Han sa det men nämnde inte själva ordet.
– Allt är bra med mig, det är bara det att jag fått cancer och skall dö snart.
Men ordet död kom aldrig över läpparna.
När hans förtvivlan skrek i Göteborg kunde jag höra det i Säter:
– Jag skall dö, jag har döden inpå mig, i mig.
Han skrek aldrig ordet dö och han skrek aldrig högt. Men jag kunde höra alltsammans, klart och tydligt.
– Just nu skriver jag inte men boken skall avslutas och båten skall jag sälja och barnen…
Det var påskafton, dagen mellan dödens långa fredag och uppståndelsens ljusa påskdag. På en brygga på Torslanda satt han ensam med barnen intill sig. Hans magra kropps skuggor rann ned mellan bryggans brädor, försvann med hans ångest till ingenstans och överallt samtidigt som hans varma leende värmde de som var omkring honom.
