Cancer.
Aprildagen var grå. I min cell fanns det ljus, den nya resningsansökan jag lämnat in till Svea Hovrätt ingav mod och hopp.
- Hej, du, jag är på väg till Sahlgrenska – jag har haft så djävla ont i magen i natt. Jag ringer dig när jag är hemma igen.
Magsår, glutenallergi. Tankarna funderade medan jag lyssnade på radion. Jag tänkte aldrig ordet cancer.
- Metastaser på levern.
Dagen hade hunnit gå över till blek kväller när Hannes Råstam ringde nästa gång.
Cancer.
Hannes var samlad, lugn.
- Än vet jag inte var modertumören sitter men jag tror det är i lungorna. Tänk att det skulle sluta så här.
I tusentals timmar, det är säkert, har Hannes och jag pratat med varandra per telefon. Så gott som dagligen i tre års tid, oftast någon timme åt gången. Det är Hannes som känner mig. Och jag känner honom.
Kvällstimmarna innehöll den här dagen inget ljus. När jag lutade omkull mig på cellens säng såg jag ut i ingenting och in i mig själv, jag tänkte på Hannes och på det hopp han kom till mig med. Och jag grät.
