– Bedrägeriet pågår inför öppen ridå, så löjligt. Ha en skön dag, hälsa din bror!
Mellan liv och död – den nu så påtagliga – sms:ade Hannes mig, detta sedan jag berättat för honom om den månatliga utflykten. Med mig hade jag en pensionerad kvinna som kallats in för ändamålet, en annan vikarierande kvinna som gick i pension ett par veckor senare och en annan vikarie, en kvinna några år och tjugo. I papperen syns det att jag på min beledsagade lufthålspermission hade med mig en vaktstyrka på tre personer, där demonstrerade anstalten sin handlingskraft och farlighetsbedömning.
Ännu var det helg, ännu hade ingen modertumör identifierats, ännu kastades Hannes mellan hopp och fruktan. Medan jag för några timmar slapp cellens korta ljus och fick se hur vårgrönskan trängde sig fram ur vinterdvala dvaldes Hannes dödens dvalm, eller rättare: cancerns dvalm. Trots medvetenheten om de kolossala framsteg cancerbehandlingen gjort de senaste åren drabbas vi av helveteskval när diagnosen ställs och uttalas.
Bedrägeriet med de tre vakterna var ett bedrägeri medan metastaserna på Hannes lever var verklighet. Trots att tanken nästan oavbrutet kretsade kring det man hade sett på sjukhuset reflekterade Hannes kring det som rörde mig – hans nöd stängde inte ute min.
Indalsälven. Foto: Sten-Ove Bergwall.
