106. Miniserie: Äkta barndom.

24 februari, 2012

Jag har publicerat denna text tidigare men den måste, förstås, ingå i miniserien Äkta barndom. Texten är längre än de övriga – se det som helgläsning. Här är texten:

Barndomsjul. En sann berättelse.

Sten-Ove, det är kvällen före julafton. Mamma, pappa och vi sju syskon står på led. Lägenheten är julpyntad, granen intagen och klädd. På borden ligger juldukar och i fönstren hänger julgardiner. Girlander i kökstaket och i korridoren, klistermärken på fönstren, och på bänkar, byråer och fönsterbleck står ljusstakar o mgivna av blommande amaryllis.
Det doftar av bröd, nykokt skinka och tomtebloss. Allt är rent och städat. Nu står mamma på en stol i skrubben och tar från översta hyllan den första julklappen. Sedan de första höstdagarna har klapparna samlats där i väntan på den här stunden.
Langen går. Vi alla skall ta i varje julklapp. Mamma till pappa, Eva till Gun, hon till mig och jag till Örjan. Du Sten-Ove står närmast julgranen – vad den doftar gott! – och placerar klapparna under den. Under langningen tjuvtittar vi på etiketterna och blir generat förtjusta när vi hittar våra egna namn.
Högen under granen växer, och du håller reda på antalet paket; 21… 87… 100.. 120…, och när du lägger den sista klappen på den stora högen säger du: etthundratrettiofyra julklappar, nytt rekord!
När langningen av de färgglada julpaketen är klar är det dags för julens första skinksmörgås och att prov smaka bullar och saffranslimpor och, förstås, de sju kaksorterna.

Pappa Ove.

Några timmar före detta har vi syskon gått den halva kilometern till busshållplatsen för att åka till staden. Mamma skall få arbeta i fred med att städa ut vardagen, julpynta och göra allt annat färdigt till den stora helgen.
Snön ligger julevit, och vi är uppspelta, förväntansfulla. Vi går till Princess konditori på Trotzgatan där vi fikar i lugn och ro. Den här gången slår vi på stort: kaffe och wienerbröd till alla.
Servitrisen talar om vad det kostar, och tvillingsystern uttrycker häpnad inför lyxen genom att högt upprepa:
- Åtta och åttioåtta!
Så är det dags för promenaden hem. De sju kilometrarna tar sin tid att gå; snö, lek, prat och avsiktliga fördröjningar. Mamma skall få god tid på sig att göra allt i ordning hemma.
När vi kommer ned på Bruksgatan i Korsnä’s ser v i spända mot de tre fönster som vetter mot gården. Jodå, det glittrar jul! Så småspringer vi den sista sträckan hem och kliver in i ett sagolandskap.

Julafton är inne. Vi vaknar alla tidigt; mamma, pappa, Runa, du Sten-Ove, Torvald, Örjan, Gun, Eva och jag. När vi tagit på oss finkläderna går vi in i storarummet. Granens ljus, som är täckta med änglahår, lyser mjukt, radiogrammofonen spelar julmusik. Vi sätter oss på golvet och tittar på julklapparna, läser ett och annat julklappsrim och smakar på fikonen som är framsatta. Mamma stökar i köket och ropar att frukosten är klar.
Bordet dignar. Skinka, bröd och syltor. Risgrönsgröt, leverpastej och kalvsylta. Vörtbröd, sirapslimpa, julveteknäcke och hårt bröd från Vika. De små röda ljusstakarna i form av byttor har levande ljus och dekorerar bordet tillsammans med den fina julduken. Ovanför soffan sitter julbonader med tomtemotiv.
Vi äter under prat och skratt. Min tvillingsyster är så fin, det har jag alltid tyckt, och jag ser i hennes ansikte mina syskons, och hos er ser jag drag av både mamma och pappa. Jag känner att detta är familjen, en konklusion av vad det är. ”Åh, måtte dagen bli lång”, tänker jag.
Efter frukosten, som tagit en bra stund, spelar vi spel, skriver namn (Örjan vinner som vanligt – han har en fenomenal förmåga att hitta namn på alla bokstäver och kommer på långt flara namn än någon av oss andra) och sedan står det inte på förrän det är tid för stora julbordet.
Återigen dignar det, nu med dopp i grytan, grynkorv, pastejer och mer därtill. Vi äter och pratar, pratar och äter och fastän magen är full avslutar jag med lutfisk, min absoluta favorit på julbordet.
- Tänk vad mycket magen kan rymma, säger vi till varandra, och osökt kommer vi in på vad barnen i Kina äter.
Samtalet och skojandet fortsätter. Vissa av oss låter besticken vila emellanåt medan andra äter hela tiden. Pappa häller upp mera svagdricka från damejeannen till tillbringaren och serverar mamma ett glas.
-Uhh, säger hon. Jag blir så svag i armarna av drickan.
Julmusten är urdrucken så Gun går till skafferiet; där öpå nedersta hyllan, lagomt kalla, står hur många must som helst! Julmust kan mamma dricka utan att bli yr.
Snart, snart är det dags för julklappsutdelningen. Mamma vill plocka undan maten och diska innan tomten kommer. Pappa är på gott humör. Jag både noterar och tar till mig det. Han kavlar upp ärmarna på finskjortan och tar diskhandduken. I dag är vi ungar lediga från hushållsbestyren, dem sköter föräldrarna om.
-Ni vet väl att det blir sju sorters kakor och kaffe när vi är klara, säger mamma.

Vi går in i storarummet och sätter oss på golvet, i soffan eller i fåtöljerna. Julen känns härinne, det går liksom att ta på den. Örjan lägger en Arne Lambert-skiva på radiogrammofonens skivtallrik. Trumpeten ljuder ”Stilla Natt” medan jag bläddrar i ”Julstämning”. Gun knäcker några nötter medan Eva sitter intill julklappshögen och försiktigt känner på några paket.
Det är otänkbart att någon av oss skulle gå ut på julafton. Vi såg nyss några grannbarn tumla runt i snön; ingen av oss förstår hur man kan lämna julen på det viset.
-Jag har ett julklappsrim kvar att skriva, säger du Sten-Ove.
Det är viktigt med rimmen på klapparna, det har vi med oss alla. Jag frågar försynt vad det är du skall rimma på, och du svarar mig vaskande att det är mammas deckare.
-Menar du Maria Lang, säger jag, mer bekräftande än frågande.
Så länge jag kan minnas har mamma fått den senaste Maria Lang-deckaren i julklapp.
Du nickar och säger att titeln ”En främmande man” inbjuder till ett lite längre rim. Så tar du pennan, hittar ett papper och börjar skissa på rimmet.
Arne Lambert spelar vidare på sin trumpet.

På bilden syns Gun, Örjan, Eva (och mina ben).

I köket är all elektrisk belysning släckt. På köksbänken och på bordet brinner levande ljus. Överfulla kakfat och fyllda korgar med saffransbröd och bullar, rulltårtor och sockerkakor på sina fat är framställda på den röda duken. Kaffet doftar som aldrig förr.
Vi sätter oss alla vid bordet igen. Fastän ännu mätta efter all julmat fikar vi med aptit. Vi sneglar ut genom de dekorerade köksfönstren och undrar om tomten är på väg.
-Där, där! ropar Eva.
En tomte med lykta rör sig på grannhusets gårdsplan.
-Åh nej, fortätter hon suckande när tomten försvinner in i det huset.

Örjan säger att han skall gå upp till sitt vindsrum för att hämta sin trumpet, inspirerad som han har blivit av Arne Lambert. Han går medan vi andra fortsätter kalasandet. Jag älskar verkligen havrekakorna, de finska pinnarna är Guns favorit.
Just som jag ber mamma fylla på min kaffekopp bankar det på ytterdörren. Vi blir alla tysta. Vi hör hur dörrhandtaget trycks ned och så öppnas dörren.
-Finns det några snälla barn här, mullrar den bekanta rösten.
En pirrande skön känsla far igenom kroppen.
-Jaaa! ropar vi i kör.
Tomten kommer in i köket. Vi erbjuder honom bröd och kakor, men han tackar nej och säger att han inte hinner med något annat än att dela ut julklappar.
Vi lägger ifrån oss halvtuggade bullar och kakor och reser oss upp. Jag springer ut i korridoren och visar tomten vägen.
-Här, härinne i storarummet är det, säger jag ivrigt.
Så går vi alla in i rummet med julgranen och alla julklapparna. Höjdpunkten på en alldeles fantastisk dag har kommit.

Sten-Ove.

Tomten ger oss varsin julklapp innan han hastar vidare. Örjan dyker strax därpå upp, han har varit tvungen att leta reda på trumpetmunstycket som han förlagt. Du ger honom en julklapp, han läser upp rimmet på den högt innan du delar ut resten av julklapparna.
Högarna växer vid våra sidor, jag blir tvungen att lämna soffan och sätta mig på golvet för att få plats. När den sista julklappen är utdelad går vi allesammans till köket och tar en skinksmörgås. Timmarna har runnit iväg, det tar tid att läsa alla rimmen.
När vi fikat går vi till storarummet igen. En och en läser vi rimmen innan vi öppnar paketen. Alla väntar på den som står i tur att öppna. Mamma blir glad över både ditt rim och deckaren.
Så, efter en lång dag, nöjda med klapparna och fortfarande mätta, gör vi oss iordning för lite nattsömn. Några av oss skall upp för julotta, andra vaknar ändå tidigt för att pyssla med det som var i paketen.

Barndomens jular är barndomen. Minnena av dem ger mig bilden av hu det var: med oss syskon tillsammans, relationen till mamma och pappa, till hemmet och familjen som sådan.
Minnena av jularna tar inte bort andra minnen, de tråkiga dagarna eller de svåra stunderna. Sommardagarnas bad och lek finns kvar liksom höstens kulna innesittardagar. Gräl med mamma och pappa finns där liksom bråk och kiv oss syskon emellan. Födelsedagars besvikelser och glädjefulla överraskningar är kvar liksom förtvivlan och vanmakt, lek och skoj.
Minnena av jularna innefattar allt detta. Det gör det därför att då var vi tillsammans, alla vi sju syskon och våra föräldrar. Och det år som gått sedan den förra julen finns närvarande under den nya.
Dessa minnen beskriver min verklighet som den såg ut bortom lögnen. Mina syskon är mina ögonvittnen.

Ovanstående är ett utdrag ur boken “Thomas Quick är död”. I boken ställs dessa minnen mot terapins falska minnen.

105. Miniserie: Äkta barndom.

22 februari, 2012

Fjärde klass 1962. Jag och tvillingsystern är tolv år och levde, enligt psykolog Birgitta Ståhle (se hennes vittnesmål i domstolen här) under mycket svår missär.
Ve hennes utsaga! Ve det som skedde vid anstalten: narkotikan som flödade och terapin som inte kände några gränser.
Så här såg det ut: flickan längst till höger i den främre raden, hon som ler så underbart, är tvillingsystern. I bakre raden, trea från vänster, brevid magister Teodor Kruse, står jag.
Bilden berättar och den berättar det som är sant. Det går också bra att fråga Sven-Olof, Kent, Monica, Kristin eller någon annan av eleverna på fotot.

Korsnäs skola 1962.

104. Miniserie: Äkta barndom.

20 februari, 2012

Mina bröder Sten-Ove och Torvald vann tidningen Röster i Radio – TV:s lyriktävling 1958. Det uppmärksammades på många sätt, bland annat genom medverkan i ett ungdomsprogram i TV. Torvald minns väl resan till Stockholm och inspelningen: när han såg ut genom tågfönstret och och fick syn på en TV-antenn tänkte han att ”de kommer att få se mig”. I TV-studion träffade de storheter som Lill-Babs Svensson, Lasse Lönndahl och Lill Lindfors.
Torvald var tolv år och här är två haikuer av honom från tiden:

Jag hade sällskap
av orons blåsvarta korp
men vinden tog den.

En liten havsvåg
simmar ikapp med en fisk.
Stranden stoppar dem.

Sten-Ove var 18 år. En dikt av honom från då:

Jag vill vara ett med blomman
som ingen ser växa i skogen,
i sol vill jag vara med den
och i regn, när kronbladen speglar.

Med famlande händer i natt
vill jag ingenting annat än söka
och känna och veta och trycka mig nära

och vara intill och andas –
och kommer förväxlingens timme då,
blir jag frömjöl och hämtas av bin
och flygs bort över ängar och hedar.

Sten-Ove sitter och Torvald står.

103. Miniserie: Äkta barndom.

17 februari, 2012

Inte en enda gång har anstaltens läkare eller psykologer pratat med mina syskon, varken nu eller under de mörka åren. Men under ed har man vid mordrättegångarna vittnat om min barndom.
Det är mycket som är mer än förfärligt av det som skedde under TQ-åren och som sker nu men jag undrar om inte detta är allra värst: att de som vet inte kommit till tals och att inte ens en antydan om ursäkt riktas till dem.
Psykologen Birgitta Ståhles vittnesmål finns här.

Syskonen Bergwall 1951. Saknas äldsta systern Runa. Eva var ännu inte född. Från vänster: Gun, Torvald, Örjan, Sture och stående på knä Sten-Ove.

102. Miniserie: Äkta barndom.

15 februari, 2012

Det vittnades falskt om min och mina syskons barndom under TQ-åren; av mig, av läkare, psykologer, minnesexperter, poliser och andra. I en liten serie med foton presenterar jag den äkta barndomen, den syskonen känner igen.

Familjen på promenad i Falun en sommardag 1952. Vi, tvillingarna, sitter i vagnen och lyssnar på syskonens sorl och i magen på mamma väntar Eva på att få komma fram och vara med.
I en cell på anstalten sitter jag sextio år senare och blickar bakåt. När jag ser och minns de tidiga åren får jag ork att gå vidare, att vara här och nu och längta till dagar som kommer. Långt, långt borta är åren med terapi och poliser, utflykter i falsk natur och rättegångar, narkotika och svar på anstaltens förväntningar.
Fotot berättar varför återföreningen med syskonen var möjlig: vi knöt an till den goda uppväxten och till det äkta. I detta blir vi kvar ty det går inte att förvrida det en gång till.

Från vänster: Örjan, Torvald, Sten-Ove och bakom dem Runa, mamma Thyra och pappa Ove. I vagnen tvillingarna Sture och Gun.

101.

13 februari, 2012

Ryuichi Sakamotos och mitt vemod.
Under de tysta åren levde jag utan längtan och hopp. Jag fanns men ägde ingenting. Jag andades men mitt syre förmådde inte ge kraft, jag åt men kunde inte smaka och jag såg världen men kunde inte se.
Men jag behövde känna.
Ryuichi Sakamotos Salvation berörde mig. Jag släckte ljuset i cellen och slöt mina ögon samtidigt som jag spelade musiken högt. Mitt vemod fick färg via Sakamotos dramatiska toner, hans känslor fick mina undangömda att visa sig. I rummet, runt mig, i mig hörde jag hans musik, grät den, förtvivlade den.
Sju tysta år. Sakamoto hjälpte mig att överleva dem.

Ryuichi Sakamoto

Hannes Råstam.

10 februari, 2012

Stilla är dagen, ovanligt stilla. Idag begravs Hannes Råstam. Ett liv är till ända, en vän är borta.

Låt mig tala till dig,
genom min mun, genom ditt öra.
Låt oss bli sittande här i väntan.
Det blir kanske ännu en akt, efter den sista.
Därutanför föll natten.
Därutanför har natten fallit.

Ur diktsamlingen Tunneln från mitt hjärta av Sten-Ove Bergwall.

99.

8 februari, 2012

Cellens väggar skuggas av ingenting medan fredagsmyset hamrar ensamhet. Jag sluter ögonen och sträcker min tanke till det som är utanför.

Det är som allra svårast att vara fången när helgen kommer. Under mina sju tysta år gick det bra – jag hade inget och ingen att längta efter eller till. Jag fanns men ägde absolut inget annat än min andning.
Nu är det annorlunda. Levande människor finns utanför murarna – i långpromenader och bilturer, i prat och gemenskap – och jag är medveten om det, känner tillhörighet. Jag vill inget annat än att vara med.
Under mina tysta år var jag tvungen att inför mig själv tiga med utanförskapet för att slippa ensamhetens plåga (och ändå led jag). Nu gör det ensamma väldigt  ont. Vägen till frihet är mödosam. På många sätt.

Familjen på promenad utanför Falun nyårsafton 2011. Foto: Christoffer.

98.

6 februari, 2012

Jag hade varit på anstalten i dryga tre år när fänriken mejade ned och dödade sju människor i min födelsestad Falun. Sedan dess har han haft otaliga permissioner på egen hand och fått datum för frigivande.
Jag viskade ordet mord tillsamman med andra som också gjorde det. Jag har inget blod på mina händer från någon död – allt var groteska fantasier i en grotesk terapi.
Tio år efter det att narkotikan slutade flöda och terapiseanserna upphörde har jag ännu inte haft någon permission. Falsk död är värre än äkta.

Falun 21/1 2012. Foto: Eva Hazianastasiou.

97.

3 februari, 2012

Avdelningen lånade honom ett par solblekta stövlar, han hade kommit i advokatkostym och lågskor, och så gav vi oss ut i Bergsgårdsskog. Terrängen var bökig och de unkna whiskydofterna kom stötvis i kraftiga dunster. Ett dike och han föll handlöst framåt – polismannen och terapeuten skyndade fram till honom och undrade hur det gått.
”Inget lik här” skämtade stövellånaren.
Och detta tog han med sig in till domstolen och om detta teg han som om allt annat.
Liket fanns inte där hans nos grävt sig ned och det fanns heller ingen annanstans.

Foto: Seppo Penttinen.


Follow

Get every new post delivered to your Inbox.