfrågan om försvunna personen. Förfrågan avsåg om det försvunnit några personer under tiden 1988-1990 som kunde tänkas stämma med Sture Bergwalls beskrivning. Signalementet var en utländsk, mörkhårig pojke i 12-13 års ålder med en vuxencykel och han var klädd i bl.a. en jeansjacka och allt för stora jeansbyxor (se nedan p. 415).

401. Den svenska polisens förfrågan uppmärksammades av den norska pressen och tidningen Verdens Gang publicerade tre artiklar den 6, 7 och 8 juli 1995, bilaga 45, rörande eftersökningarna av tänkbara mordoffer.

402. I artikeln från den 6 juli 1995, bilaga 45 s. 1, finns ett citat från Tom Brunsell, chef för Kripos och Interpol i Norge, där det framgick att den norska polisen inte kunde finna någon passande våldshandling, men att man hade skickat över information rörande två unga asylsökande som försvunnit under den aktuella tidsrymden. I artikeln från den 7 juli 1995, bilaga 45 s. 2, lämnades ytterligare information om pojkarna, bland annat angavs deras födelseår. I artikeln den 8 juni 1995, bilaga 45, s. 3, publicerades en bild av flyktingförläggningen på Skullerudsbakken, från vilken pojkarna angavs ha försvunnit, och ytterligare information lämnades om bland annat pojkarnas bakgrund och härkomst.

403. Under förundersökningen rörande mordet på Therese Johannessen, som pågick parallellt med utredningarna om morden på Norgepojkarna och mordet på Yenon Levi, framkom att den norske journalisten varit i kontakt med Sture Bergwall under juni/juli 1995 och då översänt de ovan nämnda artiklarna från den 6, 7 och 8 juli 1995 .

404. Sture Bergwall hade således haft tillgång till artiklarna när han i februari 1996 börjar erkänna morden på Norgepojkarna och när han i mars 1996 överlämnar teckningen av flyktingförläggningen på Skullerudsbakken. Av intresse är även att Sture Bergwall vid förhöret den 15 mars 1996 på en uttrycklig fråga om han läst om pojkarnas försvinnande eller haft kontakt med någon norsk journalist rörande försvinnandena kategoriskt förnekade att så skulle ha varit fallet, bilaga 41 s. 209.

405. Den 30 juli 1995 skriver Sture Bergwall till Verdens Gang och erbjuder sig att lämna uppgifter mot att han får 50 000 kr . Den 1 augusti 1995 publicerade kvällstidningen Verdens Gang en intervju med Sture Bergwall där han erkände att han dödat två unga pojkar i Norge i slutet av 80-talet, bilaga 48.

406. Under förundersökningen lämnade Sture Bergwall synnerligen omfattande och detaljerade uppgifter om händelseförloppet. Han tillvitar även Mattias Axelsson det ena mordet. I förhöret den 3 april 1996 delges han misstanke om mord och medhjälp till mord på Norgepojkarna, bilaga 41 s. 60.

407. I samband med att Sture Bergwall vallades i Norge under perioden den 23-25 april 1996 publicerade Dagbladet den 23 april 1996 en ny artikel rörande morden, bilaga 49. Artikeln illustrerades med ett gruppfotografi där de försvunna pojkarna ringats in med en svart cirkel.

408. Enligt uppgifter från Ullevåls sjukhus, där Sture Bergwall vistades under vallningen, skulle han ha sett artikeln med bilden av pojkarna under sin vistelse där, bilaga 41 s. 209. Detta förnekade dock Sture Bergwall.

409. Som nämnts ovan pekade Sture Bergwall vid fotokonfrontationen den 11 maj 1996 ut den ene av Norgepojkarna, Abdi Mohammed Abdi, med kommentaren: ”Finns en omedelbar igenkännelse av ett ansikte, bilaga 41, s. 213. Eftersom det inte finns några andra kopplingar mellan Sture Bergwall och Abdi Mohammed Abdi än det faktum att han påstås ha sett dennes bild i tidningen kan det omedelbara igenkännandet inte härröra från någon annan situation än iakttagelsen av gruppfotografiet i tidningen.

410. Sammanfattningsvis kan sägas att det är anmärkningsvärt hur Sture Bergwalls uppgifter om mordet på en 12-13 år gammal pojke, möjligen av slavisk härkomst, ändrades till att avse morden på två pojkar i 17-18 års ålder av afrikanskt ursprung efter det att förhörsledaren Seppo Penttinen fått besked från den norska polisen om att det inte fanns registrerad någon händelse motsvarande det förstnämnda erkännandet, men väl två försvunna afrikanska pojkar. Vidare är det påtagligt hur Sture Bergwall tillgodogjorde sig information från bl.a. massmedia för att kunna underbygga sitt erkännande med detaljer, skisser, identifikationer o.s.v. Det sätt Sture Bergwall utnyttjade informationen på, och även det faktum att han uttryckligen förnekade att han fått den, visar på att han hade en avsikt och önskan att bli trodd även när han bevisligen erkände falskt.

Duska

411. Ovan under p. 400 omnämndes att Sture Bergwall erkänt ett mord på en pojke vid namn ”Dusjunka” och hur det erkännandet ledde fram till att han kom att erkänna även morden på Norgepojkarna. Mordet på pojken återkommer emellertid på flera ställen i olika utredningar, däribland mordet på Therese Johannesen och även i samband med vallningen av Sture Bergwall den 16 augusti 1999 i det föreliggande ärendet.

412. Av det ursprungliga protokollet från vallningen den 16 augusti 1999, bilaga 3, framgår att man avhandlade ett antal ytterligare mord i och kring den norska orten Mysen innan man kom in på händelserna med Trine Jensen. Bland annat stannade man vid en äng i närheten av en järnväg utanför Mysen där Sture Bergwall uppgav ”[j]ag känner en starkare lust att döda både pojken och mig själv och kan alltså inte vara kvar där och tar mig upp och in i bilen och till nästa ravin och där är risken för egen suecid mindre och där dödas pojken och i det här fallet Duska. Erik dödas här uppe på ängen och förs” (s. 19).

413. Enligt Sture Bergwalls förmenande är erkännandet av mordet på Duska/Dusjunka falskt och det kan vara av intresse att närmare beskriva hur den här händelsen dyker upp i olika varianter under utredningarnas gång.

414. Den 5 maj 1994 tog Birgitta Ståhle kontakt med Seppo Penttinen och berättade att det i terapin framkommit uppgifter om att Sture Bergwall berövat en pojke i 12-års ålder livet, bilaga 50 s. 1. Händelsen skall ha inträffat sommaren 1989 eller 1990 i en mellansvensk stad som associeras med Västerås. Pojken sägs vara av utländsk härkomst, talade knapphändig svenska och var mörkhårig. Pojken hade en cykel som var avsedd för en vuxen person och han var klädd i bl.a. jeansjacka och med alltför stora jeansbyxor. Sture Bergwall kallade pojken för ”Andreas”.

415. Vid ett informellt samtal med Seppo Penttinen har Sture Bergwall berättat om en händelse med en yngre pojke som skulle ha inträffat 1988-1990. Signalementet på pojken är exakt detsamma som lämnades den 5 maj 1994, men nu kallas pojken ”Dusjunka” och nu ”föresvävar namnet Lindesberg”, bilaga 50 s. 2. Seppo Penttinen framställde den 13 december 1994 en förfrågan till norsk polis om de hade uppgifter om en liknande händelse där en pojke med ”Duskas” signalement anmälts försvunnen under tiden 1988-1990, bilaga 50 s. 3. I förfrågan anges att händelsen skall ha inträffat i närheten av Oslo. Den norska polisen svarade den 22 december 1994 att de enda registrerat försvunna personerna under den aktuella tidsrymden var två flyktingpojkar födda 1971 resp. 1972, bilaga 50 s. 4.

416. I Therese Johannesen-utredningen dyker ”Doscka” upp första gången i förhöret den 13 maj 1996, bilaga 51, där Sture Bergwall berättar att han och Mattias Axelsson återvände till Drammen i oktober 1989 . De skall ha träffat på pojken i de villakvarter som man besökte i samband med vallningen den 25 april 1996 då Sture Bergwall anvisade fel del av Drammen . Sture Bergwall beskriver pojken på samma sätt som tidigare . Enligt uppgifterna förs pojken till Sverige. Han dödas vid Jungfruberget utanför Falun och kroppen begravs i Ryggen .

417. ”Douska” dyker sedan upp i förhöret den 19 december 1997, bilaga 52, men nu har händelsen inträffat i samband med att Sture Bergwall återvände för att ta rätt på kroppsdelarna efter Therese Johannessen, d.v.s. i april-maj 1989 . Enligt denna version har kroppen efter ”Douska” eldats upp i Ringenområdet i Örjeskogen.

418. Som nämnts ovan dyker Duska även upp vid vallningen den 16 oktober 1999, men nu förläggs händelserna till någon ravin utanför Mysen. Enligt fortsättningen av förhöret ”delas dom båda pojkarna” i ravinen och kroppsdelarna tas med till Sverige.

419. Förutom det osannolika i att en pojke i 12-13 årsåldern skulle kunna försvinna utan att det fanns något registrerat hos vederbörande myndighet, är det uppenbart att Sture Bergwall passar in Duska-händelsen i olika sammanhang på det sätt som han själv tycker är lämpligt. Det anmärkningsvärda är att förhörsledaren inte vid något tillfälle konfronterar honom med de olika och sinsemellan motsägelsefulla versionerna av händelseförloppet.

Listan

420. Det finns även andra fall där Sture Bergwall lämnat falska erkännanden. Som nämnts ovan gav åklagaren in en förteckning över 28 mord som Sture Bergwall erkänt i samband med rättegången rörande morden på Trine Jensen och Gry Storvik, uab 79.

421. Förteckningen hade sitt ursprung i en ”krönika” över sina mord, vilken Sture Bergwall upprättat i terapin och som han hördes om den 27 januari 1997, se ovan p. 390. I förhöret har han utvecklad uppgifterna på ett sätt som inte framgår av den till tingsrätten ingivna förteckningen.

422. Som exempel kan nämnas att

- ”Bilpojke, 82/83, Mellansverige” avser en händelse där Sture Bergwall beskriver hur han i Huskvarna/Jönköping med berått mod kör ihjäl en pojke och låter honom ligga kvar och förblöda. Händelsen skall ha inträffat i augusti/september 1982/83, bilaga 12 s.16 f.
- ”Namngiven yngling, 85, Norrland” avser en pojke vid namn Magnus som Sture Bergwall påstår sig ha mördat under senare delen av 1984 eller i början av 1985 i Örnsköldsvik för att sedan föra kroppen till ett gömsle i Dalarna, bilaga 12 s. 19 f. Enligt den lokala polisen försvann verkligen en pojke vid namn Magnus från Örnsköldsvik vintern 1985. Han hade försvunnit under natten och det fanns spår i snön på isen som slutade vid öppet vatten. Flera år senare hittades även kroppsdelar och persedlar från Magnus i Örnsköldsviks hamn.
- ”Värmlandspojke, 81/82, Värmland” avser en pojke runt 15 år som Sture Bergwall påstår sig påträffa en och en halv mil utanför Karlstad och som han sedan mördar och gömmer i ett gruvschakt, bilaga 12, s. x.
- ”Kvinna, 20-24, 82/83, Mellansverige” åsyftar en kvinna på cykel som Sture Bergwall påstod sig ha mördat i Karlstadstrakten genom att strypa henne och sedan dunka huvudet mot marken. Kroppen skall ha lämnats helt öppen på vägen, bilaga 12, s. x.

423. Det säger sig självt att flertalet av dessa händelser är möjliga att kontrollera och så har även skett i viss utsträckning. Det har då visat sig inte finnas några motsvarande händelser registrerade hos de berörda myndigheterna. Som exempel kan pekas på ett antal promemorior som återfunnits i arkivet hos Rikskriminalpolisen, bilaga 53.

- Den finska polisen har den 7 juni 1996 meddelat att de inte har någon händelse motsvarande ”Tony” registrerad, bilaga 52, s. 1.
- Vid kontakter den 8-9 mars 1999 med polismyndigheterna på västkusten har det framkommit att det inte finns någon händelse motsvarande ”Yngling 20 år” registrerad, bilaga 52, s. 2
- Polisen i Eskilstuna har den 8 april 1999 meddelat att det inte finns någon händelse motsvarande ”Michael” registrerad, bilaga 52, s. 3
- Polismyndigheterna i Värmland har den 18 augusti 1999 meddelat att det inte finns några händelser motsvarande ”Värmlandspojke” och ”Kvinna, 20-24” registrerade, bilaga 52, s. 4

424. Således kan konstateras att i vart fall fem av de mord som upptagits på förteckningen, uab 79, kontrollerats och då visat sig inte svara mot några verkliga eller kända händelser. I ytterligare ett fall, ”Namngiven yngling”, har utredarna fått besked från polisen i Örnsköldsvik att kvarlevor efter personen återfunnits i vattnet där han drunknade. Därtill kan läggas att ”Lars, mycket ung” svarar mot Lars Smed, som drunknade i Korsnäs 1965. Av fotografier på Sture Bergwalls anslagstavla, som han hade på sitt rum på kliniken, framgår att han har satt upp en artikel från 1965 med rubriken ”FEMÅRING DRUNKNADE i kraftdammen i Korsnäs”, bilaga 54 . Det anmärkningsvärda är att allt detta var känt för åklagaren och utredarna när listan gavs in till tingsrätten.

Falska tillvitelser rörande andras brottslighet

425. Utöver det faktum att Sture Bergwall lämnat falska erkännanden rörande egen brottslighet har han även falskt tillvitat andra personer brottsliga handlingar. Det gäller framförallt påstådda medgärningsmän vid de mord han påstod sig ha begått. I det följande redovisas sex fall där han bevisligen falskt tillvitat andra personer delaktighet i sådana mord.

Mattias Axelsson

426. Av utredningen kring Norgepojkarna framgick att Sture Bergwall tillvitade Mattias Axelsson mordet på den ene pojken. I förhör beskrev Sture Bergwall ingående hur mordet begåtts. Sture Bergwall uppgav att den förste pojken, Abdi Mohammed Abdi, plockades upp av honom och Mattias Axelsson i syfte att utnyttjas sexuellt och sedan dödas. Pojken ströps av Mattias Axelsson i syfte att sätta skräck i den andre pojken, som plockats upp senare samma dag. Kroppen styckades och delar av den åts upp, bilaga 42 s. 15. Eftersom Abdi Mohammed Abdi återfanns levande i Sverige, rör det sig uppenbarligen om en falsk tillvitelse.
Jonny Farenbrink

427. Vid morden på makarna Stegehuis i Appojaure pekade Sture Bergwall ut en man vid namn Jonny Farenbrink som medgärningsman. Enligt Sture Bergwall var Jonny Farenbrink den som föreslog att makarna skulle mördas och den som transporterade dem till mordplatsen och han deltog aktivt i själva dödandet. Jonny Farenbrink hördes aldrig i den efterföljande rättegången (Gällivare tingsrätts mål nr B 26/95), vilket förmodligen berodde på att han bevisligen befunnit sig i Stockholm vid den aktuella tidpunkten då han besökte S:t Eriks sjukhus med sin flickvän, bilaga 55. Farenbrink hade således alibi vid tidpunkten för morden.
Sven Eriksson

428. Sture Bergwall uppgav att en person vid namn Sven Eriksson var den som kört honom till Växjö och medverkat i mordet på Thomas Blomgren år 1964. Sven Eriksson skulle ha kört dem under natten i sin bil, en Bogvard Isabella, de ca 105 milen fram och tillbaka från Falun till Växjö. Den pingsthelgen då Thomas Blomgren mördades var Sture Bergwall 14 år och befann sig på ett konfirmationsläger, vilket framgår av bifogade tidningsbilder, bilaga 56. Vid förhören med Sven Eriksson den 23 mars 1993, den 28 september 1993 och den 9 november 1993 framkom att han varit hemma den aktuella helgen med sin nyförlösta hustru, att han skaffade sin första bil, en Ford Anglia, på våren 1965 och att han lärde känna Sture Bergwall först 1966 eller 1967, bilaga 57 . Sture Bergwall tar även senare tillbaka sitt utpekande av Sven Eriksson som medgärningsman.

Sten-Ove Bergwall

429. I utredningen av mordet på Johan Asplund uppgav Sture Bergwall inledningsvis att hans äldre bror, Sten-Ove Bergwall, deltagit i mordet. I ett förhör från den 10 april 1995 redogör Sture Bergwall utförligt för broderns medverkan, bilaga 58. Således hade Sten-Ove Bergwall kört dem upp till Sundsvall i akt och mening att söka efter en pojke som skulle bli deras offer. Sten-Ove Bergwall hade hetsat Sture Bergwall att döda Johan Asplund i ett skogsparti. Under styckningen av Johan Asplund stod Sten-Ove Bergwall en 3-4 meter bort och onanerade. Efter detta förhör blir det uppehåll i utredningen och när den återupptas genom ett förhör den 3 juni 1998 uppger Sture Bergwall plötsligt att han reste till Sundsvall i en Volvo som han lånade av en person vid namn Leif Thunstedt . I förhöret den 7 februari 2001 tar Sture Bergwall uttryckligen tillbaka utpekandet av Sten-Ove Bergwall och det kan vara värt att citera hans förklaring till att han falskt tillvitat brodern delaktighet i ett mord: så tror jag att det fungerade så att jag för att orka se den här Cliffgestalten så placerade jag Sten-Ove ovanpå honom så att säga … d.v.s. jag gör honom till Sten-Ove”, bilaga 59.

430 .”Cliff” är en av de personligheter som Sture Bergwall vid denna tidpunkt ansågs ha inom sig och som trädde fram i samband med olika mord, se ovan bilaga E, p. 373.

BILAGA G
Sammanfattning

Sammanfattning

431. Sture Bergwall dömdes för morden på Trine Jensen och Gry Storvik uteslutande på grund av sina erkännanden. Han hade tidigare aldrig varit misstänkt för gärningarna och det fanns inte heller något i de ursprungliga utredningarna som pekade mot honom som gärningsman. Inte ens efter det att han erkänt gärningarna gick det att i efterhand uppbringa någon iakttagelse eller annan teknisk bevisning som fick sin förklaring genom hans erkännande.

432. Under förundersökningen lämnade Sture Bergwall ett flertal olika och sinsemellan motsägelsefulla versioner av händelseförloppet. I de inledande förhören lämnade han uppgifter rörande så pass centrala delar som hur morden utförts och kropparna hanterats, vilka uppenbarligen stred mot de kriminaltekniska och rättsmedicinska utredningarna. Under utredningens gång ändrades dessa uppgifter fram och tillbaka, men i flera hänseenden kvartstod bristerna ända fram till rättegången.

433. Det är betänkligt att en person som inledningsvis erkänner att han dödat Trine Jensen genom att krossa hennes bakhuvud senare döms för att ha strypt henne med en snara och att samma person inledningsvis erkänner att han dödat Gry Storvik med ett välriktat knivhugg mot bröstet bara för att därefter bli dömd för att ha strypt henne med sina egna händer.

434. Under perioden 1992-2001 erkände Sture Bergwall ca 31 mord. Enbart i förhöret den 29 januari 1999 erkände han sammanlagt 27 mord. Flera av dessa gärningar var tillräckligt konkreta vad avser offer, tid och plats för att kunna kontrolleras. När det skedde visade det sig att ansvariga myndigheter inte hade någon som helst kännedom om att liknande händelser skulle ha inträffat. I ett fall, de s.k. Norgepojkarna, visade det sig dessutom att de påstådda offren var i livet.

435. Sture Bergwall har uppenbarligen haft en stark motivation att lämna falska erkännanden av mord. Detta bekräftas av att han bevisligen använde sig av information från utomstående för att underbygga erkännandenas tillförlitlighet även i de fall där erkännandet är bevisligen falskt.

436. Erkännandena grundade sig på borträngda minnen av mord och andra traumatiska våldshändelser som återvunnits i objektrelationsterapin. I ett regredierat tillstånd där han under kraftig påverkan av narkotika klassade läkemedel antog olika personligheter redogjorde Sture Bergwall för sina minnen. Inledningsvis var minnena mer fantasier eller drömlika bilder, för att senare konkretiseras i terapin och därefter återges i polisförhör.

437. Inget hindrar att ett erkännande läggs till grund för en fällande dom i de fall där det överensstämmer med utredningen och även innehåller detaljer som endast gärningsmannen kan ha känt till. En sådan bedömning förutsätter att prövningen sker på grundval av en korrekt och fullständig redovisning av utredningsmaterialet och övriga omständigheter av betydelse för erkännandets tillförlitlighet. Enligt Sture Bergwalls uppfattning har emellertid den utredning som legat till grund för tingsrättens prövning har varit begränsade och i flera hänseenden missvisande.

438. Först kan noteras det anmärkningsvärda i att ingen av parterna synes ha ställt frågor om de olika uppgifter som Sture Bergwall lämnade under förundersökningen. Någon förklaring till varför han ändrat sina uppgifter och lämnat uppenbarligen felaktiga beskrivningar av händelseförloppet har därför inte framkommit. Inte heller synes parterna ha konfronterat Sture Bergwall med de uppgifter som uppenbarligen stred mot utredningen i syfte att klargöra om de kvarstod eller om han ville ändra på dem.

439. Vidare kan noteras att tingsrättens dom i viktiga delar grundar sig på vad Sture Bergwall ansågs ha uppgivit under förundersökningen. Det gäller framförallt vittnet Pål Bjellands redogörelse för omständigheterna kring fyndplatsen, men även vittnet Kai Jensens redogörelse för snaran. Trots att dessa vittnet förefaller ha lämnat missvisande och, i några fall, direkt felaktiga upplysningar förefaller inte parterna att ha konfronterat dem med innehållet i utredningen.

440. Det är synnerligen graverande att t.ex. Sture Bergwalls uppgifter om att han inte känner igen kraftledningsstolpen på ett fotografi över fyndplatsen i Pål Bjellands vittnesmål omvandlats till att han i förhöret berättat om en kraftledningsstolpe motsvarande den som fanns på fyndplatsen. Även uppgifterna om att den ursprungliga snaran hade en ögla och att knutarna i den snara som Sture Bergwall tillverkade överensstämde med knutarna i den återfunna snaran, vilka tillskrivs Kai Jensen, är nästintill obegripliga.

441. I denna del kan även hänvisas till de redigerade filmerna från vallningen den 16-17 augusti 1999. Tingsrätten torde inte haft någon anledning att misstro förhörsledarens och åklagarens avsikter med att redigera vallningsfilmerna, men faktum är att innehållet i filmerna blivit missvisande och väsentliga delar av vad som förekom under vallningen har helt enkelt klippts bort. Det är inte sannolikt att tingsrätten skulle bedömt att Sture Bergwall utan tvekan återfann Trine Jensens fyndplats eller att han reagerade på den parkeringsplatsen i Myrvoll där Gry Storvik återfanns om domstolen fått se hela filmen. Faktum är ju att Sture Bergwall inte kunde hitta till fyndplatsen utan ingripande åtgärder från utredarna och han reagerade aldrig på parkeringsplatsen.

442. Även sammanställningarna över Sture Bergwalls ”slutliga ståndpunkt” förefaller ha kunnat inverka menligt på tingsrättens möjligheter att skaffa sig en rättvisande bild av erkännandets tillförlitlighet. Utöver det faktum att förebringandet av sammanställningarna synes processuellt tveksamt, ger de en klart missvisande bild av Sture Bergwalls förmåga att under förundersökningen lämna korrekta uppgifter om händelseförloppet. Även om sammanställningarna inte lagts till grund för bedömningen, har de varit ägnade att för tingsrätten undanhålla de brister som vidhäftade Sture Bergwalls redogörelser.

443. De rättsmedicinska utredningarna reste en hel del frågor kring Sture Bergwalls redogörelser, särskilt vad gäller mordet på Gry Storvik. Sture Bergwalls berättelse förefaller stämma mindre väl överens med dem i fråga om t.ex. tillvägagångssättet vid strypningen och dödstidpunkten och hanteringen av kroppen efter dödens inträde och det utsmetade blodet på kroppen. Samtidigt verkar det som om ingen av dessa frågor berördes i sakkunnigförhöret med Kari Ormstad. I vart fall har inte tingsrätten nämnt dem i sin dom.

444. När det gäller Sture Bergwalls möjligheter att införskaffa information från utomstående synes bedömningen framförallt ha avsett uppgifter i norska medier. Även om skälet för att begränsa utredningen till norska medier synes oklart, förefaller inte tingsrätten haft kännedom om de personliga kontakter som Sture Bergwall hade med norska journalister och det faktum att de skickade artiklar direkt till honom. Det test som Sven-Åke Christiansson genomförde utgick också från artiklar i norska tidningar.

445. Tingsrätten förefaller ha tagit fasta på resultatet av Sven-Åke Christianssons tester. Samtidigt har det visat sig att testerna är behäftade med avsevärda metodologiska brister. För det fall tingsrätten varit medveten om Sven-Åke Christianssons olika roller och delvis motstridiga intressen kan det antas att testresultaten skulle ha behandlats med betydligt större försiktighet.

446. Slutligen är det svårt att förstå hur parterna i målet kunde underlåta att ställa frågor till Sture Bergwall om hans möjligheter att själv köra bil fram och tillbaka till Oslo år 1981 och år 1985. I vart fall åklagaren var ju medveten om de uppgifter som framkommit i andra sammanhang och som pekade på att han inte kunde köra bil vid de aktuella tidpunkterna. I denna del synes det även märkligt att inte större ansträngningar gjorts för att få tag i Sture Bergwalls bilskolelärare för att få ytterligare information om hur det förhöll sig med hans kunskaper i bilkörning.

447. Sammantaget menar Sture Bergwall att de olika och sinsemellan motstridiga uppgifter om morden som han lämnade under förundersökningen ger stöd för att han saknade minnesbilder från händelserna och att det rör sig om falska erkännanden. Att det finns en påtaglig risk för att det rör sig om falska erkännanden bekräftas även av omständigheterna kring deras uppkomst och av det faktum att han bevisligen lämnat falska erkännanden rörande andra mord. I de delar där tingsrätten redovisat konkreta omständigheter till stöd för bedömningen att erkännandet är riktigt har det visat sig att tingsrätten i allt väsentligt bibringats en missvisande uppfattning om vad Sture Bergwall uppgivit. Till följd av detta har tingsrätten felaktigt konstaterat att det förelåg en överensstämmelse mellan Sture Bergwalls uppgifter och utredningen i övrigt. Särskilt tydligt blir det i fråga om de omständigheter som tingsrätten redovisat som ”särskilt anmärkningsvärda”.

448. En del av förklaringen till att tingsrätten inte haft tillgång till ett fullständigt underlag ligger i det faktum att såväl åklagare som försvarare agerat i syfte att understödja Sture Bergwalls erkännanden . Det har inte legat i någon av parternas intresse att kritiskt granska erkännandena och konfrontera Sture Bergwall med bristerna och motsägelserna i hans redogörelser. Även om den kontradiktoriska principen inte fullt ut fungerat som garant för en allsidig prövning av processmaterialet i just detta mål, kan det ändå ifrågasättas om det inte borde legat i åklagarens objektivitetsplikt att ifrågasätta erkännandena genom att framhålla även de omständigheter som talade mot dem.

449. För det fall tingsrätten upplysts om de brister som vidhäftade Sture Bergwalls erkännanden och svårigheterna med att få dem att överensstämma med utredningsresultaten i förening med uppkomstbetingelserna och andra falska erkännanden och även uppgifterna om bristande kunskaper i bilkörning m.m. är det sannolikt att domstolen ansett att erkännandena inte var så tillförlitliga att de kunde läggas till grund för fällande domar.

BILAGA H
Bevisuppgift

I resningsärendet åberopar Sture Bergwall följande bevisning till stöd för sin ansökan.

450. Inledningsvis åberopas de uppgifter som nedtecknats i polisförhören och som anförts ovan till styrkande av att Sture Bergwall lämnat flera olika och sinsemellan motstridiga versioner av händelseförloppet under förundersökningen

451. De ursprungliga vallningsfilmerna, särskilt de avsnitt där Sture Bergwall anger att han färdades på väg 152 söderut med Trine Jensen och att ”Trineplatsen” ligger nära infarten till Myrvoll och att det intressanta området i Myrvoll ligger på andra sidan vägen sett från parkeringsplatsen och att han önskar fortsätta vallningen med utgångspunkt i Kolbotn och att han väljer en annan väg än väg 152 ut ur Kolbotn och att han vid två tillfällen anvisar fel färdväg och att det är åklagaren som beslutar om att göra ett uppehåll vid påfarten till E 18 och att det inte är Sture Bergwall som anvisar fortsatt färd söderut på Gamle Mossvei och att färdvägen till Svartskog idrottsplats är skyltad och att instruktionerna för färden består av Seppo Penttinens tolkningar av Sture Bergwalls kroppsspråk, till styrkande av att Sture Bergwall inte kunde hitta till Trine Jensens fyndplats utan avsevärt stöd från utredarna och att han inte reagerade på parkeringsplatsen i Myrvoll.

452. Utlåtanden rörande snarorna, fu dok. 3.3.5-3.3.7 jämte fotografier, tillstyrkande av att den snara som Sture Bergwall tillverkade i väsentliga avseenden avviker från den snara som återfanns vid Trine Jensens kropp.

453. Artiklar från Se og Hør, bilaga 9, och Dala-Demokraten, bilaga 10 och 13, till styrkande av att Sture Bergwall offentligt erkänt mordet på Gry Storvik sedan april 1998.

454. Fotografier från förhören den 6 oktober 1999 (I) och den 12 och 13 mars 2000, bilagor till fu dok. 6.8 resp fu dok. 6.17-18, till styrkande av att Sture Bergwall inte lämnat de uppgifter under förundersökningen som hänförs till Pål Bjellands vittnesmål.

455. Rättsmedicinsk undersökning 1985-06-26, fu dok. 2.3 IV/16, och referat från samrådsmöten 1999-10-04, 1999-10-15 och 1999-10-30, bilaga 16-18, och rättsmedicinskt utlåtande 2000-03-03, fu dok. 4.4, till styrkande av att Sture Bergwalls uppgifter inte överensstämmer med de rättsmedicinska fynden vad gäller bl.a. tillvägagångsättet vid strypning och dödstidpunkten och hanteringen av kroppen efter dödens inträde och det utsmetade blodet på kroppen och att uppgiftrna om ”blåmärken” inte kan förklaras av att det varit likfläckar.

456. Rickard L. Sjöbergs utlåtande 2011-03-29, till styrkande av att Sven-Åke Christianssons testresultat inte var tillförlitliga

457. Utdrag från körkortsregistret, bilaga 30, och förhörsprotokollen med Loizios Hazianastasiou, Birgitta Axelsson, Bengt Axelsson, Mattias Axelsson, Torvald Bergwall och Sten-Ove Bergwall, bilagor 30-33 och 35-36, till styrkande av att Sture Bergwall var oförmögen att köra bil till Oslo t.o.r. år 1981 och år 1985 och att utredarna var väl bekanta med detta förhållande.

458. Journalanteckningarna i de delar som redovisats, bilaga 37. Och Anna Dådermans utlåtande 2009-03-31, bilaga 40, till styrkande av att Sture Bergwall tillhörde en grupp personer där det fanns en påtaglig risk för falska erkännanden och att terapin och medicineringen haft stort inflytande över uppkomstbetingelserna.

459. Utredningen rörande Norgepojkarna, bilaga 42, och artiklarna från Verdens Gang och Dagbladet, bilaga 45 och 49, och uppgifterna om Duska/Dusjunka/Doscka, bilaga 50-52, och ”krönikan, över begågna mord, förhöret den 29 januari 1999, listan som ingavs till tingsrätten och promemoriorna m.m., bilaga 11-12, 41 och 53-54, tillstyrkande av att Sture Bergwall hade en stark motivation att lämna falska erkännanden.

Ny blogg.

24 maj, 2011

Denna blogg öppnar 22 augusti 2011. Min andra blogg, Sture Bergwall,  är öppen för läsning men med sparsam uppdatering. Jag finns även på twitter.

Vi ses till hösten!/Sture

Prenumerera redan nu – se högra spalten under twitterflödet.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 30 andra följare