Hannes var på landet när han ringde nästa gång. Kastrullerna ångade potatis och puttrade gräddsås. Han skulle hinna med mycket innan döden, som klibbade vid hans bröst, som hånade hans öron och värkte i hans inre, kom och tog bort honom från hans barn. Hur lång tid fanns det kvar att levande ta in åren som gått och nuet han var i? Fyra veckor, några månader, ett år? Lugnt, med stormande ångest, ställde han frågorna som just då inget svar hade, som inte kan besvaras därför att de egentligen inte gick att ställa.
Cellens väggar bågnade och tryckte ihop mina lungor. Min livräddare hade det svårt, hans liv var lika skört som allas med den skillnaden att hans skörhet gick att ta på och stavades cancer. Och jag kände av hans cancer, mina tankar snärjdes av den och min andning andades tyngre.
Indalsälven. Foto Sten-Ove Bergwall.
