STURE BERGWALLS BLOGG

105. Miniserie: Äkta barndom.

Sture Bergwall — Wed, 22 Feb 2012 04:00:18 +0000

Fjärde klass 1962. Jag och tvillingsystern är tolv år och levde, enligt psykolog Birgitta Ståhle (se hennes vittnesmål i domstolen här) under mycket svår missär.
Ve hennes utsaga! Ve det som skedde vid anstalten: narkotikan som flödade och terapin som inte kände några gränser.
Så här såg det ut: flickan längst till höger i den främre raden, hon som ler så underbart, är tvillingsystern. I bakre raden, trea från vänster, brevid magister Teodor Kruse, står jag.
Bilden berättar och den berättar det som är sant. Det går också bra att fråga Sven-Olof, Kent, Monica, Kristin eller någon annan av eleverna på fotot.

Korsnäs skola 1962.

Postat i:Uncategorized, Vägen till frihet

104. Miniserie: Äkta barndom.

Sture Bergwall — Mon, 20 Feb 2012 04:00:47 +0000

Mina bröder Sten-Ove och Torvald vann tidningen Röster i Radio – TV:s lyriktävling 1958. Det uppmärksammades på många sätt, bland annat genom medverkan i ett ungdomsprogram i TV. Torvald minns väl resan till Stockholm och inspelningen: när han såg ut genom tågfönstret och och fick syn på en TV-antenn tänkte han att ”de kommer att få se mig”. I TV-studion träffade de storheter som Lill-Babs Svensson, Lasse Lönndahl och Lill Lindfors.
Torvald var tolv år och här är två haikuer av honom från tiden:

Jag hade sällskap
av orons blåsvarta korp
men vinden tog den.

En liten havsvåg
simmar ikapp med en fisk.
Stranden stoppar dem.

Sten-Ove var 18 år. En dikt av honom från då:

Jag vill vara ett med blomman
som ingen ser växa i skogen,
i sol vill jag vara med den
och i regn, när kronbladen speglar.

Med famlande händer i natt
vill jag ingenting annat än söka
och känna och veta och trycka mig nära

och vara intill och andas –
och kommer förväxlingens timme då,
blir jag frömjöl och hämtas av bin
och flygs bort över ängar och hedar.

Sten-Ove sitter och Torvald står.

Postat i:Vägen till frihet

103. Miniserie: Äkta barndom.

Sture Bergwall — Fri, 17 Feb 2012 04:00:40 +0000

Inte en enda gång har anstaltens läkare eller psykologer pratat med mina syskon, varken nu eller under de mörka åren. Men under ed har man vid mordrättegångarna vittnat om min barndom.
Det är mycket som är mer än förfärligt av det som skedde under TQ-åren och som sker nu men jag undrar om inte detta är allra värst: att de som vet inte kommit till tals och att inte ens en antydan om ursäkt riktas till dem.
Psykologen Birgitta Ståhles vittnesmål finns här.

Syskonen Bergwall 1951. Saknas äldsta systern Runa. Eva var ännu inte född. Från vänster: Gun, Torvald, Örjan, Sture och stående på knä Sten-Ove.

Postat i:Uncategorized, Vägen till frihet

102. Miniserie: Äkta barndom.

Sture Bergwall — Wed, 15 Feb 2012 04:00:59 +0000

Det vittnades falskt om min och mina syskons barndom under TQ-åren; av mig, av läkare, psykologer, minnesexperter, poliser och andra. I en liten serie med foton presenterar jag den äkta barndomen, den syskonen känner igen.

Familjen på promenad i Falun en sommardag 1952. Vi, tvillingarna, sitter i vagnen och lyssnar på syskonens sorl och i magen på mamma väntar Eva på att få komma fram och vara med.
I en cell på anstalten sitter jag sextio år senare och blickar bakåt. När jag ser och minns de tidiga åren får jag ork att gå vidare, att vara här och nu och längta till dagar som kommer. Långt, långt borta är åren med terapi och poliser, utflykter i falsk natur och rättegångar, narkotika och svar på anstaltens förväntningar.
Fotot berättar varför återföreningen med syskonen var möjlig: vi knöt an till den goda uppväxten och till det äkta. I detta blir vi kvar ty det går inte att förvrida det en gång till.

Från vänster: Örjan, Torvald, Sten-Ove och bakom dem Runa, mamma Thyra och pappa Ove. I vagnen tvillingarna Sture och Gun.

Postat i:Uncategorized, Vägen till frihet

101.

Sture Bergwall — Mon, 13 Feb 2012 04:00:21 +0000

Ryuichi Sakamotos och mitt vemod.
Under de tysta åren levde jag utan längtan och hopp. Jag fanns men ägde ingenting. Jag andades men mitt syre förmådde inte ge kraft, jag åt men kunde inte smaka och jag såg världen men kunde inte se.
Men jag behövde känna.
Ryuichi Sakamotos Salvation berörde mig. Jag släckte ljuset i cellen och slöt mina ögon samtidigt som jag spelade musiken högt. Mitt vemod fick färg via Sakamotos dramatiska toner, hans känslor fick mina undangömda att visa sig. I rummet, runt mig, i mig hörde jag hans musik, grät den, förtvivlade den.
Sju tysta år. Sakamoto hjälpte mig att överleva dem.

Ryuichi Sakamoto

Postat i:Uncategorized, Vägen till frihet

Hannes Råstam.

Sture Bergwall — Fri, 10 Feb 2012 04:00:41 +0000

Stilla är dagen, ovanligt stilla. Idag begravs Hannes Råstam. Ett liv är till ända, en vän är borta.

Låt mig tala till dig,
genom min mun, genom ditt öra.
Låt oss bli sittande här i väntan.
Det blir kanske ännu en akt, efter den sista.
Därutanför föll natten.
Därutanför har natten fallit.

Ur diktsamlingen Tunneln från mitt hjärta av Sten-Ove Bergwall.

Postat i:Uncategorized, Vägen till frihet

99.

Sture Bergwall — Wed, 08 Feb 2012 04:00:16 +0000

Cellens väggar skuggas av ingenting medan fredagsmyset hamrar ensamhet. Jag sluter ögonen och sträcker min tanke till det som är utanför.

Det är som allra svårast att vara fången när helgen kommer. Under mina sju tysta år gick det bra – jag hade inget och ingen att längta efter eller till. Jag fanns men ägde absolut inget annat än min andning.
Nu är det annorlunda. Levande människor finns utanför murarna – i långpromenader och bilturer, i prat och gemenskap – och jag är medveten om det, känner tillhörighet. Jag vill inget annat än att vara med.
Under mina tysta år var jag tvungen att inför mig själv tiga med utanförskapet för att slippa ensamhetens plåga (och ändå led jag). Nu gör det ensamma väldigt ont. Vägen till frihet är mödosam. På många sätt.

Familjen på promenad utanför Falun nyårsafton 2011. Foto: Christoffer.

Postat i:Vägen till frihet

98.

Sture Bergwall — Mon, 06 Feb 2012 04:00:50 +0000

Jag hade varit på anstalten i dryga tre år när fänriken mejade ned och dödade sju människor i min födelsestad Falun. Sedan dess har han haft otaliga permissioner på egen hand och fått datum för frigivande.
Jag viskade ordet mord tillsamman med andra som också gjorde det. Jag har inget blod på mina händer från någon död – allt var groteska fantasier i en grotesk terapi.
Tio år efter det att narkotikan slutade flöda och terapiseanserna upphörde har jag ännu inte haft någon permission. Falsk död är värre än äkta.

Falun 21/1 2012. Foto: Eva Hazianastasiou.

Postat i:Vägen till frihet

97.

Sture Bergwall — Fri, 03 Feb 2012 04:00:11 +0000

Avdelningen lånade honom ett par solblekta stövlar, han hade kommit i advokatkostym och lågskor, och så gav vi oss ut i Bergsgårdsskog. Terrängen var bökig och de unkna whiskydofterna kom stötvis i kraftiga dunster. Ett dike och han föll handlöst framåt – polismannen och terapeuten skyndade fram till honom och undrade hur det gått.
”Inget lik här” skämtade stövellånaren.
Och detta tog han med sig in till domstolen och om detta teg han som om allt annat.
Liket fanns inte där hans nos grävt sig ned och det fanns heller ingen annanstans.

Foto: Seppo Penttinen.

Postat i:Vägen till frihet

96.

Sture Bergwall — Wed, 01 Feb 2012 04:00:33 +0000

Natten sjunger drömmar. Jag sträcker mig efter kolibrin som ryttlande rör sig snabbt och samtidigt är stilla och jag lyfts upp i rymd av nektarns sällhet.
Och människor fick en aha-upplevelse: 21 år i fångenskap! För dig skall vi laga den bästa mat vi vet och åka till dig med den och duka upp i besöksrummet på medtagen duk och medtaget porslin. Självklart skall vi göra det.
Jag grät tacksamhet över initiativet och jag grät floder över att så många tagit in vad det är att vara fången under så lång tid.
Natten sjunger drömmar och natten sjunger vemod. Jag ser mig omkring i den mörka stillheten innan jag blundar för att fånga drömmen igen.

Indalsälven. Foto: Sten-Ove Bergwall.

Postat i:Vägen till frihet