Sommaren lyser sin första junidag utanför mitt cellfönster och jag längtar efter att leva: spänna en lina mellan två träd för att hänga tvätt, vårrengöra cykeln, sitta vid min systers köksbord och dofta nybryggt kaffe.
Hannes har fått sin diagnos. Cancern tycks vara behandlingsbar men än vet han inte riktigt. Detta är det värsta, att inte veta. Eller är det så att vi väjer oss om beskedet är svårt, att vi då hellre vill ha hoppet kvar, ägna oss åt det goda beskedet som kan vara möjligt?
Jag är på resa. Jag ser resmålet framför mig och jag ser inga avvägar från det: så måste det vara. Stationerna utmed resvägen är resningsprocessen och de frikännande domarna, slutmålet är att dörrarna vid anstalten öppnas och jag kliver ut. Där slutar resan och där börjar den nya.
Hannes har återupptagit skrivandet. Det låter bra. Det är en egendomlig känsla att veta att så mycket av det han skriver handlar om mig, jag är ju jag, den som skriver detta just nu. Fångad bakom murar och stängsel sitter jag i en cell i Dalarna och skriver om mig och några ord om Hannes och långt härifrån i en stuga på Torslanda sitter han, fångad av cencerbeskedet, och skriver om mig och några ord om sig själv. Våra ord möts, går i och förbi varandra.
