Språket eller orden räcker inte till när jag skall berätta hur det är att vara den jag är: jag har ett starkt behov att berätta om åren med annat namn, om all bottenlös ångest över att delta i det jag deltog i, om att stanna kvar i terapi och polisförhör, om att gå in i rättsalen och säga ”det var jag”, om att sitta i förhör efter förhör utan att veta något om det jag förhördes om, om att längta tröstlöst efter syskon och syskonbarn, om skam och skuld över det som pågick, om bottenlös själanöd när jag konfronterades med levande anhöriga till brottsoffer, om att vara hög och låg på narkotika dygnet runt.
Om detta och om våndan under de sju tysta åren, om vanmakten när justitiekanslern sa att domar och polisutredningar var utomordenligt bra, om mötet med journalisten som fick mitt inre att hisna, om åren efter detta avgörande och om det som nu pågår i hovrätter och på advokatkontor, om den dramatiska och egendomligt självklara återföreningen med familjen, om förtvivlan över anstaltens oförmåga att ta ansvar och om att vara fysiskt kvar i narkotikatilldelarnas miljö; om allt detta vill jag berätta men jag känner att orden inte räcker. De räcker inte för att ge en hel bild.
Jag skriver och jag berättar och det jag säger blir fragment, är fragment, av en historia som många är en del av men som bara jag känner fullt ut.
Foto: Eva Hazianastasiou.
7 augusti, 2012 kl. 8:40 e m |
Blev berörd av vad du skrivit. Hoppas du får ett bra liv.