När blicken stannar vid molnen och inte ser annat, vet jag ingen tid: jag ser de fabeldjur jag såg som pojke och funderar över det jag då tänkte – hur känns molnen, tänk att få segla på och med dem.
En mås skarpa vingar bryter tidlösheten och på den rappade muren ser jag skuggan av mitt närvarande.
Min systers andra hemby. Foto: Eva Hazianastasiou.
Jag hör våren via den öppna fönstergluggen i min cell. Ti-ti-tyy sjunger den. På det höga stängslet kisar talgoxen ljus och där borta, på den gamla fasta paviljongens fasad, öppnar förfall hål i de metertjocka väggarna – det är som om hundra år av fångars lidande sliter byggnaden itu.
Ti-ti-tyy ljuder löften och vårens ljus bär hopp.
Konst efter "Sju älvar", Vännäs: spegelkyrka. Foto: Sten-Ove Bergwall.
Jag är nära vågbrytarens hala stenar när jag minns barndomsäventyr en regning vårdag 1958. Så går tiden, så stilla står den.
Himalaya. Foto: Stefan Hazianastasiou.
Slit gallerjärnens skuggor från mitt ansikte och se mig! Slå sönder bojorna som fjättrar mina händer och rör mig! Ta mina ord in i dig och hör det jag säger!
Människa till människa, det räcker.
Frihet är detta: att vara sig själv – inför sig själv och inför andra.
Med kraft händer det. Befriad från dogmatik och narkotika rör jag mig från den jag beskrivits som till den jag är. Skyddsvärn rasar och orden lyser sannhet.
När du ser mitt ansikte och när du håller mina händer och lyssnar på min berättelse kan jag röra mig fri och fånga frihet.
Hosjö 29/4 2012. Foto: Eva Hazianastasiou.
Tjugoett års fångenskap har lärt mig vad frihet är. Frihet är de enkla tingen, det vardagliga: promenaden, se stjärnorna på himlen, bussturen till stan, tussilagon i dikesrenen, en knäckebrödsmacka med ost och gurka när man blir sugen på det, öppen dörr, tvätt på lina, biobesök…
Frihet är också att slippa kränkande ord i en journal eller maktmänniskor som kämpar för sin egen heder, att inte finnas i en gränslös och galen terapi och att vara nykter.
Jag vet vad frihet är. Efter tjugoett års fångenskap vet jag det.
Frihet är de enkla tingen, Hosjö 29/4 2012. Foto: Eva Hazianastasiou.
Tomma ansikten söker igenom min cell, varje dag. Vad är det de letar efter? Sig själva? Meningen med livet?
Det började när jag sa som det var. Anstalten förmådde sig inte att ta ansvar, avslöjandet av förödande terapi och fri narkotikatillgång blev rädsla och känslor av svek.
– Töm cellen på böcker, visitera människan efter rastgårdvändan, öppna breven han får, måla med rött i hans journal och tig med det han nu gör och sök igenom hans cell varje dag, vardag som helgdag, måndag som julafton!
Det kom som en chock. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att anstalten skulle reagera på detta sätt.
Det har gjort ont, väldigt ont men över smärtan har processens nödvändighet stått. Jag är trygg och många är med mig. Detta kan inte trakasseras bort. Men jag saknar en Säters Sarah Wägnert.
In i det sista försökte vintern dölja att våren var på väg: Falun den 21 april 2012. Foto: Eva Hazianastasiou.
Att vara fången under lång tid är också att bära bilder av frihet.
När sädesärlan möter mig en aprilmorgon i den muromgärdade rastgården ser jag hur den har flugit från Afrika och hit, över land och vatten, i dimmor och klar luft, hur den vilat natten på åkerkant i Sydeuropa eller på torg när storstaden gått till vila.
När systersonen vandrar i Nepal ser jag stigen och Himalayas dramatiska höjd, människorna han möter och deras väderbitna ansikten, örnen som seglar mellan bergstopparna och dalens djupgröna poesi.
Mitt hjärta gråter av längtan och av tacksamhet över att jag kan längta.
Himalaya. Foto: Stefan Hazianastasiou.
Jag vågar inte uttrycka mig som jag vill och som jag har behov av. Inte så länge jag är fånge och inspärrad på anstalten i Säter.
Men jag längtar efter att få sätta samman orden som beskriver tjugoett års fångenskap.
Jag längtar efter att fullt ut beskriva de många åren av helvetiskt lidande, av empatilöshet, av cynism och av min egen oförmåga att ta mig ur detta.
Många såg vad som pågick men ingen gjorde något för att jag skulle kunna slita mig ur terapiklor och narkotika, ingen viskade ”kom” när jag slickade mina sår under sju års tystnad. Ingen hade kraft att se mig som den jag var. Om detta måste jag berätta.
Jag längtar också efter att fullt ut beskriva anstaltens fasansfulla övergrepp under de år jag nu börjar se slutet på; resningsprocessen.
Jag måste berätta. För min egen skull, för min familjs skull, för alla som drabbades och för vår allas skull.
Försommar i Jämtland. Foto: Sten-Ove Bergwall.
Jag har sparat mailväxlingen mellan mig och Hannes Råstam, det rör sig om hundratals mail.Vi skvallrade mycket med varandra och jag undanhöll honom ingenting.
För drygt tre veckor sedan kom hovrätten med sitt beslut att bevilja resning i ytterligare två fall. Som tidigare tiger anstalten, inte ett ord har sagts om detta. Men däremot elaka antydningar om annat i journalen. Min glädje i påskhelgen över de beviljade resningarna blir ”Sture har under ett par tillfällen under helgen haft en arrogant framtoning”.
Denna typ av anteckningar återkommer i direkt anslutning till beviljade resningar och frikännande domar. Hannes Råstam tog del av allt som skrevs och skriver så här i ett mail om dessa journalanteckningar:
”Ditt största problem för närvarande är att du är både smartare och friskare än de som nu är så ivriga att få vårda dig. Det är naturligtvis oerhört frustrerande för dem. Hav överseende, var stoisk!
Jag kan i deras anteckningar precis avläsa hur den här situationen egentligen såg ut. De är inte tillräckligt begåvade för att åstadkomma en trovärdig scen. Deras anteckningar avslöjar dem som de småaktigt illasinnade, människor de är. Det är inte lätt att vara kort i rocken, att vägas och befinnas vara för lätta.
Ju mer de skriver, desto bättre. Tänk på det.
Hannes”
När jag ser ut genom cellens pansarglas och tittar rakt fram ser jag den gamla fasta paviljongen. 1989 flyttade fångarna därifrån till hit där jag är idag.
Byggnaden är tung, det röda tegeltaket uppbrutet på flera ställen och den svagt gula rappningen blottar teglet runt gallerförsedda fönster.
Det är som om jag kan höra ångestropen från kåken, det är lätt att föreställa sig fångarnas kamp mot demoner och läkares experimentlusta.
Nu förfaller huset. Vårsolen försöker tända liv i det men dess kropp orkar inte mera.
Bortom den sorgliga byggnaden, några hundra meter åt sjön Ljustern till, finns en kyrkogård dit flera av fångarna fördes när livsledan släckte deras liv. Ett vitt träkors utan namn sattes i jorden och var det enda som talade om att där låg en död människa. Fasta pavilongens iskalla skuggor täckte dem i livet och den undanskymda begravningsplatsen gömde deras död.
Vi har mycket att skämmas över.
