Det blev tyst. Jag hörde inga skrik, inga sorgekväden, ingenting. Jag trevade, skickade ett försiktigt sms: “Jag tänker på dig”. Inget svar. Jag pratade med andra, ingen hade hört något. Dagarna blev längre, mörker vek undan för ljus, livet ville leva. I mig hörde jag hur Hannes suckade ansträngt och såg jag hur han mätte sin egen puls samtidigt som han med vemod starkare än sorg såg på sina tre barn.
Jag såg inte när vintern gav upp för våren. Den grå asfaltsytan utanför cellfönstret ändrade inte färg och vakternas tystnad förblev.
På min födelsedag, åh det var som en födelsedagsgåva, ringde telefonen. Hannes var vid liv, var vid gott mod! Han hade haft det bra; pysslat i huset på Torslanda, varit med barnen och ätit gott. Han var trött, väldigt trött och han hade tagit ett beslut: Döden skulle få vänta.
Kriget pågår, anfallsstyrkorna är framgångsrika. Det är okänt om fiendehärarna duckar i bakhåll eller om desertörernas antal är så stort att det bara återstår enstaka krypskyttar. Hannes låter stark och segerviss, det gör gott att höra hans röst och förtröstan. Cancern retirerar.
Jag lutade min panna mot pansarglaset och såg det jag varken sett eller känt: våren.
